tisdag 31 juli 2018

Vi har alla våra kors att bära, just sayin'

Värmen håller i sig, och jag tynar sakteliga bort. Vi får väl se hur det blir med våra helgplaner. Som det känns nu är det nästan för jobbigt att trycka ner tangenterna för att skriva de här orden. Jag har en otäck huvudvärk som kommer och går och diffus värk i valda delar av kroppen som jag inte vet vad jag kan skylla på om det inte är varmen och att jag rent allmänt håller på att dö.

Jag har gett upp hoppet om att kunna fungera normalt och flyttat ut i vardagsrummet på en tjock luftmadrass mitt framför balkongdörren, där temperaturen efter solnedgång är så att man kan sova med tunt täcke. Ungefär varannan natt lyckas jag sova gott, och varannan natt gör någon obehaglig värk att jag inte får en blund i ögonen. SMHI lovade svalare temperaturer och till och med moln till helgen när tiodygnsprognosen först nådde fram till de dagar det är fråga om, men nu har de tagit tillbaka sina löften. Inget regn blir det heller. Men jag hoppas att det ska bli närmare 25 än 30 grader, för annars tyar jag allvarligt talat inte. Och tågen tyar inte och inte heller skådespelarna vi ska se på, amen.

Undrar om det finns någon på Fiverr som kan köra en regndans på beställning? Jag skulle glatt betala både $5 och $10 för en skur. Det behöver inte ens regna särskilt mycket, bara molnen räcker fint.

Jag försöker jobba så gott det går, men det är svårt att koncentrera sig när det känns som att man har en ishacka i pannloben, eller i ryggen. Mest ligger jag bara på min luftmadrass framför inte mindre än två fläktar och kollar på tv. När jag inte har något bättre att se på (läs: nya avsnitt av Unforgotten och Condor) ser jag om Downton Abbey. Anna har precis råkat väldigt illa ut. Nu blir det jobbigt ett tag. Stackars, stackars Anna. Men hon slipper i alla fall tampas med värmeböljan from hell och luftburen pest. 


onsdag 25 juli 2018

Solhatt med inbyggda kylklampar? Finns det?

Så värst mycket sammanhängande ledighet blev det ju inte den här sommaren men jag råkade i alla fall ta semester från bloggandet. Ja, ja, så kan det gå, när man har måndag hela veckan och aldrig vet vad klockan är.

Sedan sist har jag hunnit med en himla massa jobb, och en kort tur till Oslo med båten från Köpenhamn. Och lite Pokemon och alldeles för mycket gnäll över vädret. Jag vet att det är meningslöst att gnälla över sådant som jag inte kan göra något åt, men hallååååå?!? Tre månaders konstant värmebölja?!? Hur är det tänkt att man ska kunna sova om nätterna? Om man inte har en trädgård man kan gå ut och lägga sig i? Va? 

I natt låg jag och baddade mig själv med en blöt handduk, timme efter timme, och tänkte på avsnittet i Downton Abbey där alla får Spanska sjukan vid middagsbordet och sedan ser så eleganta och värdiga ut i sina handsydda nattlinnen och omsorgsfullt broderade lakan när de ligger där och svettas och dör. Inte jag. Inte alls.

Jag har så mycket kvar på listan över sådant vi skulle kunna hitta på under sommarlovet för att inte bli sittande här hemma framför varsin skärm, men de flesta punkterna på listan kräver att man beger sig utomhus, och ärligt talat, jag vill verkligen inte. I går åkte vi ut till IKEA för att köpa lite fler tekoppar, och det räckte med den korta promenaden mellan varuhuset och tågstationen för att jag skulle allvarligt frukta för min hälsa. Det var så stekhett att jag nästan förväntade mig att se gamar kretsa ovanför oss när vi stapplade de sista metrarna fram emot skuggan vid stationen. Att gå ut och vandra i det här vädret, med tyngre packning än några tekoppar, eller försöka sova i ett tält? Hälsovådligt. Dessutom verkar det mesta utomhus stå i lågor, så kanske är det bäst att hålla sig innanför de eldfasta betongväggarna.

Vi har planer för nästa helg, spännande, hett (ha!) efterlängtade planer, och nu vet jag inte om det 1. kommer att bli av pga att SJ ställer in tåg för att inte spåra ur i solkurvorna och 2. kommer att bli kul pga att jag blir så himla grinig i det här vädret. När jag bokade var jag orolig för att det skulle bli regn och blåst och odrägligt, men då kan man i alla fall dra på sig ett par galonisar och en fleece. Vad gör vi om det blir hälsovådligt varmt och vi fastnar ute i solen någonstans utan skugga och vattnet tar slut och de där gamarna faktiskt dyker upp? 

Nej, det är ingen idé att grubbla över det nu. Tiodygnsprognosen sträcker sig ännu inte över nästa helg, så det finns fortfarande hopp. Men som det ser ut nu är det ännu varmare på vårt resmål. *kvider en smula*. 

tisdag 10 juli 2018

Du och jag, Michael. Tror jag det.

Vi överlevde natten i skogen, men det var knappt. Ingen sömn blev det i alla fall, och utan sömn är Sandra ingen rolig mamma, det är ett som är säkert. Men minstingen fick tandvärk, så det var inte bara jag som var gnällig. Kul vandring andra dagen? Not so much.

Sedan tog vi en tur till Ven igen, den här gången med min bättre hälft i släptåg, så att han skulle få se var vi hade varit. Det blev en bra dag, även om jag knaperstekte mig i solen och nu måste hålla mig inomhus till juli 2025.

Fast det gör jag inte. Den galet varma sommaren fortsätter ju, så jag pokenerar runt (fångade min första shiny igår!) och försöker komma i form och försöker varva ner och försöker åstadkomma någon slags förändring trots att jag ju vet sedan länge att det aldrig kommer att ske. 

Det enda som förändras här i världen är motivet på pusslet som upptar hela bordet i köket. Och ljudboken i mina öron medan jag pusslar.


onsdag 4 juli 2018

Produktiviteten får vänta

Ännu en rumphuggen vecka, eftersom jag har lovat minstingen att han ska få sova i vindskydd under sommarlovet. Alltså drar vi till skogs i morgon bitti och det blir väl det sista någon hör av oss.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för, mörkret, spindlarna, vildsvinen eller människovarelserna som vi kanske förväntas dela vindskyddet med.

Mycket att vara rädd för finns det i alla fall.

Det blir en kort och enkel vandring, eftersom ryggsäckar är tunga och gamla kärringryggar (eller kanske framför allt -fogar) inte håller för några längre etapper. Jag hoppas att det ändå ska kännas som en riktig vandring, och att vi överlever natten utan varken tältduk eller betongväggar till skydd.

Trots att jag lämnar tältet hemma verkar ryggsäcken inte bli avgörande mycket lättare. Någon bisarr anomali i fysikens lagar, när det gäller just packning, skulle jag misstänka. Kanske ett nobelpris i fysik fladdrar förbi i ögonvrån? Det får vi kanske aldrig veta.

När jag sitter och pusslar om kvällarna lyssnar jag just nu på The 12-week Year i hopp om att kunna lägga i en högre växel med både jobb, liv och skriv. Än så länge låter det bra, men jag har inte sett någon direkt skillnad i vardagen än. Kanske räcker det inte med att lyssna på en massa smarta saker? Kanske måste jag rent av börja göra saker och ting annorlunda?

Ja, så mycket mer annorlunda än att dra till skogs och stanna där över natten tror jag inte att jag tyar med den här veckan.