söndag 6 maj 2018

På bättringsvägen

Jag bättrar mig, så sakteliga, med hjälp av en lång rad appar som håller mig i schack och innanför linjerna. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara det? Ingen, nä, just det. Alltså blir det tagelskjorta på och varenda minut jag jobbar ska kartläggas, liksom varje meter jag går, varje hemsida jag besöker och varenda kalori jag äter. 

Storebror ser mig kanske inte, men min mobil har total koll. Tyvärr har jag ingen app som kan kollatera alla data och förutspå när jag kommer att nå bristningsgränsen och klättra upp i ett klocktorn på campus med ett automatvapen, men jag skulle gissa på kanske onsdag eller torsdag. Fast nu är jag ju ingen amerikansk collegestudent och något automatvapen har jag då rakt inte, så jag får väl nöja mig med att lipa en skvätt. 

Sammanbrott som sammanbrott, liksom. Tomejto, tomahto.

Jag läste en artikel om stoicism, och kände bara att ... nä. Amor fati? Allvarligt? Det är illa nog att jag måste stå ut med eländet, men älska det? Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag tänker kanske inte hata det heller, för det är så fruktansvärt tärande och bränner inte lika många kalorier som man kanske hade kunnat tro, men ett stilla och nedlåtande förakt tänker jag nog unna mig. Som värsta akademiledamoten, bara se ned längs näsan på livet med en blick som får det att darra i galoscherna.

As if.

Men på tal om akademiledamöter, om nu ingen ändå ska få Nobelpriset i litteratur i år, kan väl jag få pengarna? Priset vill jag inte ha, för vem vill förknippas med de där ynken, men pengar luktar inte, påstås det, och jag är beredd att ta risken att de ändå stinker kvinnoförakt. Fem mille räcker till en himla massa essentiella oljor och luftrenare!

Pengar kanske inte kan köpa lycka, men de kan göra olyckan så himla mycket mer uthärdlig. Jag behöver ingen Jaguar att lipa i, men ett eget hus vore fett najs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar