söndag 18 mars 2018

Hos andra kanske det inte är ett tecken på bristande karaktär, men hos mig ... Jo.

Det är bra nu. Allt har ordnat sig.

Nä, skojar bara.

Allt ordnar sig aldrig.

Men jag har i alla fall fått lite jobb, så att jag klarar mig ett tag. En månad till. Världens undergång är uppskjuten till i april.

Allt annat är fortfarande som det var. Jag är fortfarande värdelös, hopplös, håglös.

Och de enda som är intresserade av det jag skriver är nån jävla click farm i tredje världen.

Är det bara som jag är korkad? Att jag inte fattar alla uppenbara vinkar som universum ger mig? Är det verkligen inte meningen att jag ska syssla med det här, trots att det är det enda jag någonsin varit en aning bra på och det enda som jag tycker är riktigt roligt? Jag vet verkligen inte.

Hela mitt liv har jag längtat efter den dagen när jag hittade min 'grej', när alla bitar bara föll på plats och mitt riktiga liv kunde börja. Det som det hela tiden har varit meningen att jag ska leva.

Sorgen när man inser att det inte finns någon 'grej'. Att det inte finns någon mening.

Att det inte finns någon mening med mig.

Hur lever man med den sorgen, varje dag, året om? Ärligt talat, jag begriper inte hur.

Men det är så mycket jag inte begriper. Tur att det finns andra som gör.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar