söndag 31 december 2017

Slutet är nära, äntligen

Sista dagen på året, sista bloggposten och jag försöker att inte tänka på allt jag hade planerat att ha hunnit med innan den här dagen infann sig.

Det blir, som någon redan har konstaterat, aldrig riktigt som man har tänkt sig. Jag försöker att inte deppa ihop över det, utan tyglar förväntningarna tills det knappt finns något att bli glad över längre. Kanske inte helt lyckat.

Men ett nytt år. Det känns ändå lite lovande. En nystart. En ny chans att börja på ny kula och se om nästa grej kanske kan vara det som gör att allt vänder.

Spoiler alert: det är det förstås inte.

Det blir alltid ganska precis som det har varit eftersom jag alltid kommer att vara samma person som jag alltid har varit. Det enda någorlunda nya är väl att jag inte tänker avge några nyårslöften i år heller. Inte besluta mig för att i år ska jag minsann ...

För det ska jag ju inte.

2018 blir förhoppningsvis ungefär som alla andra år. Jag håller tummarna för lite goda nyheter och glada överraskningar och försöker stålsätta mig inför de dåliga nyheterna och snubbelstenarna som säkerligen ligger på lur under de kommande tolv månaderna. Hoppas innerligt att det positiva uppväger det negativa.

Mina mål för året handlar om grunderna. Se till att få tillräckligt mycket sömn. Äta ordentligt. Ta en promenad när tillfälle ges. Städa ur ett skåp eller en byrålåda då och då och slänga hälften, minst. Försöka göra mindre saker, men göra det bättre. Kanske ha en tomatplanta på balkongen istället för en hel odlingslott. Skriva en bra bok, istället för sju dåliga. Jobba lite mer varje dag (10 minuter? En halvtimme?) och hoppas att det gör skillnad i plånboken. Ägna mig lite mer åt man och barn än jag har gjort de senaste åren.

Kan jag göra allt det här i ett helt år (eller åtminstone en del av det) kanske jag rent av kan hoppas på att ha åstadkommit lite varaktiga förändringar nästa år vid den här tiden.

Om inte annat kommer då en ny chans att börja på ny kula, vända blad, torka av griffeltavlan med en våt trasa och dra det första strecket med en ny, vit krita.

Nu står maken i köket och lagar smarrig nyårsmiddag och sedan lär det väl trots ösregnet smälla som i downtown Beirut när vapenvilan har brutits mellan halv tolv och halv ett. De har byggt hus på vången strax intill där folk brukade stå och skjuta upp sina raketer, så nu för tiden blir det mer närproducerade smällar med lock för öronen och ekon mellan husväggarna när mina mindre omdömesgilla grannar står i porten och skjuter snett ut på gården.

Tack och lov har vi tjocka betongväggar och balkongen åt andra hållet. Aldrig har jag väl varit så glad över vår utsikt över parkeringsplatsen. Och brandsläckaren!

Ja, ja. Same procedure every year, James. Personalen på handkirurgen får förmodligen lika lite sömn i natt som jag. Stackars satar.

Fireworks by Eric Hamiter, on Flickr

söndag 24 december 2017

En synnerlig god jul önskar jag mänskligheten

Och så var det julafton. Ingen dag på året är väl så efterlängtad, och så snabbt överstånden. I år har jag lyckats undvika att stressa ihjäl mig inför storhelgen, och jag hade sett fram emot en ovanligt avkopplad och mysig jul. Nu kom tomten med ett rejält stresspaket i sista minuten och som vanligt är det bara att le och tacka, trots att jag egentligen bara ville skrika rakt ut.

Men visst, jag ska inte gnälla, granen står så grön och grann i vardagsrummet och barrar knappt alls än så länge. Kolan blev någorlunda lyckad och chokladmorsellerna blev förvisso misslyckade men bidde istället till något helt nytt som visade sig vara riktigt smarrigt. Alla verkar glada och nöjda med sina julklappar och nu väntar två lediga dagar då jag hoppas få tid att 1. bara lata mig och 2. fixa de sista detaljerna på Konrad och jultavlan.

Ute öser regnet ner men det struntar jag i. För nu har lugnet lagt sig och jag tänker krypa ihop i soffan med en god bok, en kall julmust, en knäckemacka med julskinka och senap på, och lite lagom misslyckat julgodis. I bakgrunden spelar souliga jullåtar handplockade av Peter LeMarc som har så mycket bättre koll på det där med musik än vad jag har.

En vecka kvar på året. Jag tror mig redan ha ett rätt så bra hum om vad jag vill att det nya året ska bära med sig, men tänker fortsätta grubbla lite till i alla fall.




söndag 17 december 2017

Alla goda ting på tredje advent.

Tredje advent och jag tror att min hjärna kan ha drabbats av någon form av kortslutning. Plötsligt verkar allt så uppenbart, och så kan det ju inte vara. 

Under några outhärdliga timmar trodde jag att allt var över, att jag skulle bli tvungen att ge upp min passion och lägga ner det enda som verkligen betyder något utöver familjen. Men nu tror jag att jag har hittat ett sätt att kunna fortsätta skriva.

Kanske har jag äntligen förstått konceptet med att allt inte nödvändigtvis behöver vara svart eller vitt, allt eller inget, himmel eller pannkaka. Kanske kan man plocka russinen ur lussekatterna (för de blir godare utan) och hålla fast vid kärnan i det som betyder något, utan att låta allt runt omkring ta över hela ens liv?

Om jag lägger ner allt som har med skrivandet att göra, utom själva skrivandet, då går tidsschemat ihop. Då får jag tid för både jobb och familj och skriv. 

Eureka, som de gamla grekerna brukade säga.

Nu tänker jag jobba som en skållad råtta hela veckan och sedan väntar ett välförtjänt jullov. Den lediga tiden ska jag ägna helt och hållet åt familjen, utom några få minuter här och där då jag ska fundera över vem jag egentligen vill vara och vad som är viktigt i mitt liv.

Sådana där småsaker som det kan vara bra att köra en inventering på ibland.

3 candles by PaulSh, on Flickr

söndag 10 december 2017

Advent 2 = Bok 2! (Det säger ju nästan sig självt.)

Ta i trä och allt sådant där, men nu har jag släppt ifrån mig andra Konrad-boken för korrläsning. Jag hade helt gett upp hoppet om att någonsin få ihop eländet men nu så! Det är en helt speciell sorts lycka, den som drabbar en idiot som fått för sig att hon kan skriva böcker, när det sedan faktiskt mot alla odds blir en bok.

Ingen bok som kommer att välta några kiosker eller orsaka köbildning i boklådorna eller så, men ändå. Det är min första fortsättning, och som sådan har den ett enormt symbolvärde. Kanske är det så att Bok 1-förbannelsen är bruten? Kanske är det så att jag borde passa på att skriva klart andra uppföljare också, innan planeterna faller ur sin raka linje igen?

Jag kommer förmodligen inte att hinna, men det vore häftigt om jag gjorde det.

Annars är det en sådan där sömnstörd vecka då hjärnan är rätt så offline för det mesta, och jag passar på att göra saker som jag varit efter med, som att skriva klart och skicka iväg de sista julkorten och röja mitt arbetsrum så hårt att Marie Kondo skulle gråta av avund om hon såg det. (Nej, det skulle hon förstås inte.) I röran hittade jag en ljusslinga som jag inte har något som helst minne av att jag har köpt och nu blev det så fint och färggrannt inne på mitt kontor att jag bara vill sitta och jobba precis hela tiden.

Oj, så många böcker det kommer att bli, om vi bara slipper strömavbrott!

Vädret är kallt som attan men ännu ingen snö. I morgon blir det regn. Skåne, alltså. Det kommer att ta många generationer innan mina gener har vant sig vid den här väderleken. Till dess får jag frysa, trots att vinterjackan är framplockad och benvärmare har importerats från (förmodligen) Kina. Här i Sverige har de nämligen gått ur modet. Den som bestämde det borde faktiskt avgå, omedelbart, utan att passera gå.

Nu håller jag tummarna för att den här lite maniska sömnbrist-fasen ska hålla i sig tills jag blivit klar med min romance-uppföljare också. Och tills jag har hunnit baka lite lussebullar.


Two Candles by Mariano Pernicone, on Flickr

söndag 3 december 2017

Dags att hålla tummarna!

Första advent men bara tre veckor till jul. Det känns inte rätt. Visst, allting går snabbare nu för tiden, men jag tycker ändå att det ska vara minst fyra veckor till jul när det första ljuset tänds i adventsljusstaken. Det är väl ändå det minsta man kan begära?! En vecka mellan varje ljus, fyra ljus i ljusstaken. Hur kan det bli tre???

Tänk, en gång i tiden hade jag femma i Särskild Matte. Nu kan jag inte ens räkna ut hur länge det är till jul.

Inte för att det spelar någon roll. Jag har köpt ALLA julklappar och om inte det kommer att göra mig till hela mänsklighetens främsta hatobjekt så vet inte jag. Men det kan det faktiskt vara värt om jag slipper ränna runt som en skållad råtta nere i julrushen på stan dan före dan. Go on, hata på ni bara.

Jag har jobbat helt otroligt mycket den här veckan och vet att det kommer att jämna ut sig nästa vecka men just precis nu känner jag mig nästan nöjd med min prestation. Det är sällan jag gör det, så unna mig några minuter, okej? Det här året har fyllt på hyllorna med utgivna översättningar rätt rejält och om det inte var för att hyllan nedanför med mina egna böcker ser så ynklig ut i jämförelse skulle jag må rätt så gôtt. Men nästa år, kanske?

Jag är så nära att bli klar med andra Konrad-boken att det är löjligt, men jag måste invänta den rätta vågen för att kunna ta mig hela vägen in i mål. Jag behöver ett litet maniskt ryck av självförtroende och kreativitet, i kombination med några timmars ostörd skrivtid. Det är så sällan alla planeter radar upp sig så perfekt, men hoppet är det sista som överger människan, i synnerhet om hon skriver. Kanske, kanske kan de perfekta förutsättningarna infinna sig under den kommande veckan?