söndag 29 oktober 2017

Det här kan komma att göra lite ont

Jag kämpar på, men en liten röst i bakhuvudet tjatar och tjatar om att det inte kommer att göra någon som helst skillnad, så det är lika bra att ge upp. Ingenting jag gör kan förändra det faktum att allt är på väg käpprätt åt skogen. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös och om det är någon känsla som kan bryta ner en människa inifrån och ut så är det väl den. Naiv (läs: korkad) som jag är hade jag förväntat mig goda nyheter och positiva resultat efter att jag har jobbat så hårt och verkligen lagt manken till, men så funkar tydligen inte det här universumet. Suck.

En rejäl höststorm ovanpå veckans alla besvikelser, och så är väl depressionen ett faktum. Idag sken solen äntligen efter flera dagars regn, men när vi försökte gå en promenad visade det sig blåsa häftigt från precis alla håll samtidigt. Det var nog en av de minst behagliga promenaderna jag någonsin har gått och lycka till med att få med familjen nästa gång jag vill gå en sväng.

Det är tufft nu, som sagt, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att vardagen ska bli mer hanterbar. Kanske är det som att vara instängd i en koffert, att det är löjligt uppenbart för alla runt omkring hur man skulle kunna ta sig ur det, men här inifrån ser det verkligen inte ut att finnas någon utväg. Det är tufft nu, och det kommer bara att bli värre. Jag behöver vila och återhämtning och samla tankarna och ladda batterierna, men det känns som att tempot bara kommer att öka och kraven och förväntningarna, amen.

Väggen är precis där, rakt framför mig. Jag ser den tydligt.

Och springer rakt in i den.

söndag 22 oktober 2017

Pip,öh, jag menar ... kan någon skicka osten?

Nej, vuxenlivet har inte briljerat den här veckan heller. Trots att jag verkligen har ansträngt mig för att vara så vuxen jag bara kan (till och med rensat avloppet under badkaret, förmodligen det vuxnigaste jag brukar göra), har inga framsteg gjorts. 

Det är i det här läget jag brukar ge upp.

Krypa ner under en filt med en säck godis och en god bok och tycka synd om mig själv så mycket jag bara kan.

Men trots en total avsaknad av grit har jag beslutat mig för att kämpa vidare. Året ut i alla fall. Det är ju skrämmande lite tid kvar på 2017, så det känns inte övermäktigt att lova att hålla ut tills fyrverkerierna har tystnat. Har inget vänt innan dess återgår jag till mina självdestruktiva gamla vanor.

Men två månader till -- lite drygt -- tänker jag försöka vuxna mig dagarna i ända. Jag har böcker som behöver översättas, papper som behöver arkiveras, utgifter som ska bokföras, krukväxter som ska vattnas och barn som behöver uppfostras. För att inte tala om en sjuhelvetes jävla massa böcker som behöver bli skrivna!

Det är nu, när orken och lusten helt och hållet har lämnat byggnaden, som man ser vem som är en man och vem som bara är en ynklig liten mus.

Suck. Det var inte så här jag trodde att det skulle bli när jag blev vuxen.


söndag 15 oktober 2017

Mörkret faller

Ännu en vecka lagd till handlingarna. Inga större framsteg gjorda men inte heller några större bakslag. Jag har skrivit en del, jobbat en del, städat en del. Lagat lite mat, vattnat lite krukväxter. 

Och så har jag förstås haft lite smärre sammanbrott och allmänt känt att livet är fan inte värt ansträngningen.

Roligare än så här blir det kanske inte, vuxenlivet. Men måste det vara så jävla svårt precis hela jävla tiden?!? Så att ansträngningarna aldrig någonsin står i proportion med eventuella utdelningar?

Och så vet jag ju inte om det bara är hösten som smyger sig på med sitt mörker och sin kyla och sin blåst och sitt regn som i Malmö envisas med att komma på tvären? Eller om det kanske är dags att hoppa ner i den där förbannade brunnen igen? Falla fritt ner i ingentinget och inte veta om jag någonsin kommer upp igen?

Att inte kunna lita på sin egen hjärna, det är något av det jävligaste man kan erfara som människa, tror jag. Som att sitta bakom ratten på ett fordon där alla instrument och spakar har bytt funktion. Slå på vindrutetorkaren och kärran girar tvärt åt vänster. Stampa på bromsen och det enda som händer är att radion slås på. 

Tack för den, televerket.

Tills vidare väljer jag att fokusera på de vackert skiftande löven och låtsas att det bara är hösten som spökar. Det finns inga brunnar här. Inga avgrunder. Bara vackra röda löv och snart blir det jul.

Håll ut, människa! Om inte annat så för pepparkakornas skull!

söndag 8 oktober 2017

Tillbaka i overkligheten

Jag har kommit på vad det är jag gör, under de där dagarna om året då jag lämnar min lilla bubbla och åker ut i världen. 

Jag lajvar människa.

Jag försöker klä mig som folk, försöker bete mig som folk, försöker göra som folk gör för att förhoppningsvis få känna mig som en riktig människa en liten stund.

Det gör jag förstås inte.

Jag känner mig bara som en bluff. Impostor syndrome så det sprutar ur öronen.

Men det var värt ett försök.

Nu är jag bara så trött. Som att jag har gått på tå i veckor för att alla ska tro att jag är lång och nu krampar det så mycket i vaderna att jag bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta. Fast det är inte bara i vaderna det gör ont utan i alltihop. Kroppen, själen, you name it.

Men tid att gråta är en lyx. Även här i overkligheten händer det nämligen en massa saker hela tiden. Många måsten blir det. Hur mycket det än krampar och värker och molar.

Denna trötthet, var det livet? Jag är rädd för det. Helst skulle jag bara vilja bädda ner mig med alla härliga böcker jag fick med mig hem från Bokmässan och stanna där tills det våras.

Men mitt stackars barn har råkat se trailern till Det på någons mobil i skolan, så det spelar ingen roll hur trött jag är. Trots att ögonlocken känns som bly sitter jag uppe om nätterna och klappar hans fötter och skrämmer bort alla hemska clowner som vågar komma för nära.

Det bästa botemedlet mot alla sorters krämpor: Någon som har det värre.




söndag 1 oktober 2017

Dagen efter

Och så var det över. Årets mesta expedition utanför min ordinarie verklighet. Jag är långt bortom trött och har huvudet så fullt av nya intryck och tankar som jag inte ens hunnit börja smälta än att det knakar i kraniet.

Det har varit roligt, sorgligt, skrämmande, spännande och själstänjande på ett sätt som jag nog inte har varit med om förut. Jag har tvingats syna mig själv utifrån lite för mycket och kommit till en hel del insikter som jag nog behöver lite tid för att låta sjunka in.

Och nu är det, som sagt, över. Ett helt år till nästa gång, om det nu blir någon nästa gång. Men jag hoppas det. Jag kan känna hur jag växer så det knakar, kanske inte så mycket midjemåttet (samma cateringmackor och -sallader i vartenda hörn, suck) men hjärnan och själen. Det är inte så lätt att sätta fingret på exakt vad det är jag lär mig av att springa på seminarier och trängas i montrar, men det handlar dels om hur bokbranschen funkar och dels om vem jag vill vara som författare. Hur jag vill vara. Hur jag vill skriva, hur jag vill sälja, vilken sorts relation jag vill ha med mina läsare.

Tyvärr oftast genom att andra författare eller förlag tydligt demonstrerar vad som inte funkar.

Men ingen kan vara bra på allt och det som inte funkar för mig som läsare kanske går hem hos tusen andra, vad vet jag?

Ja, bland annat vet jag att bokförsäljning på nätet till stor del förlitar sig på algoritmer och datorer som försöker klura ut vem som kan vara intresserad av vilken bok. Det kan vara lite obehagligt ibland, om man har googlat  t ex termosar och sedan bombarderas med reklam för campinggrejer i veckor framöver. Det kan kännas som att man blir iakttagen, som om internet spionerar på en och vet precis allt om vem man är och vad man gillar.

Och så dyker det upp något som det här, och genast känns allt mycket bättre. Nice try, Facebook. Men, nej. Not even close.