söndag 22 april 2018

Det nya normalläget

Sakta, sakta återgår vi till något slags vardag här hemma, men det kommer att ta lång tid innan vi någonsin kommer tillbaka till där vi var innan. Om vi någonsin gör det. Förmodligen kommer vi ut ur den här dimman på någon helt annan plats, som helt andra människor.

Jag känner i alla fall redan inte igen mig själv. Så himla vuxen och mogen och gör bara precis allting som behöver göras utan knot (nåja) och bara kan och orkar och tar ansvar och ...

Och upphör att existera som individ, kanske rentav?

På något sätt tror jag att det är det enda sättet jag kan ta mig igenom resten av det här året. Om jag bara utplånar allt inom mig som är något slags Jag och eventuellt har någon egen vilja och bara är Mamman, Hustrun och Översättaren.

Författaren? Nej, hon bor inte här längre. När all hennes skrivtid blev exproprierad tog hon sitt pick och pack och sin klena inspiration och alla sina halvfärdiga historier och drog.

Det känns konstigt utan henne, det gör det. Det var ju på något sätt henne som jag trodde att jag var.

Men i den här nya verkligheten har jag inte ens något skrivsug. Saknar jag inte ens mina karaktärer, trots att jag övergav dem mitt i ett skeende. Ägnar jag inte ens en tanke om dagen åt bokomslag eller utgivningsplaner. 

Vem har ork att tänka på sådana världsliga saker, när ALLA MÅSTEN plötsligt blev bara mina.

I den här nya verkligheten finns Jag knappt ens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar