torsdag 16 augusti 2018

Back to School

Och så var sommarlovet över. Vädret har varit lite mer normalt de senaste dagarna men idag är det kvavt och eländigt igen. Inga tropiska temperaturer, men obehagligt nog, nu när jag har återgått till min normala garderob. Överhuvudtaget är det mycket fråga om återgång till det normala nu. Maken går och jobbar, minstingen går till skolan och jag ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardagsrutiner.

Svårt var ordet, sa Bull.

Jag lägger i en högre växel med min förkovran nu. Alla förändringar som jag införde i våras ska ligga kvar och kompletteras med ytterligare ansträngningar. Dags att ta i nu, så att det kan synas några resultat fram emot nyår. Jag behöver kunna känna att det har hänt något, på bankkontot, midjemåttet, stämningen i familjen och den allmänna livskvaliteten.

Om det är realistiskt? Nej, förmodligen inte. Om det är något jag är konsekvent med så är det väl att inte i längden klara av att bättra mig. 

Men skam den som ger sig. 

Sommaren var kanske äckligt varm och obehaglig mot slutet, men jag har ändå haft ett par av mitt livs bästa stunder det här sommarlovet och nu när löven börjar frasa under skorna igen vill jag minnas bara de stunderna. Ensam med minstingen i en kanot mitt på en sjö i ett stilla sommarregn. Lukten av skogen och smattret mot kapuschongen. Och att somna och vakna till ljudet av vågskvalp i ett tält på Ven. Jag tror att det måste bli en återkommande grej, faktiskt. Inget jag har försökt rehabilitera mig med genom åren har haft en så omedelbar och påtaglig effekt.

Kanot i regn och tält vid hav är numera a few of my favorite things. Och jag skulle aldrig ha fått uppleva dem om jag inte hade vågat göra saker som jag egentligen inte törs, som att åka på kanotläger med vilt främmande människor eller bege mig ut och vandra ensam med min lilla strövare. Våga får bli temat för hösten. Att säga ja när fegisrösten i mitt bakhuvud skriker NEEEEJ!!!

Visst fattas mig skrivandet så att det värker i själen, det kan jag inte förneka. Men om jag måste välja mellan mina bokbarn och mina riktiga barn (och just nu måste jag tyvärr det) får Konrad, Liva och Lee vackert klara sig på egen hand ett tag. Och om jag måste välja mellan jobb och blogg kanske det blir lite längre mellan inläggen ett tag framöver.

Dags att bli vuxen. Eller åtminstone försöka lära sig hur man gör.





tisdag 31 juli 2018

Vi har alla våra kors att bära, just sayin'

Värmen håller i sig, och jag tynar sakteliga bort. Vi får väl se hur det blir med våra helgplaner. Som det känns nu är det nästan för jobbigt att trycka ner tangenterna för att skriva de här orden. Jag har en otäck huvudvärk som kommer och går och diffus värk i valda delar av kroppen som jag inte vet vad jag kan skylla på om det inte är varmen och att jag rent allmänt håller på att dö.

Jag har gett upp hoppet om att kunna fungera normalt och flyttat ut i vardagsrummet på en tjock luftmadrass mitt framför balkongdörren, där temperaturen efter solnedgång är så att man kan sova med tunt täcke. Ungefär varannan natt lyckas jag sova gott, och varannan natt gör någon obehaglig värk att jag inte får en blund i ögonen. SMHI lovade svalare temperaturer och till och med moln till helgen när tiodygnsprognosen först nådde fram till de dagar det är fråga om, men nu har de tagit tillbaka sina löften. Inget regn blir det heller. Men jag hoppas att det ska bli närmare 25 än 30 grader, för annars tyar jag allvarligt talat inte. Och tågen tyar inte och inte heller skådespelarna vi ska se på, amen.

Undrar om det finns någon på Fiverr som kan köra en regndans på beställning? Jag skulle glatt betala både $5 och $10 för en skur. Det behöver inte ens regna särskilt mycket, bara molnen räcker fint.

Jag försöker jobba så gott det går, men det är svårt att koncentrera sig när det känns som att man har en ishacka i pannloben, eller i ryggen. Mest ligger jag bara på min luftmadrass framför inte mindre än två fläktar och kollar på tv. När jag inte har något bättre att se på (läs: nya avsnitt av Unforgotten och Condor) ser jag om Downton Abbey. Anna har precis råkat väldigt illa ut. Nu blir det jobbigt ett tag. Stackars, stackars Anna. Men hon slipper i alla fall tampas med värmeböljan from hell och luftburen pest. 


onsdag 25 juli 2018

Solhatt med inbyggda kylklampar? Finns det?

Så värst mycket sammanhängande ledighet blev det ju inte den här sommaren men jag råkade i alla fall ta semester från bloggandet. Ja, ja, så kan det gå, när man har måndag hela veckan och aldrig vet vad klockan är.

Sedan sist har jag hunnit med en himla massa jobb, och en kort tur till Oslo med båten från Köpenhamn. Och lite Pokemon och alldeles för mycket gnäll över vädret. Jag vet att det är meningslöst att gnälla över sådant som jag inte kan göra något åt, men hallååååå?!? Tre månaders konstant värmebölja?!? Hur är det tänkt att man ska kunna sova om nätterna? Om man inte har en trädgård man kan gå ut och lägga sig i? Va? 

I natt låg jag och baddade mig själv med en blöt handduk, timme efter timme, och tänkte på avsnittet i Downton Abbey där alla får Spanska sjukan vid middagsbordet och sedan ser så eleganta och värdiga ut i sina handsydda nattlinnen och omsorgsfullt broderade lakan när de ligger där och svettas och dör. Inte jag. Inte alls.

Jag har så mycket kvar på listan över sådant vi skulle kunna hitta på under sommarlovet för att inte bli sittande här hemma framför varsin skärm, men de flesta punkterna på listan kräver att man beger sig utomhus, och ärligt talat, jag vill verkligen inte. I går åkte vi ut till IKEA för att köpa lite fler tekoppar, och det räckte med den korta promenaden mellan varuhuset och tågstationen för att jag skulle allvarligt frukta för min hälsa. Det var så stekhett att jag nästan förväntade mig att se gamar kretsa ovanför oss när vi stapplade de sista metrarna fram emot skuggan vid stationen. Att gå ut och vandra i det här vädret, med tyngre packning än några tekoppar, eller försöka sova i ett tält? Hälsovådligt. Dessutom verkar det mesta utomhus stå i lågor, så kanske är det bäst att hålla sig innanför de eldfasta betongväggarna.

Vi har planer för nästa helg, spännande, hett (ha!) efterlängtade planer, och nu vet jag inte om det 1. kommer att bli av pga att SJ ställer in tåg för att inte spåra ur i solkurvorna och 2. kommer att bli kul pga att jag blir så himla grinig i det här vädret. När jag bokade var jag orolig för att det skulle bli regn och blåst och odrägligt, men då kan man i alla fall dra på sig ett par galonisar och en fleece. Vad gör vi om det blir hälsovådligt varmt och vi fastnar ute i solen någonstans utan skugga och vattnet tar slut och de där gamarna faktiskt dyker upp? 

Nej, det är ingen idé att grubbla över det nu. Tiodygnsprognosen sträcker sig ännu inte över nästa helg, så det finns fortfarande hopp. Men som det ser ut nu är det ännu varmare på vårt resmål. *kvider en smula*. 

tisdag 10 juli 2018

Du och jag, Michael. Tror jag det.

Vi överlevde natten i skogen, men det var knappt. Ingen sömn blev det i alla fall, och utan sömn är Sandra ingen rolig mamma, det är ett som är säkert. Men minstingen fick tandvärk, så det var inte bara jag som var gnällig. Kul vandring andra dagen? Not so much.

Sedan tog vi en tur till Ven igen, den här gången med min bättre hälft i släptåg, så att han skulle få se var vi hade varit. Det blev en bra dag, även om jag knaperstekte mig i solen och nu måste hålla mig inomhus till juli 2025.

Fast det gör jag inte. Den galet varma sommaren fortsätter ju, så jag pokenerar runt (fångade min första shiny igår!) och försöker komma i form och försöker varva ner och försöker åstadkomma någon slags förändring trots att jag ju vet sedan länge att det aldrig kommer att ske. 

Det enda som förändras här i världen är motivet på pusslet som upptar hela bordet i köket. Och ljudboken i mina öron medan jag pusslar.


onsdag 4 juli 2018

Produktiviteten får vänta

Ännu en rumphuggen vecka, eftersom jag har lovat minstingen att han ska få sova i vindskydd under sommarlovet. Alltså drar vi till skogs i morgon bitti och det blir väl det sista någon hör av oss.

Jag vet inte vad jag är mest rädd för, mörkret, spindlarna, vildsvinen eller människovarelserna som vi kanske förväntas dela vindskyddet med.

Mycket att vara rädd för finns det i alla fall.

Det blir en kort och enkel vandring, eftersom ryggsäckar är tunga och gamla kärringryggar (eller kanske framför allt -fogar) inte håller för några längre etapper. Jag hoppas att det ändå ska kännas som en riktig vandring, och att vi överlever natten utan varken tältduk eller betongväggar till skydd.

Trots att jag lämnar tältet hemma verkar ryggsäcken inte bli avgörande mycket lättare. Någon bisarr anomali i fysikens lagar, när det gäller just packning, skulle jag misstänka. Kanske ett nobelpris i fysik fladdrar förbi i ögonvrån? Det får vi kanske aldrig veta.

När jag sitter och pusslar om kvällarna lyssnar jag just nu på The 12-week Year i hopp om att kunna lägga i en högre växel med både jobb, liv och skriv. Än så länge låter det bra, men jag har inte sett någon direkt skillnad i vardagen än. Kanske räcker det inte med att lyssna på en massa smarta saker? Kanske måste jag rent av börja göra saker och ting annorlunda?

Ja, så mycket mer annorlunda än att dra till skogs och stanna där över natten tror jag inte att jag tyar med den här veckan. 


måndag 25 juni 2018

Jobb och ljudböcker


Ännu en vecka kedjad vid tangentbordet, och ute skiner solen. Jag jobbar i överljudsfart för att kunna ta ledigt igen i slutet av veckan och hänga lite med båda barnen innan förstfödingen börjar sitt sommarjobb. Det är inte lätt att hitta lämpliga aktiviteter för hela familjen, när ens barn inte tillhör samma generation eller ens är födda samma årtusende. Och när bägge ungarna helst bara vill sitta hemma och spela dataspel, för den delen. Men jag ska släpa ut dem i solen, om det så är det sista jag gör! Och det ska kännas som semester/sommarlov även om vi inte kan resa någonstans.

Annars gör jag inte många knop när jag inte jobbar. En ofantlig trötthet har hängt mig i nacken sedan allt havererade här hemma i våras, och den börjar ta ut sin rätt nu när den värsta hetsen har lagt sig. Så fort jag har jobbat klart och hängt all tvätt osv lägger jag mig i soffan eller i hängfåtöljen med en ljudbok i öronen och somnar som en stock. Det är tur att det inte blir förhör efteråt, för jag har stora luckor i händelseförloppet.

Just nu lyssnar jag på Michael Palins dagböcker, som jag har läst "på riktigt" innan, men det är så himla skönt att lyssna på när han läser dem. Det började med Jorden runt på 80 dagar, och nu jobbar jag mig genom hela hans liv. Dagböckerna är ohyggligt långa, så det blir många timmars sömn, äsch, jag menar läsning. Jag klarar inte av skönlitterära ljudböcker, jag tappar hela tiden tråden (eller somnar) men non-fiction funkar utmärkt. Även i sovande tillstånd registreras förmodligen en del av informationen någonstans i hjärnan ändå.  Subliminal läsning! Om jag grips av en plötslig lust att resa jorden runt eller från pol till pol vet jag vad det beror på.

Suget efter att börja skriva igen stregras sakta men säkert, men jag håller igen. Det kommer att dröja länge innan jag kan göra skrivandet till en prioritet igen. Vårens kris gjorde det så tydligt att jag måste genomföra en del rejäla förändringar i mitt liv, och jag får inte låta allt återgå till det normala innan några konkreta och påtagliga förändringar har ägt rum. Hur jag ska kunna ändra på något, det vet jag inte. Men jag misstänker att det börjar med jobbet. Mer jobb, fler timmar om dagen, mer effektiva processer kring redigering osv, för att dra ner på tiden för varje översättning och förbättra timpenningen. Och framför allt att jobbet måste vara högprioriterat, endast överskuggat av familjen.

Men de smyger sig på, idéerna och karaktärerna, scenerna och vändningarna. Ligger på lur som små historie-mucklor i marginalen hela tiden. 

Tids nog blir det väl en bok till. 

Men den här veckan får jag nöja mig med att lyssna.


tisdag 19 juni 2018

Öliv

En gång skrev jag en bok som hade det som arbetstitel. Den fick en annan titel senare, men den var inte ett dugg bättre. Boken var inte heller särskilt bra, för den delen. Så titeln passade kanske ändå. Jag vet inget alls om öliv, har aldrig bott på en ö, men nu har jag i alla fall besökt Ven och det var fett najs som ungdomarna säger nu för tiden.


Vi tältade precis vid havet och vandrade längs Skåneleden och käkade frystorkad mat och huttrade i för tunna sovsäckar och både somnade och vaknade till ljudet av vågor som slog in mot strand, och det var alldeles, alldeles underbart. Precis vad jag behövde för att läka efter kanotlägret som höll på att sluta i katastrof och totalt sammanbrott, både fysiskt och psykiskt.

Nytt livsmål: sovrum med vågskvalp! (Äkta, ingen app!)

Nu är det vardag igen, så in i bängen, eftersom den här veckan blev rumphuggen i bägge ändar av midsommar och tältsemester. Än sen då. Så sjukt värt att sitta och jobba långt inpå kvällen, för att få lite vågskvalpsdrömmar.

Jag har inte vandrat hela vägen runt ön än, men innan sommaren är över ska jag banne mig ha gjort det.

Det här är inte ett avsked, utan ett På Återseende!


söndag 10 juni 2018

Utan skrivande i flera månader försmäktar jag en smula.

Jag vet att det inte finns utrymme i mitt liv just nu för att skriva några böcker, men vad tomt det känns. Vad innehållslös jag känner mig, utan en historia som ligger och jäser i bakhuvudet. Och hur länge det här kommer att vara, det har jag ingen aning om. Om jag någonsin får möjlighet att skriva igen, kommer jag då att minnas hur man gör?

En rent hypotetisk fråga, förstås.

Vad jag istället borde fråga mig själv är hur i hela fridens namn jag ska kunna åka på kanotläger när jag 1. inte kan paddla kanot och 2. inte kan tillbringa en hel helg med en massa vilt främmande människor utan att reduceras till en spillra av den spillra som jag var redan innan jag åkte dit.

Om jag fortfarande hade betraktat mig själv som en skrivande människa kanske jag hade kunnat se det som research för en framtida friluftslivsroman, men nu ... Nu är det nästan bara magont. Vad gör man inte för sina barn?

Jag har haft diverse planer för vad jag och minstingen skulle kunna hitta på efter kanotlägret, för att slippa åka raka vägen hem och sätta oss framför våra respektive datorer igen, men nu är värmeböljan över och det ser ut att bli regn på söndag kväll och måndag. Jag är ingen rutinerad tältare, men en sak vet jag. Regn = jobbigt. 

Banverket saboterar resan både dit och hem med att byta kontaktledning eller något mellan Hässleholm och Lund, så det tar en extra timme i båda riktningar. Ytterligare en anledning att inte åka raka vägen hem. Men om det blir en extra övernattning eller två på resande fot, det blir upp till SMHI att bestämma. Prognosen ändras för varje dag som går, och i slutändan är väl det enda jag kan vara säker på att det inte blir som det stått i prognosen, så varför kollar jag varje dag, egentligen?

Jag orkar inte fatta fler beslut just nu. Långa/korta byxor-frågan har uttömt min beslutsork för resten av sommaren. Vad jag ska ha på fötterna orkar jag inte ens börja tänka på. Kinaskor funkar väl i alla lägen?

Tack och lov ser det i alla fall ut som att tv-sommaren är räddad. Det kanske inte blir något skriv, men jag vägrar leva utan nya historier och intressanta karaktärer.

söndag 3 juni 2018

Gott om tid att bryta ihop men tyvärr inte tillräckligt med tid att komma igen

Jag överlevde övningskörningen och de följande två bilturerna också, trots att bileländet visade sig vara automatväxlad och inte ens hade någon riktig nyckel. Tack ock lov hade den i alla fall fungerande A/C, så vi behövde inte smälta när vi körde ut i skogen för att hämta minstingen i helgen. Och jag körde inte på något av de två rådjurskid som jag såg, och inte förväntar jag mig någon medalj för det inte, jag ville bara framhäva min förträfflighet som bilförare, även utan kopplingspedal.

Nu är det bara de sista dagarnas korr och fix kvar på jättejobbet innan deadline, och jag har egentligen inte tid att blogga, men det är viktigt för min hjärna och mitt personliga välbefinnande, så jag tar mig tid.

Om inte annat så för att hinna hitta vad det nu är på mitt skrivbord som surrar till med ojämna mellanrum! Det håller på att driva mig från vettet, ärligt talat, och jag har ingen aning om vad det kan vara. Allt är laddat och avstängt eller försatt i viloläge eller motsvarande, och det finns inga aviseringar på mobilen. Fantomaviseringar, kanske. Så här kunde din mobil ha låtit om du hade haft ett liv, kanske Samsung försöker pika mig. Dålig stil, i så fall. Jag försöker faktiskt jobba här.

Humöret är ojämnt men hyfsat och jag börjar känna av nerverna inför det kommande kanotlägret, trots att det ju inte är förrän i nästa vecka! Hur länge som helst ju. Ingen anledning att stressa. Jag kommer att hinna allt jag behöver fixa innan dess, utan vidare.




onsdag 30 maj 2018

Eller så har jag smält, pga varmaste maj i mannaminne!

Pulsar genom det sega sirapsträsk som är redigering och korrläsning. Inte lika tillfredsställande som själva grovöversättningen, eftersom man inte får ett word count i slutet av dagen som kvitto på vad man har åstadkommit, men icke desto mindre nödvändigt. Bara en vecka kvar till deadline nu, men det ska nog gå. Så mycket övertid som jag har lagt ner.

Läs: Så himla trött som jag är.

Mina böcker är tillbaka från de döda på Zon, så det var ju en lättnad. Velar fram och tillbaka om det skulle vara lönt att köra lite små-promos för att försöka ta mig upp från telefonnummer-rankingen där de nu befinner sig. Kommer nog fram till att Nej, det är det inte.

Bara blunda och vänd dem ryggen. 

Det är svårt, men nödvändigt. I år är inte böckerna längre någon prioritet alls. Prio 1: man och barn. Prio 2: jobb. 

Och sedan: slut på prio-ork.

Det var ju det där med alla snurrande tallrikar. Tydligen kan jag inte ha för många, p g a överhängande risk för krossat porslin. Om man bortser från att livet känns aningen torftigt så funkar det här. Med tillräckligt mycket quality time med familjen och många långa timmar med jobbet hinner/orkar jag inte heller sakna skrivlivet.

Nästan inte alls.

Något annat jag inte saknar: bilen. Ety den gick inte genom besiktningen och vi har bestämt oss för att den ska skrotas. Istället har jag joinat Sunfleet, som har en bil stående en bit bort här på andra sidan gatan. Så lite som vi egentligen använder vår bil borde det fungera alldeles utmärkt, men jag är ändå lite panikslagen, som alltid när något är nytt och annorlunda. Senare idag ska jag ut och övningsköra en sväng för första gången. 

Så om det här blir bloggens sista inlägg vet ni varför ...


söndag 20 maj 2018

X-terminated

Tydligen lönar det sig att inte vara helt professionell och business minded, för när jag bröt ihop och skickade ett lipigt och gnälligt mail till KDP i förra veckan fick jag tillbaka mitt konto. Ingen ursäkt, förstås, och inte heller någon förklaring till varför de hade känt att jag behövde behandlas på det här viset. Det är ju kul att ha fått en chans till, även om mina böcker fortfarande är 404 - page not found, men jag tycker att det är ett sjukt taskigt sätt att behandla folk på.

Och sjukt lite är summan av pepp jag känner inför att publicera om alla mina böcker i hopp om att de ska bli synliga igen. 

På det hela taget, en rätt så opeppig vecka. Jag bara jobbar, från tidig morgon till sen kväll, och ute skiner solen.

Inte som det lär vara senare i sommar, när jag har tid att vara ute och har planer på att vara just det. Jag har införskaffat ett tält som är helt bärbart och lite annat smått och gott och tänker vandra lite Skåneled och sova ute i friska luften och få lite myggbett och kanske lite rosor på kind, rentav. En gång innan har jag försökt mig på Skåneleden, när jag gjorde research inför det som numera går under beteckningen Fridhemsromanen, men det slutade illa efter bara några timmar med solsting och panikångest och räddningsaktion och skam och nesa.

Nu har jag ju närt en rutinerad Strövare vid min barm, så jag tänker att det nog inte ska behöva sluta på samma sätt. Minstingen får helt enkelt följa med och laga maten och läsa kartan och slå upp tältet och skrämma bort alla vilda djur.

Men först har jag en deadline att klara av. Bara tre kapitel kvar att översätta och jag vet fortfarande inte vem mördaren är. Rätt så imponerande, om jag ska vara helt ärlig, och det ska man, sägs det. Jag brukar kunna se rätt bra runtom hörn i deckare, efter att ha läst massor av sådana under "my misspent youth" och lärt mig känna igen både planteringar och s k red herrings när jag ser dem, men den här var klurig. Spännande in i det sista.

Som livet självt, kanske rentav?

söndag 13 maj 2018

Terminated!


via GIPHY

Nej, Arnold brakade inte in i lägenheten med ett automatvapen dolt i en låda med ett dussin röda rosor, men icke desto mindre har jag blivit terminated. Inte som människa men som författare. Mitt KDP-konto har upphört att existera och alla mina böcker har försvunnit från Amazon. Att de finns kvar på Kobo, Barnes&Noble, iBooks etc kvittar mindre, eftersom jag inte kan göra någon som helst promo för en bok som inte finns att köpa hos the great Zon.

Nu hade jag ju redan slutat skriva, på grund av andra orsaker, men aj, det sved ändå. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här, men inför en stor, anonym verksamhet som Zon har den lilla människan inget att komma med. Det är de som bestämmer, och de behöver inte svara på mina frågor och de behöver tydligen inte ens svara på mina mail, och de behöver då verkligen inte förklara sig eller ge några skäl för sitt rätt så betydande beslut och det finns inget jag kan göra åt det. Och om ens konto har blivit terminated (och inte bara suspended) får man enligt villkoren aldrig öppna ett nytt konto på KDP igen. Inget bit ihop och kom igen, alltså. Inget I'll be back, ens. Det är bara över.

Alltså, när jag beklagade mig över att det varit för mycket på sistone var det inte avsett som en provokation, men universum verkar ha tagit det på det sättet.

Jag är trött nu. Så väldigt trött. Så om du läser det här, universum: Jag ger mig! Jag ger upp. Jag lovar att inte försöka ändra på något eller försöka åstadkomma något. Jag ska bara sitta här och jobba, alldeles tyst i min lilla vrå. Inte göra något väsen av mig. Sluta gnälla. Sluta förvänta mig något. Sluta hoppas.

Bara finnas, i all enkelhet.

Jag tänker inte ens be om en glass, trots att det är så himla varmt.

söndag 6 maj 2018

På bättringsvägen

Jag bättrar mig, så sakteliga, med hjälp av en lång rad appar som håller mig i schack och innanför linjerna. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara det? Ingen, nä, just det. Alltså blir det tagelskjorta på och varenda minut jag jobbar ska kartläggas, liksom varje meter jag går, varje hemsida jag besöker och varenda kalori jag äter. 

Storebror ser mig kanske inte, men min mobil har total koll. Tyvärr har jag ingen app som kan kollatera alla data och förutspå när jag kommer att nå bristningsgränsen och klättra upp i ett klocktorn på campus med ett automatvapen, men jag skulle gissa på kanske onsdag eller torsdag. Fast nu är jag ju ingen amerikansk collegestudent och något automatvapen har jag då rakt inte, så jag får väl nöja mig med att lipa en skvätt. 

Sammanbrott som sammanbrott, liksom. Tomejto, tomahto.

Jag läste en artikel om stoicism, och kände bara att ... nä. Amor fati? Allvarligt? Det är illa nog att jag måste stå ut med eländet, men älska det? Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag tänker kanske inte hata det heller, för det är så fruktansvärt tärande och bränner inte lika många kalorier som man kanske hade kunnat tro, men ett stilla och nedlåtande förakt tänker jag nog unna mig. Som värsta akademiledamoten, bara se ned längs näsan på livet med en blick som får det att darra i galoscherna.

As if.

Men på tal om akademiledamöter, om nu ingen ändå ska få Nobelpriset i litteratur i år, kan väl jag få pengarna? Priset vill jag inte ha, för vem vill förknippas med de där ynken, men pengar luktar inte, påstås det, och jag är beredd att ta risken att de ändå stinker kvinnoförakt. Fem mille räcker till en himla massa essentiella oljor och luftrenare!

Pengar kanske inte kan köpa lycka, men de kan göra olyckan så himla mycket mer uthärdlig. Jag behöver ingen Jaguar att lipa i, men ett eget hus vore fett najs.

söndag 29 april 2018

Vårkänslor, fast kanske inte det man brukar mena med det begreppet

Våren kom, och med den solen och minstingens Pokemon Go-sug, och vi går på långa Pokenader varje dag. Frisk luft och solsken, precis vad jag behöver för att hålla mig på benen. Och minstingen blir distraherad från de ständiga sjukstugelekarna här hemma där det ena gosedjuret efter det andra hastigt insjuknar och måste in på intensiven. Han är i alla fall kreativ när det gäller gosingarnas behandlingsmetoder: häromdagen radades hela gänget upp i soffan och tvingades se på Hook, och si, det funkade. Alla utom fladdermusen blev genast återställda oavsett diagnos. Fladdermusens feber höll envist i sig, ända tills hen fick en glass. 

Själv distraherar jag mig från min nya tråkiga vuxentillvaro med att Hemnetknarka inför varje Lottodragning och (lite mer realistiskt) ställa mig i varenda bostadskö jag kan hitta. Jag vet inte vart jag vill ta vägen, jag vet bara att jag inte kan stanna här. Helst hade jag velat börja packa direkt, men inser att det inte kommer att hända i år. Maken är inte i något skick att ens fatta några stora beslut, än mindre orka genomföra en ansträngande flytt.

Och jag, vad är jag i för skick? Kanske bäst att inte titta efter för noga. Den kapabla fasaden bär tydliga spår av maskirovka. Men ett tag borde det gå att köra vidare på fejk och improvisation. Låtsas att jag vet vad jag håller på med. Det är trots allt hur det ser ut på ytan som räknas. *drar på mig lång, lockig peruk och tvinnar mustaschen käckt uppåt* Det går ju bra det här! Bara hör folkets jubel ...


söndag 22 april 2018

Det nya normalläget

Sakta, sakta återgår vi till något slags vardag här hemma, men det kommer att ta lång tid innan vi någonsin kommer tillbaka till där vi var innan. Om vi någonsin gör det. Förmodligen kommer vi ut ur den här dimman på någon helt annan plats, som helt andra människor.

Jag känner i alla fall redan inte igen mig själv. Så himla vuxen och mogen och gör bara precis allting som behöver göras utan knot (nåja) och bara kan och orkar och tar ansvar och ...

Och upphör att existera som individ, kanske rentav?

På något sätt tror jag att det är det enda sättet jag kan ta mig igenom resten av det här året. Om jag bara utplånar allt inom mig som är något slags Jag och eventuellt har någon egen vilja och bara är Mamman, Hustrun och Översättaren.

Författaren? Nej, hon bor inte här längre. När all hennes skrivtid blev exproprierad tog hon sitt pick och pack och sin klena inspiration och alla sina halvfärdiga historier och drog.

Det känns konstigt utan henne, det gör det. Det var ju på något sätt henne som jag trodde att jag var.

Men i den här nya verkligheten har jag inte ens något skrivsug. Saknar jag inte ens mina karaktärer, trots att jag övergav dem mitt i ett skeende. Ägnar jag inte ens en tanke om dagen åt bokomslag eller utgivningsplaner. 

Vem har ork att tänka på sådana världsliga saker, när ALLA MÅSTEN plötsligt blev bara mina.

I den här nya verkligheten finns Jag knappt ens.

måndag 16 april 2018

Fortfarande undantagstillstånd

Livet är oförutsägbart, visst. Men för det mesta är det bara mer av samma gamla.

Inte nu.

Nu är varje dag en ny oro som gärna vill övergå i panik. Än så länge håller jag emot, någorlunda, men ack, så risigt jag ligger till just nu och det går inte att blunda för i all evighet.

Och det går inte heller längre att bara lipa i duschen. Nu blir det clownfontäntårar lite överallt.

Så trött. Så sliten. Så orolig.

En dag i taget. En timme. En kvart.

Jag vet inte om jag kommer att klara det, men det finns inget alternativ till att fortsätta försöka.

Livräddaren? QI på Youtube i minst en kvart innan läggdags. Sluta dagen med ett leende, oavsett hur de föregående14-16 timmarna har varit.

tisdag 10 april 2018

Trodde jag, ja

Som vanligt när jag har gjort upp en plan och bestämt mig för något kommer universum och rycker undan mattan under fötterna på mig. Istället för jobb, jobb, jobb blev det 112 och ambulans och världens längsta och tråkigaste avsnitt av cityakuten och så jävla mycket stress och oro att det var ett under att jag överlevde. Och då var det inte ens jag som behövde åka i ambulansen.

Nu görs det inga planer här på ett tag. Vi tar en dag i sänder och gör så gott vi kan. 

Andas in. Andas ut.

Och gråter bara i duschen, så att ingen behöver se.

tisdag 3 april 2018

All work, no play - från och med nu!

Påsken är överstökad och i morse var det dags att bli väckt av väckarklockan igen. Fast nu har jag ju en minsting med sömnstörningar, så jag blev väckt långt tidigare och hann jobba en dryg timme innan alarmet gick igång klockan 7. Lika bra det, för nu är det hets-mot-deadline-vecka och bara jobb, jobb, jobb som gäller.

Jag får hela tiden påminna mig om att det är det här som är vuxenlivet, och att det inte är något att gnälla över. Men lyssnar jag? Näh.

Min inre skitunge bara vill ha och vill ha (eller vill slippa och slippa) och verkar fortfarande, efter alla dessa år, inte kunna inse att hon inte får. Därför försöker jag nu med en späkande vårkur. Nej, min inre skitunge ska inte få en omgång med påskriset, men hon ska få lära sig att veta hut, och att man måste jobba först om man ska få någon belöning.

Hur man lär en inre skitunge det här vet jag inte. Tidigare försök har slutat illa, och det finns inget som tyder på att det skulle gå annorlunda den här gången. Men skam den som lär sig av sina misstag, eller hur det nu var ...

Jag tänker mig att det bara handlar om att säga nej, att vara bestämd, och inte ge vika. Jobba hela dagarna, städa och vårda man och barn på kvällar och helger och inte slösa bort en massa tid, ork och pengar på att skriva dåliga böcker som inte gör någon människa glad. 

Jag har garderober som behöver städas ur, skulder som behöver betalas av och kilon som behöver gås ner. Inga av de här viktiga sakerna blir gjorda om man hela tiden håller till inne i någon fantasivärld med sina hittepå-gubbar, som ett Sim-spel med halvtaskig grafik, eller ett bara delvis inrett dockskåp. Man kan inte lägga all sin energi på något som inte ger någon som helst utdelning, bara ställer till med problem och stress, när man har vuxenmåsten som måste prioriteras.

Nu får jag betala för att jag inte gillade ärtor som barn (kryptisk referens, jag vet, men det är ändå bara jag som läser det här och jag vet vad jag menar).


söndag 25 mars 2018

Ut med det gamla, förhoppningsvis in med något nytt

Dags att lägga av. Lägga av med allt som inte är absolut nödvändigt för att nå målet. Sociala media, diskussionsforum, Facebookgrupper och mycket, mycket mera. Andra Människor (TM). Jag mår inte bra av det/dem, det blir alldeles för mycket stress och för många öppna loopar hela tiden, och måendet kommer i vägen för mycket.

Nu är det påsklov i hushållet för alla utom mig, och det kommer också att tära på tålamodet. Det blir svårt att få arbetsro när alla ropar på MAAAAMMMMAAAA!!! var 7:e minut, och jag har mycket arbete att få gjort. Saker och ting behöver bli gjorda. Böcker behöver bli både översatta och skrivna. 

Det är dags nu.

Att Göra-listan är för en gångs skull överskådlig, om jag bara skalar av allt som jag bara vill göra. Kurserna, sidoprojekten, div nöjesrelaterat. Andra saker skalar av sig själv, som t ex skrivarträff på Näs. Det blir det ingen i år.

Kvar blir bara jobbet och måstena. 

Och en rejäl vårstädning på det. Både i garderoberna och i frontalloberna. Klorin, dammvippa, mirakeltrasa. Röj ut, släpp taget, glöm bort.

Det är vår, baby, vem behöver skor? 

Jo, minstingen, förstås. Ännu en anledning att koncentrera mig på jobbet!



söndag 18 mars 2018

Hos andra kanske det inte är ett tecken på bristande karaktär, men hos mig ... Jo.

Det är bra nu. Allt har ordnat sig.

Nä, skojar bara.

Allt ordnar sig aldrig.

Men jag har i alla fall fått lite jobb, så att jag klarar mig ett tag. En månad till. Världens undergång är uppskjuten till i april.

Allt annat är fortfarande som det var. Jag är fortfarande värdelös, hopplös, håglös.

Och de enda som är intresserade av det jag skriver är nån jävla click farm i tredje världen.

Är det bara som jag är korkad? Att jag inte fattar alla uppenbara vinkar som universum ger mig? Är det verkligen inte meningen att jag ska syssla med det här, trots att det är det enda jag någonsin varit en aning bra på och det enda som jag tycker är riktigt roligt? Jag vet verkligen inte.

Hela mitt liv har jag längtat efter den dagen när jag hittade min 'grej', när alla bitar bara föll på plats och mitt riktiga liv kunde börja. Det som det hela tiden har varit meningen att jag ska leva.

Sorgen när man inser att det inte finns någon 'grej'. Att det inte finns någon mening.

Att det inte finns någon mening med mig.

Hur lever man med den sorgen, varje dag, året om? Ärligt talat, jag begriper inte hur.

Men det är så mycket jag inte begriper. Tur att det finns andra som gör.



söndag 11 mars 2018

En vecka i taget. Bara en vecka till.

Februari var svårt men mars har visat sig komma med egna, helt nya utmaningar. Och jag knäar. Och gråter. Och knäar ännu lite till.

Men var bryr sig väl mars om det?

Inte ens tårta hjälper när det är så här illa. Det är på det existensiella planet det värker, nämligen. Att jag konstant konfronteras med min egen oduglighet, min egen otillräcklighet. Med det faktum att det inte finns något hopp om bättring.

Att jag aldrig kommer att få det jag drömmer om. Att det bara kommer att bli sämre, hädanefter.

Och det gör ont, det gör det. Som glassplitter i maten, ont. Så där så att man sakta men säkert blöder till döds på insidan, även om det inte syns något särskilt på utsidan.

Jo, det syns. Mascarakladd som stora pandafläckar kring ögonen är ett tvärsäkert tecken på att allt inte är som det ska.

Men än så länge håller jag ut.

söndag 4 mars 2018

Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Och så äntligen var februari-helvetet över. Att en så kort och vanligtvis så oansenlig månad kan ställa till med så mycket elände, ändå!? Det vore imponerande om jag bara inte vore så himla sliten.

Nu blir det tårta istället, mer eller mindre varje helg hela månaden, eftersom nästan hela familjen fyller år just nu i mars. Kanske inte precis vad jag behöver, men just nu tar jag vilken omväxling som helst. Bara jag slipper februari.

Det var länge sedan jag mådde så här dåligt, både till kropp och själ, och jag klamrar mig fast med yttersta fingertopparna i kanten av den mörka, djupa brunnen som är mitt psyke. Vill inte, vill inte, vill inte trilla ner där igen. Då kanske jag aldrig kommer upp igen. Det är jag smärtsamt medveten om.

Än så länge håller det, men jag vet inte hur länge till. Något behöver vända. Och det snart. Och rejält. Det räcker inte med att bara någon säger något snällt eller ens att jag får en femstjärnig recension på en bok jag har skrivit, det har jag testat och det ger inte ens utslag på känslomätaren just nu, så långt nere på rött befinner jag mig.

Nej, det behövs något fantastiskt, något riktigt oväntat och som verkligen ger utslag på den emotionella Richterskalan. Ett Nobelpris eller en Drömvinst eller ... Ja, jag vet verkligen inte. Ett rejält flow i skrivandet kanske? Jag har ett par böcker som skulle behöva bli klara omedelbums, nu när jag inte har några inkomster att tala om.

Men med hjärnan i det skicket den är nu, är det nog mer troligt att de ringer ifrån Nobelkommittén. 


söndag 25 februari 2018

Mitt liv som träl

Det finns tydligen inga fler böcker som behöver översättas till äran och hjältarnas språk, och jag har tvingats se mig om efter andra inkomstkällor.

Istället för litterära storverk som baconkokböcker och hårdrocksbiografier blir det därför manualer för luftkonditioneringstermostater, autosvar från resebyråer och utdrag ur domböcker från artonhundrakallt.

Suck. Tacka vet jag skönlitteratur. Där slänger man sig i alla fall inte med begrepp som vagabonderande jordströmmar om det inte är absolut nödvändigt.

Mardrömmen är att det aldrig mer kommer något mer manus från ovan, utan att det här är min framtid. Spela Meddelande-pingis dagarna i ända med någon i Indien som tycker att det är helt rimligt att först jobba i tio timmar för 16 dollar och sedan tvingas göra ytterligare arbetsuppgifter i tre timmar innan man kan få ut betalningen för det jobbet man gjorde igår.

Jag har blivit en så kallad Digital Serf. En online-träl som jobbar för peanuts åt hänsynslösa uppdragsgivare som inte bryr sig ett skit om jag hinner äta eller gå på toa mellan varven. Hela helgen har jag jobbat sönder mig för några ynka hundralappar och jag börjar på fullt allvar överväga om det inte vore bättre att sälja en njure. Lite fumlig svartabörskirurgi skulle nog vara mindre skadligt för hälsan än att jobba som frilansande översättare på nätet.

Förmodligen går det att lägga upp en annons på samma sajt där jag just nu säljer min själ.

söndag 18 februari 2018

När jag blir gammal ska jag också bli odräglig (om jag överlever min 472:a bihåleinflammation, vill säga)

Det dummaste man kan göra när livet är svårt är väl att säga något i stil med att "Nu kan det i alla fall inte bli värre". Universum älskar nämligen sådana utmaningar.

Därför är just nu varenda bihåla i min skalle proppfylld av snor.

Åh, februari, du fortsätter att leverera.

Hela långa dagen har jag därför legat raklång, med ett halvt dussin kuddar bakom ryggen för att ha bihålorna i rätt vinkel, och omväxlande sovit eller slumrat eller kollat på gamla Matador-avsnitt. (Fru Fernando Møhge är min idol!) Exakt ingenting på min långa Att Göra-lista har blivit gjort, men det kommer väl kanske en dag i morgon också.

Om inte februari känner för att drämma till med ännu en överraskning?


måndag 12 februari 2018

Februari, alltså. Man kan hålla sig för skratt.

Jag älskar att jobba hemifrån. Att ha ett eget företag är inte alltid roligt, i synnerhet inte i deklarationstider, men oj vad det är värt det att inte ha någon chef som kladdar på en vid kopiatorn.

Och för det mesta är det också nästan bara fest att vara frilansare. Nya spännande uppdrag månad efter månad, och är det något som inte är så kul så är det ju snart över och sedan får man jobba med något helt annat.

Det är lätt att invaggas i en falsk trygghetskänsla när uppdragen alltid kommer som på löpande band. Att tro att bara för att det alltid har varit så förut, så kommer det alltid att vara så i framtiden.

Men det behöver det ju inte.

Om jag fick ont i magen av att behöva ringa ett telefonsamtal i förra veckan är det inget emot hur ont i magen jag får av misstanken att jag kanske är på väg att förlora min främsta uppdragsgivare. Nästan hela min inkomst. Bara poff. Så var det tomt i plånboken. Kanske. Jag vet ingenting säkert i nuläget.

Pengar är en världslig sak, förstås, och inget som man ska låta styra sitt liv.

Men ekonomisk stress är något av det farligaste jag vet. Det var det som drev mig in i väggen förra gången och det kan mycket väl göra det igen.

Mitt mantra för dagen: Jag vet inte om det blir så. Just nu finns det inget jag kan göra, mer än vänta.

Hur många dagar i sträck kan en människa hålla andan, egentligen?

Det enda jag har skrattat högt åt den här veckan:


Deras serier är nästan alltid för smarta för att jag ska förstå dem, men den här begrep jag och jag försöker ha den i bakhuvudet när jag nu börjar det tröstlösa sökandet efter nya uppdragsgivare. Jag har jobbat som översättare i tio år! Något har jag väl att komma med, ändå?

Eller?

Suck!

måndag 5 februari 2018

Osynliga tanten med magsår


Vissa dagar finns man bara inte.  I alla fall känns det så. Mail och mess man skickar förblir obesvarade. Brev man skickar kommer inte fram. Automatiska dörrar öppnar sig inte. Bussen kommer inte trots att man kom i tid till busshållplatsen. 

Det borde vara skönt. Osynlighet är ju något jag har strävat efter i hela mitt liv. 

Själva osynligheten är inget problem. Men dess konsekvenser. 

Om man inte får svar på sina mail måste man  nämligen förr eller senare ringa. I telefonen!!!

Om de inte har svarat innan dagen är slut måste jag ringa i morgon, tänkte jag i onsdags.  Och i torsdags tänkte jag att de får veckan på sig,  så ringer jag på måndag morgon.  Och i morse tänkte jag att de kanske var borta förra veckan och då var det nog bäst att ge dem en chans att jobba sig genom inkorgen. Men nu börjar jag få slut på ursäkter. Snart måste jag lyfta luren. Slå numret. Tänka ut vad jag ska säga. 

När som helst nu. 

Ingen brådska. 

Jag har bara haft ont i magen sedan i onsdags.  


söndag 28 januari 2018

Stealth publishing är det nya svarta

Jag hade bestämt mig för att lägga ner allt som hade med skrivandet att göra, utom själva skrivandet. Det var planen. Lösningen på problemet som är icke-elastisk tid och allmän otillräcklighet osv.

Men om man bara skriver och skriver kommer man till sist till en punkt. När historien är färdig och inte behövs skrivas på mer. Det är förmodligen min favoritpunkt i hela skriveriet. Synd att man inte får uppleva den oftare.

Samtidigt är det en punkt som förpliktigar en smula. Man kan ju inte bara lämna bokskrället på hårddisken att sakta vittra sönder till ettor och nollor igen. Böcker är ju inte böcker om ingen läser dem.

Följdaktligen, bokrelease. Publish or perish!

Men om man nu inte ska hålla på och hetsa med promos etc, ragga recensioner och försöka pusha sin lilla bokdarling i händerna på alla man möter på trottoaren, så blir det inte mycket till release.

Det är inte så mycket spektakel som stealth.

Som en ninja glider jag ljudlöst in i den virtuella e-bokhandeln och smyger upp min bok på en hylla innan jag försvinner tillbaka ut i mörkret igen utan att någon överhuvudtaget märkte att jag var där.

Å ena sidan, ack så skönt att slippa all stress. Slippa sitta och glo på försäljningskurvan och förtvivla över uteblivna kioskvält. Slippa nojjan över recensioner som eventuellt kan innehålla något tvetydigt som kan uppfattas som kritik.

Å andra sidan ...

Ja, allt det andra då. Tystnaden som uppstår när tusentals läsare inte stormar till bokhyllan och slåss om varsitt ex av ens epos. Den kan lätt upplevas som öronbedövande. Tomheten när man har gjort något enormt, skrivit en hel jädra bok, och inte får någon som helst feedback. Skrev man då överhuvudtaget någon bok? Hände det, överhuvudtaget?

Alltså, jag är ju en sådan människa som är omöjlig att tillfredsställa i det här läget. För om någon läser och kommenterar en av mina böcker får jag panikångest och vill bara dö. Men när ingen läser blir jag inte heller jätteglad, ärligt talat.

Suck.

Den enda trösten är att den här bokreleasen var överstökad på mindre än en kvart och nu kan jag återgå till jobbet igen. Tänk så mycket tid jag kommer att spara på den här nya metoden. Tänk så många böcker jag kommer hinna skriva!

Som ingen sedan kommer att läsa, förstås ...

söndag 21 januari 2018

Dags att gå vidare. Men åt vilket håll?

Jag vet inte. 

Det är temat för veckan, tror jag. Vilse, förvirrad, trött och håglös.

Januari i ett nötskal.

Jag behöver ta mig i kragen och jobba på, kämpa för att åstadkomma en förändring i det här livet som jag inte står ut med längre, men det är svårt när man inte vet åt vilket håll man ska dra. Om det inte står varken PUSH eller PULL på dörren kan det vara helt omöjligt att ta sig genom den.

I alla fall om man är klumpig som jag.

Jag knäar under sömnlöshet och hopplöshet och längtar efter något ospecificerat som förmodligen aldrig kommer. En bra dag. En lottvinst. Ett kärleksbrev. En bokidé som håller längre än det tar mig att skriva ut synopsis.

Saker som jag aldrig kommer att få uppleva för 500 poäng, Alex.

En hel lång vårtermin ligger framför mig och jag känner en massiv opepp. Villintevillintevillinte, som en trotsig femåring. Det är för svårt och kommer ändå inte bli bra. Mottot som jag har levt hela mitt liv efter, när jag tänker efter.

Skärpning, kärring. 

Gör något. Skriv något. Bli något.

Men snälla sluta skriva samma jävla blogginlägg vecka efter vecka.

söndag 14 januari 2018

Skrivfasta

Halva januari är förgången och inte ett ord har jag skrivit. Bara jobbat, jobbat, jobbat och sedan ägnat helgerna åt hus och hem och man och barn. Det är bra, måste jag ständigt påminna mig. Det här är rätt prioriteringsordning, det här är förnuftigt, det enda rätta, The Right Thing To Do (tm). Det är så här det är att vara vuxen. Men min inre skitunge sitter och tjurar i ett mörkt hörn och om jag inte passar mig kommer hon att ta en sax och strimla allt i min garderob när jag minst anar det. Eller hugga den i ryggen på mig, kanske. Min inre skitunge har en del issues, om man säger så.

Jag försöker låtsas som att det kan ha sina fördelar att gå vecka efter vecka utan skrivtid, att jag hinner tänka så mycket på mina historier att när jag väl får tid att sätta mig och skriva kommer texten bara att flöda ohindrat timme efter timme.

Men det finns ju också alltid en risk att jag helt glömmer bort hur man gör. 

För att inte helt tappa kontakten med bokvärlden läser jag en del, böcker som gör mig enormt peppad får mig att må pyton. Det kan vara så att jag börjar närma mig kärnan i problemet som är jag och det är ju aldrig kul. Kanske är det någon slags medelålderskris? Typiskt att man ska vara en kärring och därför inte kan få krisa medelst en fräsig röd sportbil utan måste nöja sig med smärtsamma självinsikter. Förmodligen det närmaste jag kommer penisavund i den här existensen.


Frågan är om jag äntligen har blivit vuxen nog att kunna ha lite pli på den där inre skitungen, så att jag lugnt kan fortsätta skriva när den här fasteperioden är över utan dampiga anfall och självdestruktivt beteende, om jag kommer att kunna pressa mig igenom all sorg och bitterhet som de här nya insikterna väcker och komma ut på andra sidan av det på något vis. 

Hur det nu kan se ut där.

Jag vet inte, kanske är det en hjärntumör eller förklimakteriet eller något, men det finns också en liten, liten chans att jag håller på att, flämt, bli vuxen.

Nej, det är nog tyvärr så att jag behöver få lite skrivtid snart. Kärringen håller ju uppenbarligen på att helt tappa koncepterna.

söndag 7 januari 2018

Alla dessa o-dagar som kom och gick, låt mig gissa, det var livet?!

Alla de här dagarna som aldrig blir. När man blåser hela dygnets ork och energi på en dum datorgrej redan efter frukost och sedan bara vill få gå och lägga sig precis hela dagen. När man har cirka 25 grejer på Att Göra-listan och bara sitter och tjurar istället, med huvudvärk och ledvärk och och fan-vad-jag-är-less-på-det-här-värk precis överallt.

De dagarna kan jag klara mig utan.

Jag vet inte om det är fullmåne eller något, men alla i hushållet har varit på synnerligen dåligt humör  på sistone och det ger en synnerligen taskig stämning som jag inte vet hur jag ska vända. 

Att jag är grinig begriper jag ju. Jag har inte skrivit på flera veckor och då blir det alltid så här. Men de andra? Speglar de bara min frustration? Drabbar skrivabstinensen hela familjen? Borde jag söka upp någon FörfAnon-lokalavdelning åt dem?

Eller så borde jag se till och bli klar med min nuvarande översättning i tid att hinna få en skrivdag eller två i skarven innan nästa. Mmm ... skrivdag ..., som Homer skulle ha sagt. Men på det humör jag är idag hade det väl bara blivit en mecka-med-den-djefla-datorn/nätverket/routern/externa-HD:n/annan-dum-dator-grej-dag och när jag väl har fått teknologin att funka är det dags att återgå till det avlönade arbetet igen.

Universum och dess vinkar alltså, aldrig fattar jag väl dem.

Jag kan ändå inte bestämma mig för vad jag skulle skriva, om jag finge chansen, så det är kanske lika bra att jag ingen skrivtid har. För varje morgon vaknar jag med en ny plotbunny i huvudet, känns det som. Nu när jag inte hinner skriva något och kan konstatera att det där höll inte eller det där blev inget bra börjar de föröka sig i sann kaninfart. Min skrivhjärna börjar kännas som bröderna Marx hytt på båten över Atlanten.



I morgon borde skolan börja igen, men se det gör den inte, för minstingens frilansfientliga plugg inleder terminen med inte bara en utan två studiedagar. Jag försöker att inte tänka på hur mycket jobb jag har kvar innan deadline och fröjdas över två dagar till utan väckarklocka.

Dagar eller o-dagar, det återstår att se.