söndag 26 november 2017

Återhämtning eller bristen på dito

Jag överlevde mardrömsveckan, men bara nätt och jämt. Nu hämnas kroppen genom att bryta ihop på alla tänkbara sätt, infektioner och inflammationer och mardrömmar och tandvärk och ryggont och bihålor och förkylningsblåsor och you name it, det gör ont.

Men jag vet ju precis vad jag har gjort för att förtjäna det, så jag försöker acceptera mitt öde och ta det lite lugnt den här veckan (veckan innan deadline, yeah right!). Jag sover så mycket jag kommer åt, något som starkt underlättas av att makens hosta from hell har botats genom underverket antibiotika (efter bara tre månaders helvete, tack för det, vårdcentralen!). Mina stressrelaterade krämpor kommer också att gå över, jag vet ju det. Om jag bara kan slappna av och låta kroppen återhämta sig lite.

Och snart är det ju jul. 


via GIPHY

Nej, jag hade min julnoja tidigt i år så jag har faktiskt beställt nästan alla klappar redan och vet vad jag ska köpa utöver dem, så läget är helt under kontroll. Efter de senaste årens mer eller mindre missade julpepp har jag inga som helst förväntningar inför den här julen. Kanske hinner jag baka något, kanske inte. Kanske hinner jag vara lite ledig över helgerna, kanske inte. Kanske får jag någon kul julklapp, kanske har jag redan köpt en till mig själv så att jag blir glad ändå. (Säg inget till tomten, bara!)

Det blir som det blir. Bara jag får ta det lite lugnt med familjen ett par dagar, tända lite ljus och känna doften av granen, kolla på Karl-Bertil och äta något gott, så blir jag nöjd. Det här året har varit tufft, men jag är fast besluten att avsluta året med lugn och ro. Och julafton är på en söndag, så då kan till och med en frilansarslav som jag slappa med gott samvete. Pax för att bädda ner sig under varmaste filten med en god bok och lite julgodis!


via GIPHY

söndag 19 november 2017

Jag kan klara av den kommande veckan, jag är inte rädd, jag kan klara av den kommande ...

Jag har dragit igång en intensiv anti-depressionskampanj här hemma, och än så länge verkar det funka. Den går ut på att göra saker som jag gillar (var får jag allt ifrån, undrar ni kanske? ja, det kan man verkligen fråga sig)

Som ett led i kampanjen har jag struntat i att städa och tvätta och tråka mig i helgen och istället suttit och skrivit och pillat på manuset till Konrad 2 och läst det högt för minstingen. Vi har inte hunnit så långt ännu, för bokeländet ser ut att bli dubbelt så långt som ettan, men än så länge gillar han det!!! 

Dessutom har jag inventerat alla mina julkort (pinsamt många var det) och uppdaterat mitt Flickr-album med nya kort och antal, för att kunna göra en Round Robin på Postcrossing-forumet. Eftersom posten har höjt portot för utrikes brev så att ögonen tåras när man tänker på det (nästan dubbla vad det var när jag började med Postcrossing för bara några år sedan!!!) blir det "bara" 20 platser i gruppen, men ändå. Det brukar komma så fina kort, inte bara julkort utan nyårs- och vad det nu kan firas i utriket. De ryska nyårskorten med blåklädda tomtar och de japanska kawaii nyårskorten brukar vara bland de finaste, men det kan komma guldkorn från precis var som helst. 

Den kommande veckan är en riktig mardrömsvecka med aktiviteter utanför lägenheten flera dagar i rad och massor av oförutsägbarheter som kan komma att stjälpa mitt goda humör. Jag har skrivit in precis varenda liten grej i Todoist och satt påminnelser och aviseringar i tid och (förhoppningsvis inte) otid. Den tiden när man kunde hålla saker i huvudet och rabbla telefonnummer och mindes alla sina pin-koder osv, den tiden är sedan länge förbi. Nu får datorn hålla reda på allt. Hittills har den varit bedrövligt dålig på det, om jag inte hela tiden talar om för den vad som måste hållas reda på. Men om jag kom ihåg det hade jag ju inte behövt några påminnelser?!

En sak jag inte lär glömma är att jag ska på Teater-På-Bio i morgon. Det har varit så häftigt de gånger jag varit på det tidigare. Om inte två timmar och trettiofem minuter maffig musikal kan bota den spirande höstdepressionen, ja, då vet inte jag vad som kan hjälpa.


söndag 12 november 2017

Mycket vill ha mer

Och kan man tänka sig, efter en bra dag kommer en bra vecka och jag sover om nätterna och jobbar bra om dagarna och visst har jag mina mörka stunder men de får inte övertaget på samma sätt som när jag inte har sovit och stressar febrilt.

Det är veckor som den här då jag förstår hur andra människor fixar så mycket som inte jag kan. Hur de hinner, orkar, tyar när jag bara kvider och ger upp. Jo, för att andra människor nog har sådana här veckor hela tiden, kanske rent av fler sådana här veckor än andra. Kanske finns det rentav någon människa där ute som bara har sådana här veckor? Det låter osannolikt, men om det är något jag har lärt mig här i livet är det att det osannolika är sant mer ofta än man tror. Fråga Tage, så får ni höra.

Det är kallt och regnigt och blåsigt så där som jag hatar, men jag ska ändå bara vara inne och jobba, och oj vad jag jobbar. Knappt någon skrivtid blir det, bara någon liten snutt här och där, men jag hoppas ändå att snart kunna gå i mål med Konrad 2. En vecka till eller två, kanske, om han trilskas. Tänk att jag trodde att jag skulle vara klar med både tvåan och trean innan förra julen? Nu blir jag helt gråtfärdig av tacksamhet vid tanken på att tvåan kanske kommer ut innan den här. Jag har ändrat på hemsidan så att det står dec 17 (och dec 18 på trean). Det kanske inte heller är sant, men det är mer sant. Mer sannolikt, i alla fall.

Andra saker skriver jag också, men jag vet inte vad det är eller vad det vill bli än. Jag känner mig väldigt kluven inför alla mina olika böcker just nu, inte alls säker på vilken sorts författare jag vill vara eller kanske snarare skulle kunna bli. Och jag inser förstås att det skulle gå mycket snabbare att bli klar med en bok om jag hade bara en bok att skriva på. Men samtidigt skulle det då bli mycket mer skrivkrampstid, då jag bara satt och stirrade på den blinkande markören och inte fick ur mig ett ord. Nu har jag alltid något som jag vill skriva, som jag behöver skriva, så fort jag öppnar Scrivener.

Jag lyssnade på Joanna Penn och Orna Ross på Youtube, och Joanna pratade om Finishing Energy, att det finns de författare som kämpar med att komma igång, att välja vilken idé de ska ta fasta på och vilken bok de vill skriva. Och så finns det de som har det kämpigt med The Sagging Middle, de som vet hur det börjar och vet hur det slutar men tycker att det är så tråååååkigt att skriva kapitlen där emellan. Och så finns det de som har det svårt med att avsluta. Och där är nog jag för det mesta. Jag har haft ett par projekt som har hakat upp sig i mitten men för det mesta är det avslutningen som jag kämpar med. Det är där mina böcker är som sämst, det tycker de flesta som har lämnat någon recension, och det är ju inte bra. Inledningen till en bok behöver dra in läsaren i boken och vara "hook"-ig och så, men slutet på en bok säljer alla andra böcker. Om läsaren har läst så långt men inte blir sugen på att läsa något mer jag har skrivit, då är det inget bra slut.

Därför laddar jag nu inför slutet. Slutet på två av mina böcker och slutet av året. En och en halv månad kvar av det här ganska kämpiga året, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir bra veckor. 

Kanske rentav en bra månad?!


söndag 5 november 2017

Tack, jag är nöjd nu.

En bra dag är en nåd att stilla bedja om. Och även om jag inte ber, så kommer det ibland en dag som inte kan beskrivas på något annat sätt än bra.

Då man vaknar på morgonen och har sovit gott, då man orkar baka scones till frukost (med banan i, bara en sådan sak) och orkar köra några maskiner tvätt och orkar ta familjen i hampan och släpa ut dem i skogen på en liten promenad och det kanske regnar hela varvet runt men vad gör väl det?

Då man får äta en god middag som man inte behöver laga själv och sedan kan bädda ner sig i soffan med en rejäl tegelsten som utspelar sig så långt bort i tid och rum att man inte behöver dra några som helst paralleller till sitt eget liv eller sina egna böcker.

Då klagar man inte, ärligt talat.

Jag vet inte att jag har gjort något särskilt för att förtjäna den här dagen men jag är oerhört tacksam att den kom när den gjorde. Jag har vidtagit lite olika åtgärder för att försöka styra upp alla ohjälpsamma tankar och destruktiva känslor och hoppas att det på sikt ska göra skillnad men just precis i nuet är det enda man kan hoppas på att vinden ska mojna lite då och då. Så att man får en chans att samla ihop de kringblåsta fragmenten av ens liv och försöka surra fast dem lite bättre inför nästa orkan.

För den kommer ju, det vet jag.

Livet är svårt, det vet jag också, och jag har aldrig lyckats bemästra konsten att leva. Kanske gör jag aldrig det. Det bästa jag kan hoppas på är kanske att lära mig att njuta av de här bra dagarna, de där små rätt så goda nyheterna som kanske inte förändrar livet men ändå känns rätt bra någonstans djupt där inne. 

Som att den där boken jag skrev av misstag i ett anfall av sinnesförvirring och knappt vågade ge ut har fått betyg av tre läsare på Goodreads. Alla tre 5-stjärniga. På Goodreads! Där recensenterna rutinmässigt sätter en stjärna mindre än på Amazon, eftersom skalan är annorlunda. På Amazon är tre stjärnor godkänt, som i det svenska plugget förr i tiden, men på Goodreads är två stjärnor lika med godkänt, och det finns fler nivåer av bra ovanför det. 

Det är faktiskt ett bättre snittbetyg än Brott och straff (4.19), Hamlet (4.01), Stolthet och fördom (4.24), Den gamle och havet (3.73!) och Sagan om ringen (4.48). Jag säger inte att jag är en bättre författare än Shakespeare, men ... Folket har talat.

Nyckeln till framgång? Låt inte mer än tre personer läsa det du skriver! Ju fler läsare, desto större sannolikhet att någon tycker att näe, det här var inge kul.