söndag 15 oktober 2017

Mörkret faller

Ännu en vecka lagd till handlingarna. Inga större framsteg gjorda men inte heller några större bakslag. Jag har skrivit en del, jobbat en del, städat en del. Lagat lite mat, vattnat lite krukväxter. 

Och så har jag förstås haft lite smärre sammanbrott och allmänt känt att livet är fan inte värt ansträngningen.

Roligare än så här blir det kanske inte, vuxenlivet. Men måste det vara så jävla svårt precis hela jävla tiden?!? Så att ansträngningarna aldrig någonsin står i proportion med eventuella utdelningar?

Och så vet jag ju inte om det bara är hösten som smyger sig på med sitt mörker och sin kyla och sin blåst och sitt regn som i Malmö envisas med att komma på tvären? Eller om det kanske är dags att hoppa ner i den där förbannade brunnen igen? Falla fritt ner i ingentinget och inte veta om jag någonsin kommer upp igen?

Att inte kunna lita på sin egen hjärna, det är något av det jävligaste man kan erfara som människa, tror jag. Som att sitta bakom ratten på ett fordon där alla instrument och spakar har bytt funktion. Slå på vindrutetorkaren och kärran girar tvärt åt vänster. Stampa på bromsen och det enda som händer är att radion slås på. 

Tack för den, televerket.

Tills vidare väljer jag att fokusera på de vackert skiftande löven och låtsas att det bara är hösten som spökar. Det finns inga brunnar här. Inga avgrunder. Bara vackra röda löv och snart blir det jul.

Håll ut, människa! Om inte annat så för pepparkakornas skull!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar