söndag 29 april 2018

Vårkänslor, fast kanske inte det man brukar mena med det begreppet

Våren kom, och med den solen och minstingens Pokemon Go-sug, och vi går på långa Pokenader varje dag. Frisk luft och solsken, precis vad jag behöver för att hålla mig på benen. Och minstingen blir distraherad från de ständiga sjukstugelekarna här hemma där det ena gosedjuret efter det andra hastigt insjuknar och måste in på intensiven. Han är i alla fall kreativ när det gäller gosingarnas behandlingsmetoder: häromdagen radades hela gänget upp i soffan och tvingades se på Hook, och si, det funkade. Alla utom fladdermusen blev genast återställda oavsett diagnos. Fladdermusens feber höll envist i sig, ända tills hen fick en glass. 

Själv distraherar jag mig från min nya tråkiga vuxentillvaro med att Hemnetknarka inför varje Lottodragning och (lite mer realistiskt) ställa mig i varenda bostadskö jag kan hitta. Jag vet inte vart jag vill ta vägen, jag vet bara att jag inte kan stanna här. Helst hade jag velat börja packa direkt, men inser att det inte kommer att hända i år. Maken är inte i något skick att ens fatta några stora beslut, än mindre orka genomföra en ansträngande flytt.

Och jag, vad är jag i för skick? Kanske bäst att inte titta efter för noga. Den kapabla fasaden bär tydliga spår av maskirovka. Men ett tag borde det gå att köra vidare på fejk och improvisation. Låtsas att jag vet vad jag håller på med. Det är trots allt hur det ser ut på ytan som räknas. *drar på mig lång, lockig peruk och tvinnar mustaschen käckt uppåt* Det går ju bra det här! Bara hör folkets jubel ...


söndag 22 april 2018

Det nya normalläget

Sakta, sakta återgår vi till något slags vardag här hemma, men det kommer att ta lång tid innan vi någonsin kommer tillbaka till där vi var innan. Om vi någonsin gör det. Förmodligen kommer vi ut ur den här dimman på någon helt annan plats, som helt andra människor.

Jag känner i alla fall redan inte igen mig själv. Så himla vuxen och mogen och gör bara precis allting som behöver göras utan knot (nåja) och bara kan och orkar och tar ansvar och ...

Och upphör att existera som individ, kanske rentav?

På något sätt tror jag att det är det enda sättet jag kan ta mig igenom resten av det här året. Om jag bara utplånar allt inom mig som är något slags Jag och eventuellt har någon egen vilja och bara är Mamman, Hustrun och Översättaren.

Författaren? Nej, hon bor inte här längre. När all hennes skrivtid blev exproprierad tog hon sitt pick och pack och sin klena inspiration och alla sina halvfärdiga historier och drog.

Det känns konstigt utan henne, det gör det. Det var ju på något sätt henne som jag trodde att jag var.

Men i den här nya verkligheten har jag inte ens något skrivsug. Saknar jag inte ens mina karaktärer, trots att jag övergav dem mitt i ett skeende. Ägnar jag inte ens en tanke om dagen åt bokomslag eller utgivningsplaner. 

Vem har ork att tänka på sådana världsliga saker, när ALLA MÅSTEN plötsligt blev bara mina.

I den här nya verkligheten finns Jag knappt ens.

måndag 16 april 2018

Fortfarande undantagstillstånd

Livet är oförutsägbart, visst. Men för det mesta är det bara mer av samma gamla.

Inte nu.

Nu är varje dag en ny oro som gärna vill övergå i panik. Än så länge håller jag emot, någorlunda, men ack, så risigt jag ligger till just nu och det går inte att blunda för i all evighet.

Och det går inte heller längre att bara lipa i duschen. Nu blir det clownfontäntårar lite överallt.

Så trött. Så sliten. Så orolig.

En dag i taget. En timme. En kvart.

Jag vet inte om jag kommer att klara det, men det finns inget alternativ till att fortsätta försöka.

Livräddaren? QI på Youtube i minst en kvart innan läggdags. Sluta dagen med ett leende, oavsett hur de föregående14-16 timmarna har varit.

tisdag 10 april 2018

Trodde jag, ja

Som vanligt när jag har gjort upp en plan och bestämt mig för något kommer universum och rycker undan mattan under fötterna på mig. Istället för jobb, jobb, jobb blev det 112 och ambulans och världens längsta och tråkigaste avsnitt av cityakuten och så jävla mycket stress och oro att det var ett under att jag överlevde. Och då var det inte ens jag som behövde åka i ambulansen.

Nu görs det inga planer här på ett tag. Vi tar en dag i sänder och gör så gott vi kan. 

Andas in. Andas ut.

Och gråter bara i duschen, så att ingen behöver se.

tisdag 3 april 2018

All work, no play - från och med nu!

Påsken är överstökad och i morse var det dags att bli väckt av väckarklockan igen. Fast nu har jag ju en minsting med sömnstörningar, så jag blev väckt långt tidigare och hann jobba en dryg timme innan alarmet gick igång klockan 7. Lika bra det, för nu är det hets-mot-deadline-vecka och bara jobb, jobb, jobb som gäller.

Jag får hela tiden påminna mig om att det är det här som är vuxenlivet, och att det inte är något att gnälla över. Men lyssnar jag? Näh.

Min inre skitunge bara vill ha och vill ha (eller vill slippa och slippa) och verkar fortfarande, efter alla dessa år, inte kunna inse att hon inte får. Därför försöker jag nu med en späkande vårkur. Nej, min inre skitunge ska inte få en omgång med påskriset, men hon ska få lära sig att veta hut, och att man måste jobba först om man ska få någon belöning.

Hur man lär en inre skitunge det här vet jag inte. Tidigare försök har slutat illa, och det finns inget som tyder på att det skulle gå annorlunda den här gången. Men skam den som lär sig av sina misstag, eller hur det nu var ...

Jag tänker mig att det bara handlar om att säga nej, att vara bestämd, och inte ge vika. Jobba hela dagarna, städa och vårda man och barn på kvällar och helger och inte slösa bort en massa tid, ork och pengar på att skriva dåliga böcker som inte gör någon människa glad. 

Jag har garderober som behöver städas ur, skulder som behöver betalas av och kilon som behöver gås ner. Inga av de här viktiga sakerna blir gjorda om man hela tiden håller till inne i någon fantasivärld med sina hittepå-gubbar, som ett Sim-spel med halvtaskig grafik, eller ett bara delvis inrett dockskåp. Man kan inte lägga all sin energi på något som inte ger någon som helst utdelning, bara ställer till med problem och stress, när man har vuxenmåsten som måste prioriteras.

Nu får jag betala för att jag inte gillade ärtor som barn (kryptisk referens, jag vet, men det är ändå bara jag som läser det här och jag vet vad jag menar).