söndag 11 mars 2018

En vecka i taget. Bara en vecka till.

Februari var svårt men mars har visat sig komma med egna, helt nya utmaningar. Och jag knäar. Och gråter. Och knäar ännu lite till.

Men var bryr sig väl mars om det?

Inte ens tårta hjälper när det är så här illa. Det är på det existensiella planet det värker, nämligen. Att jag konstant konfronteras med min egen oduglighet, min egen otillräcklighet. Med det faktum att det inte finns något hopp om bättring.

Att jag aldrig kommer att få det jag drömmer om. Att det bara kommer att bli sämre, hädanefter.

Och det gör ont, det gör det. Som glassplitter i maten, ont. Så där så att man sakta men säkert blöder till döds på insidan, även om det inte syns något särskilt på utsidan.

Jo, det syns. Mascarakladd som stora pandafläckar kring ögonen är ett tvärsäkert tecken på att allt inte är som det ska.

Men än så länge håller jag ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar