måndag 25 juni 2018

Jobb och ljudböcker


Ännu en vecka kedjad vid tangentbordet, och ute skiner solen. Jag jobbar i överljudsfart för att kunna ta ledigt igen i slutet av veckan och hänga lite med båda barnen innan förstfödingen börjar sitt sommarjobb. Det är inte lätt att hitta lämpliga aktiviteter för hela familjen, när ens barn inte tillhör samma generation eller ens är födda samma årtusende. Och när bägge ungarna helst bara vill sitta hemma och spela dataspel, för den delen. Men jag ska släpa ut dem i solen, om det så är det sista jag gör! Och det ska kännas som semester/sommarlov även om vi inte kan resa någonstans.

Annars gör jag inte många knop när jag inte jobbar. En ofantlig trötthet har hängt mig i nacken sedan allt havererade här hemma i våras, och den börjar ta ut sin rätt nu när den värsta hetsen har lagt sig. Så fort jag har jobbat klart och hängt all tvätt osv lägger jag mig i soffan eller i hängfåtöljen med en ljudbok i öronen och somnar som en stock. Det är tur att det inte blir förhör efteråt, för jag har stora luckor i händelseförloppet.

Just nu lyssnar jag på Michael Palins dagböcker, som jag har läst "på riktigt" innan, men det är så himla skönt att lyssna på när han läser dem. Det började med Jorden runt på 80 dagar, och nu jobbar jag mig genom hela hans liv. Dagböckerna är ohyggligt långa, så det blir många timmars sömn, äsch, jag menar läsning. Jag klarar inte av skönlitterära ljudböcker, jag tappar hela tiden tråden (eller somnar) men non-fiction funkar utmärkt. Även i sovande tillstånd registreras förmodligen en del av informationen någonstans i hjärnan ändå.  Subliminal läsning! Om jag grips av en plötslig lust att resa jorden runt eller från pol till pol vet jag vad det beror på.

Suget efter att börja skriva igen stregras sakta men säkert, men jag håller igen. Det kommer att dröja länge innan jag kan göra skrivandet till en prioritet igen. Vårens kris gjorde det så tydligt att jag måste genomföra en del rejäla förändringar i mitt liv, och jag får inte låta allt återgå till det normala innan några konkreta och påtagliga förändringar har ägt rum. Hur jag ska kunna ändra på något, det vet jag inte. Men jag misstänker att det börjar med jobbet. Mer jobb, fler timmar om dagen, mer effektiva processer kring redigering osv, för att dra ner på tiden för varje översättning och förbättra timpenningen. Och framför allt att jobbet måste vara högprioriterat, endast överskuggat av familjen.

Men de smyger sig på, idéerna och karaktärerna, scenerna och vändningarna. Ligger på lur som små historie-mucklor i marginalen hela tiden. 

Tids nog blir det väl en bok till. 

Men den här veckan får jag nöja mig med att lyssna.


tisdag 19 juni 2018

Öliv

En gång skrev jag en bok som hade det som arbetstitel. Den fick en annan titel senare, men den var inte ett dugg bättre. Boken var inte heller särskilt bra, för den delen. Så titeln passade kanske ändå. Jag vet inget alls om öliv, har aldrig bott på en ö, men nu har jag i alla fall besökt Ven och det var fett najs som ungdomarna säger nu för tiden.


Vi tältade precis vid havet och vandrade längs Skåneleden och käkade frystorkad mat och huttrade i för tunna sovsäckar och både somnade och vaknade till ljudet av vågor som slog in mot strand, och det var alldeles, alldeles underbart. Precis vad jag behövde för att läka efter kanotlägret som höll på att sluta i katastrof och totalt sammanbrott, både fysiskt och psykiskt.

Nytt livsmål: sovrum med vågskvalp! (Äkta, ingen app!)

Nu är det vardag igen, så in i bängen, eftersom den här veckan blev rumphuggen i bägge ändar av midsommar och tältsemester. Än sen då. Så sjukt värt att sitta och jobba långt inpå kvällen, för att få lite vågskvalpsdrömmar.

Jag har inte vandrat hela vägen runt ön än, men innan sommaren är över ska jag banne mig ha gjort det.

