söndag 29 oktober 2017

Det här kan komma att göra lite ont

Jag kämpar på, men en liten röst i bakhuvudet tjatar och tjatar om att det inte kommer att göra någon som helst skillnad, så det är lika bra att ge upp. Ingenting jag gör kan förändra det faktum att allt är på väg käpprätt åt skogen. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös och om det är någon känsla som kan bryta ner en människa inifrån och ut så är det väl den. Naiv (läs: korkad) som jag är hade jag förväntat mig goda nyheter och positiva resultat efter att jag har jobbat så hårt och verkligen lagt manken till, men så funkar tydligen inte det här universumet. Suck.

En rejäl höststorm ovanpå veckans alla besvikelser, och så är väl depressionen ett faktum. Idag sken solen äntligen efter flera dagars regn, men när vi försökte gå en promenad visade det sig blåsa häftigt från precis alla håll samtidigt. Det var nog en av de minst behagliga promenaderna jag någonsin har gått och lycka till med att få med familjen nästa gång jag vill gå en sväng.

Det är tufft nu, som sagt, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att vardagen ska bli mer hanterbar. Kanske är det som att vara instängd i en koffert, att det är löjligt uppenbart för alla runt omkring hur man skulle kunna ta sig ur det, men här inifrån ser det verkligen inte ut att finnas någon utväg. Det är tufft nu, och det kommer bara att bli värre. Jag behöver vila och återhämtning och samla tankarna och ladda batterierna, men det känns som att tempot bara kommer att öka och kraven och förväntningarna, amen.

Väggen är precis där, rakt framför mig. Jag ser den tydligt.

Och springer rakt in i den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar