onsdag 31 oktober 2018

Varför skjuta upp till morgondagen det enda som kan hjälpa dig överleva idag?

Varje morgon står det överst på listan över Förfallna på min Att Göra-lista.

Blogga.

Varje morgon blir jag påmind, och flera gånger varje dag när jag kollar på den där förbannade listan. Och ändå går dagar och veckor och kanske rentav månader utan att jag klickar på det där lilla B:et  i bokmärkesfältet.

Vad hände egentligen? Hur kunde det bli så här? Bloggandet brukade vara veckans höjdpunkt, eller kanske inte riktigt höjdpunkt, men ... 

Det brukade vara så viktigt. 

Och det är nog inte så att det slutade vara viktigt. Det är nog inte alls så det är.

Men någonstans längs vägen slutade det som var viktigt för mig spela så stor roll i min vardag.

Och där tror jag att det kanske började gå snett. Och även om det kanske bara var några få graders förskjutning i början har jag för varje dag som gått kommit mer och mer ur kurs.

Jag beslöt mig för att bli vuxen, ta mitt ansvar, sköta mitt jobb och allt det där. Men glömde i farten att jag också måste (för att överhuvudtaget kunna klara av något av allt det där vuxna) få lov att vara mig.

Jag måste få ägna lite tid och ork åt att göra det som ger mig ork och lust att göra allt det där andra.

Sedan jag lade skrivandet på hyllan har jag tillbringat helt oproportionerligt mycket tid åt att försöka hitta något som kan få mig att inte vilja krypa ihop i fosterställning och gråta förtvivlat flera gånger varje dag. Så jävla korkat. Som att irra runt och leta efter glasögonen när man hela tiden har dem på sig. Eller åtminstone uppe i pannan.

För jag vet ju vad jag behöver. Jag känner det ju nu, när jag skriver de här få, ynkliga, ointressanta raderna. Hur det känns underligt och fumligt, hur jag hela tiden trycker på fel tangent, eftersom jag har tappat bort fingersättningen. Och hur det ändå känns så jävla skönt, att se orden dyka upp som genom magi på skärmen framför mig.

Det är ju det här som är svaret på den där frågan som jag ännu inte lyckats klura ut.

Det är ju det här jag måste göra.

Orden. Texten. Skrivandet.

Sandrandet.

I morgon är det första november. Hörde jag någon säga NaNo?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar