söndag 31 december 2017

Slutet är nära, äntligen

Sista dagen på året, sista bloggposten och jag försöker att inte tänka på allt jag hade planerat att ha hunnit med innan den här dagen infann sig.

Det blir, som någon redan har konstaterat, aldrig riktigt som man har tänkt sig. Jag försöker att inte deppa ihop över det, utan tyglar förväntningarna tills det knappt finns något att bli glad över längre. Kanske inte helt lyckat.

Men ett nytt år. Det känns ändå lite lovande. En nystart. En ny chans att börja på ny kula och se om nästa grej kanske kan vara det som gör att allt vänder.

Spoiler alert: det är det förstås inte.

Det blir alltid ganska precis som det har varit eftersom jag alltid kommer att vara samma person som jag alltid har varit. Det enda någorlunda nya är väl att jag inte tänker avge några nyårslöften i år heller. Inte besluta mig för att i år ska jag minsann ...

För det ska jag ju inte.

2018 blir förhoppningsvis ungefär som alla andra år. Jag håller tummarna för lite goda nyheter och glada överraskningar och försöker stålsätta mig inför de dåliga nyheterna och snubbelstenarna som säkerligen ligger på lur under de kommande tolv månaderna. Hoppas innerligt att det positiva uppväger det negativa.

Mina mål för året handlar om grunderna. Se till att få tillräckligt mycket sömn. Äta ordentligt. Ta en promenad när tillfälle ges. Städa ur ett skåp eller en byrålåda då och då och slänga hälften, minst. Försöka göra mindre saker, men göra det bättre. Kanske ha en tomatplanta på balkongen istället för en hel odlingslott. Skriva en bra bok, istället för sju dåliga. Jobba lite mer varje dag (10 minuter? En halvtimme?) och hoppas att det gör skillnad i plånboken. Ägna mig lite mer åt man och barn än jag har gjort de senaste åren.

Kan jag göra allt det här i ett helt år (eller åtminstone en del av det) kanske jag rent av kan hoppas på att ha åstadkommit lite varaktiga förändringar nästa år vid den här tiden.

Om inte annat kommer då en ny chans att börja på ny kula, vända blad, torka av griffeltavlan med en våt trasa och dra det första strecket med en ny, vit krita.

Nu står maken i köket och lagar smarrig nyårsmiddag och sedan lär det väl trots ösregnet smälla som i downtown Beirut när vapenvilan har brutits mellan halv tolv och halv ett. De har byggt hus på vången strax intill där folk brukade stå och skjuta upp sina raketer, så nu för tiden blir det mer närproducerade smällar med lock för öronen och ekon mellan husväggarna när mina mindre omdömesgilla grannar står i porten och skjuter snett ut på gården.

Tack och lov har vi tjocka betongväggar och balkongen åt andra hållet. Aldrig har jag väl varit så glad över vår utsikt över parkeringsplatsen. Och brandsläckaren!

Ja, ja. Same procedure every year, James. Personalen på handkirurgen får förmodligen lika lite sömn i natt som jag. Stackars satar.

Fireworks by Eric Hamiter, on Flickr

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar