söndag 4 mars 2018

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Och så äntligen var februari-helvetet över. Att en så kort och vanligtvis så oansenlig månad kan ställa till med så mycket elände, ändå!? Det vore imponerande om jag bara inte vore så himla sliten.

Nu blir det tårta istället, mer eller mindre varje helg hela månaden, eftersom nästan hela familjen fyller år just nu i mars. Kanske inte precis vad jag behöver, men just nu tar jag vilken omväxling som helst. Bara jag slipper februari.

Det var länge sedan jag mådde så här dåligt, både till kropp och själ, och jag klamrar mig fast med yttersta fingertopparna i kanten av den mörka, djupa brunnen som är mitt psyke. Vill inte, vill inte, vill inte trilla ner där igen. Då kanske jag aldrig kommer upp igen. Det är jag smärtsamt medveten om.

Än så länge håller det, men jag vet inte hur länge till. Något behöver vända. Och det snart. Och rejält. Det räcker inte med att bara någon säger något snällt eller ens att jag får en femstjärnig recension på en bok jag har skrivit, det har jag testat och det ger inte ens utslag på känslomätaren just nu, så långt nere på rött befinner jag mig.

Nej, det behövs något fantastiskt, något riktigt oväntat och som verkligen ger utslag på den emotionella Richterskalan. Ett Nobelpris eller en Drömvinst eller ... Ja, jag vet verkligen inte. Ett rejält flow i skrivandet kanske? Jag har ett par böcker som skulle behöva bli klara omedelbums, nu när jag inte har några inkomster att tala om.

Men med hjärnan i det skicket den är nu, är det nog mer troligt att de ringer ifrån Nobelkommittén. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar