söndag 25 februari 2018

Mitt liv som träl

Det finns tydligen inga fler böcker som behöver översättas till äran och hjältarnas språk, och jag har tvingats se mig om efter andra inkomstkällor.

Istället för litterära storverk som baconkokböcker och hårdrocksbiografier blir det därför manualer för luftkonditioneringstermostater, autosvar från resebyråer och utdrag ur domböcker från artonhundrakallt.

Suck. Tacka vet jag skönlitteratur. Där slänger man sig i alla fall inte med begrepp som vagabonderande jordströmmar om det inte är absolut nödvändigt.

Mardrömmen är att det aldrig mer kommer något mer manus från ovan, utan att det här är min framtid. Spela Meddelande-pingis dagarna i ända med någon i Indien som tycker att det är helt rimligt att först jobba i tio timmar för 16 dollar och sedan tvingas göra ytterligare arbetsuppgifter i tre timmar innan man kan få ut betalningen för det jobbet man gjorde igår.

Jag har blivit en så kallad Digital Serf. En online-träl som jobbar för peanuts åt hänsynslösa uppdragsgivare som inte bryr sig ett skit om jag hinner äta eller gå på toa mellan varven. Hela helgen har jag jobbat sönder mig för några ynka hundralappar och jag börjar på fullt allvar överväga om det inte vore bättre att sälja en njure. Lite fumlig svartabörskirurgi skulle nog vara mindre skadligt för hälsan än att jobba som frilansande översättare på nätet.

Förmodligen går det att lägga upp en annons på samma sajt där jag just nu säljer min själ.

söndag 18 februari 2018

När jag blir gammal ska jag också bli odräglig (om jag överlever min 472:a bihåleinflammation, vill säga)

Det dummaste man kan göra när livet är svårt är väl att säga något i stil med att "Nu kan det i alla fall inte bli värre". Universum älskar nämligen sådana utmaningar.

Därför är just nu varenda bihåla i min skalle proppfylld av snor.

Åh, februari, du fortsätter att leverera.

Hela långa dagen har jag därför legat raklång, med ett halvt dussin kuddar bakom ryggen för att ha bihålorna i rätt vinkel, och omväxlande sovit eller slumrat eller kollat på gamla Matador-avsnitt. (Fru Fernando Møhge är min idol!) Exakt ingenting på min långa Att Göra-lista har blivit gjort, men det kommer väl kanske en dag i morgon också.

Om inte februari känner för att drämma till med ännu en överraskning?


måndag 12 februari 2018

Februari, alltså. Man kan hålla sig för skratt.

Jag älskar att jobba hemifrån. Att ha ett eget företag är inte alltid roligt, i synnerhet inte i deklarationstider, men oj vad det är värt det att inte ha någon chef som kladdar på en vid kopiatorn.

Och för det mesta är det också nästan bara fest att vara frilansare. Nya spännande uppdrag månad efter månad, och är det något som inte är så kul så är det ju snart över och sedan får man jobba med något helt annat.

Det är lätt att invaggas i en falsk trygghetskänsla när uppdragen alltid kommer som på löpande band. Att tro att bara för att det alltid har varit så förut, så kommer det alltid att vara så i framtiden.

Men det behöver det ju inte.

Om jag fick ont i magen av att behöva ringa ett telefonsamtal i förra veckan är det inget emot hur ont i magen jag får av misstanken att jag kanske är på väg att förlora min främsta uppdragsgivare. Nästan hela min inkomst. Bara poff. Så var det tomt i plånboken. Kanske. Jag vet ingenting säkert i nuläget.

Pengar är en världslig sak, förstås, och inget som man ska låta styra sitt liv.

Men ekonomisk stress är något av det farligaste jag vet. Det var det som drev mig in i väggen förra gången och det kan mycket väl göra det igen.

Mitt mantra för dagen: Jag vet inte om det blir så. Just nu finns det inget jag kan göra, mer än vänta.

Hur många dagar i sträck kan en människa hålla andan, egentligen?

Det enda jag har skrattat högt åt den här veckan:


Deras serier är nästan alltid för smarta för att jag ska förstå dem, men den här begrep jag och jag försöker ha den i bakhuvudet när jag nu börjar det tröstlösa sökandet efter nya uppdragsgivare. Jag har jobbat som översättare i tio år! Något har jag väl att komma med, ändå?

Eller?

Suck!

måndag 5 februari 2018

Osynliga tanten med magsår


Vissa dagar finns man bara inte.  I alla fall känns det så. Mail och mess man skickar förblir obesvarade. Brev man skickar kommer inte fram. Automatiska dörrar öppnar sig inte. Bussen kommer inte trots att man kom i tid till busshållplatsen. 

Det borde vara skönt. Osynlighet är ju något jag har strävat efter i hela mitt liv. 

Själva osynligheten är inget problem. Men dess konsekvenser. 

Om man inte får svar på sina mail måste man  nämligen förr eller senare ringa. I telefonen!!!

Om de inte har svarat innan dagen är slut måste jag ringa i morgon, tänkte jag i onsdags.  Och i torsdags tänkte jag att de får veckan på sig,  så ringer jag på måndag morgon.  Och i morse tänkte jag att de kanske var borta förra veckan och då var det nog bäst att ge dem en chans att jobba sig genom inkorgen. Men nu börjar jag få slut på ursäkter. Snart måste jag lyfta luren. Slå numret. Tänka ut vad jag ska säga. 

När som helst nu. 

Ingen brådska. 

Jag har bara haft ont i magen sedan i onsdags.