Det här är inte ett avsked, utan ett På Återseende!


söndag 10 juni 2018

Utan skrivande i flera månader försmäktar jag en smula.

Jag vet att det inte finns utrymme i mitt liv just nu för att skriva några böcker, men vad tomt det känns. Vad innehållslös jag känner mig, utan en historia som ligger och jäser i bakhuvudet. Och hur länge det här kommer att vara, det har jag ingen aning om. Om jag någonsin får möjlighet att skriva igen, kommer jag då att minnas hur man gör?

En rent hypotetisk fråga, förstås.

Vad jag istället borde fråga mig själv är hur i hela fridens namn jag ska kunna åka på kanotläger när jag 1. inte kan paddla kanot och 2. inte kan tillbringa en hel helg med en massa vilt främmande människor utan att reduceras till en spillra av den spillra som jag var redan innan jag åkte dit.

Om jag fortfarande hade betraktat mig själv som en skrivande människa kanske jag hade kunnat se det som research för en framtida friluftslivsroman, men nu ... Nu är det nästan bara magont. Vad gör man inte för sina barn?

Jag har haft diverse planer för vad jag och minstingen skulle kunna hitta på efter kanotlägret, för att slippa åka raka vägen hem och sätta oss framför våra respektive datorer igen, men nu är värmeböljan över och det ser ut att bli regn på söndag kväll och måndag. Jag är ingen rutinerad tältare, men en sak vet jag. Regn = jobbigt. 

Banverket saboterar resan både dit och hem med att byta kontaktledning eller något mellan Hässleholm och Lund, så det tar en extra timme i båda riktningar. Ytterligare en anledning att inte åka raka vägen hem. Men om det blir en extra övernattning eller två på resande fot, det blir upp till SMHI att bestämma. Prognosen ändras för varje dag som går, och i slutändan är väl det enda jag kan vara säker på att det inte blir som det stått i prognosen, så varför kollar jag varje dag, egentligen?

Jag orkar inte fatta fler beslut just nu. Långa/korta byxor-frågan har uttömt min beslutsork för resten av sommaren. Vad jag ska ha på fötterna orkar jag inte ens börja tänka på. Kinaskor funkar väl i alla lägen?

Tack och lov ser det i alla fall ut som att tv-sommaren är räddad. Det kanske inte blir något skriv, men jag vägrar leva utan nya historier och intressanta karaktärer.

söndag 3 juni 2018

Gott om tid att bryta ihop men tyvärr inte tillräckligt med tid att komma igen

Jag överlevde övningskörningen och de följande två bilturerna också, trots att bileländet visade sig vara automatväxlad och inte ens hade någon riktig nyckel. Tack ock lov hade den i alla fall fungerande A/C, så vi behövde inte smälta när vi körde ut i skogen för att hämta minstingen i helgen. Och jag körde inte på något av de två rådjurskid som jag såg, och inte förväntar jag mig någon medalj för det inte, jag ville bara framhäva min förträfflighet som bilförare, även utan kopplingspedal.

Nu är det bara de sista dagarnas korr och fix kvar på jättejobbet innan deadline, och jag har egentligen inte tid att blogga, men det är viktigt för min hjärna och mitt personliga välbefinnande, så jag tar mig tid.

Om inte annat så för att hinna hitta vad det nu är på mitt skrivbord som surrar till med ojämna mellanrum! Det håller på att driva mig från vettet, ärligt talat, och jag har ingen aning om vad det kan vara. Allt är laddat och avstängt eller försatt i viloläge eller motsvarande, och det finns inga aviseringar på mobilen. Fantomaviseringar, kanske. Så här kunde din mobil ha låtit om du hade haft ett liv, kanske Samsung försöker pika mig. Dålig stil, i så fall. Jag försöker faktiskt jobba här.

Humöret är ojämnt men hyfsat och jag börjar känna av nerverna inför det kommande kanotlägret, trots att det ju inte är förrän i nästa vecka! Hur länge som helst ju. Ingen anledning att stressa. Jag kommer att hinna allt jag behöver fixa innan dess, utan vidare.