söndag 25 mars 2018

Ut med det gamla, förhoppningsvis in med något nytt

Dags att lägga av. Lägga av med allt som inte är absolut nödvändigt för att nå målet. Sociala media, diskussionsforum, Facebookgrupper och mycket, mycket mera. Andra Människor (TM). Jag mår inte bra av det/dem, det blir alldeles för mycket stress och för många öppna loopar hela tiden, och måendet kommer i vägen för mycket.

Nu är det påsklov i hushållet för alla utom mig, och det kommer också att tära på tålamodet. Det blir svårt att få arbetsro när alla ropar på MAAAAMMMMAAAA!!! var 7:e minut, och jag har mycket arbete att få gjort. Saker och ting behöver bli gjorda. Böcker behöver bli både översatta och skrivna. 

Det är dags nu.

Att Göra-listan är för en gångs skull överskådlig, om jag bara skalar av allt som jag bara vill göra. Kurserna, sidoprojekten, div nöjesrelaterat. Andra saker skalar av sig själv, som t ex skrivarträff på Näs. Det blir det ingen i år.

Kvar blir bara jobbet och måstena. 

Och en rejäl vårstädning på det. Både i garderoberna och i frontalloberna. Klorin, dammvippa, mirakeltrasa. Röj ut, släpp taget, glöm bort.

Det är vår, baby, vem behöver skor? 

Jo, minstingen, förstås. Ännu en anledning att koncentrera mig på jobbet!



söndag 18 mars 2018

Hos andra kanske det inte är ett tecken på bristande karaktär, men hos mig ... Jo.

Det är bra nu. Allt har ordnat sig.

Nä, skojar bara.

Allt ordnar sig aldrig.

Men jag har i alla fall fått lite jobb, så att jag klarar mig ett tag. En månad till. Världens undergång är uppskjuten till i april.

Allt annat är fortfarande som det var. Jag är fortfarande värdelös, hopplös, håglös.

Och de enda som är intresserade av det jag skriver är nån jävla click farm i tredje världen.

Är det bara som jag är korkad? Att jag inte fattar alla uppenbara vinkar som universum ger mig? Är det verkligen inte meningen att jag ska syssla med det här, trots att det är det enda jag någonsin varit en aning bra på och det enda som jag tycker är riktigt roligt? Jag vet verkligen inte.

Hela mitt liv har jag längtat efter den dagen när jag hittade min 'grej', när alla bitar bara föll på plats och mitt riktiga liv kunde börja. Det som det hela tiden har varit meningen att jag ska leva.

Sorgen när man inser att det inte finns någon 'grej'. Att det inte finns någon mening.

Att det inte finns någon mening med mig.

Hur lever man med den sorgen, varje dag, året om? Ärligt talat, jag begriper inte hur.

Men det är så mycket jag inte begriper. Tur att det finns andra som gör.



söndag 11 mars 2018

En vecka i taget. Bara en vecka till.

Februari var svårt men mars har visat sig komma med egna, helt nya utmaningar. Och jag knäar. Och gråter. Och knäar ännu lite till.

Men var bryr sig väl mars om det?

Inte ens tårta hjälper när det är så här illa. Det är på det existensiella planet det värker, nämligen. Att jag konstant konfronteras med min egen oduglighet, min egen otillräcklighet. Med det faktum att det inte finns något hopp om bättring.

Att jag aldrig kommer att få det jag drömmer om. Att det bara kommer att bli sämre, hädanefter.

Och det gör ont, det gör det. Som glassplitter i maten, ont. Så där så att man sakta men säkert blöder till döds på insidan, även om det inte syns något särskilt på utsidan.

Jo, det syns. Mascarakladd som stora pandafläckar kring ögonen är ett tvärsäkert tecken på att allt inte är som det ska.

Men än så länge håller jag ut.

söndag 4 mars 2018

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Och så äntligen var februari-helvetet över. Att en så kort och vanligtvis så oansenlig månad kan ställa till med så mycket elände, ändå!? Det vore imponerande om jag bara inte vore så himla sliten.

Nu blir det tårta istället, mer eller mindre varje helg hela månaden, eftersom nästan hela familjen fyller år just nu i mars. Kanske inte precis vad jag behöver, men just nu tar jag vilken omväxling som helst. Bara jag slipper februari.

Det var länge sedan jag mådde så här dåligt, både till kropp och själ, och jag klamrar mig fast med yttersta fingertopparna i kanten av den mörka, djupa brunnen som är mitt psyke. Vill inte, vill inte, vill inte trilla ner där igen. Då kanske jag aldrig kommer upp igen. Det är jag smärtsamt medveten om.

Än så länge håller det, men jag vet inte hur länge till. Något behöver vända. Och det snart. Och rejält. Det räcker inte med att bara någon säger något snällt eller ens att jag får en femstjärnig recension på en bok jag har skrivit, det har jag testat och det ger inte ens utslag på känslomätaren just nu, så långt nere på rött befinner jag mig.

Nej, det behövs något fantastiskt, något riktigt oväntat och som verkligen ger utslag på den emotionella Richterskalan. Ett Nobelpris eller en Drömvinst eller ... Ja, jag vet verkligen inte. Ett rejält flow i skrivandet kanske? Jag har ett par böcker som skulle behöva bli klara omedelbums, nu när jag inte har några inkomster att tala om.

Men med hjärnan i det skicket den är nu, är det nog mer troligt att de ringer ifrån Nobelkommittén.