söndag 8 oktober 2017

Tillbaka i overkligheten

Jag har kommit på vad det är jag gör, under de där dagarna om året då jag lämnar min lilla bubbla och åker ut i världen. 

Jag lajvar människa.

Jag försöker klä mig som folk, försöker bete mig som folk, försöker göra som folk gör för att förhoppningsvis få känna mig som en riktig människa en liten stund.

Det gör jag förstås inte.

Jag känner mig bara som en bluff. Impostor syndrome så det sprutar ur öronen.

Men det var värt ett försök.

Nu är jag bara så trött. Som att jag har gått på tå i veckor för att alla ska tro att jag är lång och nu krampar det så mycket i vaderna att jag bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta. Fast det är inte bara i vaderna det gör ont utan i alltihop. Kroppen, själen, you name it.

Men tid att gråta är en lyx. Även här i overkligheten händer det nämligen en massa saker hela tiden. Många måsten blir det. Hur mycket det än krampar och värker och molar.

Denna trötthet, var det livet? Jag är rädd för det. Helst skulle jag bara vilja bädda ner mig med alla härliga böcker jag fick med mig hem från Bokmässan och stanna där tills det våras.

Men mitt stackars barn har råkat se trailern till Det på någons mobil i skolan, så det spelar ingen roll hur trött jag är. Trots att ögonlocken känns som bly sitter jag uppe om nätterna och klappar hans fötter och skrämmer bort alla hemska clowner som vågar komma för nära.

Det bästa botemedlet mot alla sorters krämpor: Någon som har det värre.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar