måndag 12 februari 2018

Februari, alltså. Man kan hålla sig för skratt.

Jag älskar att jobba hemifrån. Att ha ett eget företag är inte alltid roligt, i synnerhet inte i deklarationstider, men oj vad det är värt det att inte ha någon chef som kladdar på en vid kopiatorn.

Och för det mesta är det också nästan bara fest att vara frilansare. Nya spännande uppdrag månad efter månad, och är det något som inte är så kul så är det ju snart över och sedan får man jobba med något helt annat.

Det är lätt att invaggas i en falsk trygghetskänsla när uppdragen alltid kommer som på löpande band. Att tro att bara för att det alltid har varit så förut, så kommer det alltid att vara så i framtiden.

Men det behöver det ju inte.

Om jag fick ont i magen av att behöva ringa ett telefonsamtal i förra veckan är det inget emot hur ont i magen jag får av misstanken att jag kanske är på väg att förlora min främsta uppdragsgivare. Nästan hela min inkomst. Bara poff. Så var det tomt i plånboken. Kanske. Jag vet ingenting säkert i nuläget.

Pengar är en världslig sak, förstås, och inget som man ska låta styra sitt liv.

Men ekonomisk stress är något av det farligaste jag vet. Det var det som drev mig in i väggen förra gången och det kan mycket väl göra det igen.

Mitt mantra för dagen: Jag vet inte om det blir så. Just nu finns det inget jag kan göra, mer än vänta.

Hur många dagar i sträck kan en människa hålla andan, egentligen?

Det enda jag har skrattat högt åt den här veckan:


Deras serier är nästan alltid för smarta för att jag ska förstå dem, men den här begrep jag och jag försöker ha den i bakhuvudet när jag nu börjar det tröstlösa sökandet efter nya uppdragsgivare. Jag har jobbat som översättare i tio år! Något har jag väl att komma med, ändå?

Eller?

Suck!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar