söndag 17 september 2017

Frågan är nu bara om man kan ha med sig skrabbelucker som biogodis

September är en tuff månad. För tidigt på terminen för att vi ska ha hunnit komma in i några som helst rutiner, för oförutsägbart väder för att man någonsin ska känna sig helt trygg när man lämnar hemmet, och alldeles för mycket att göra för att en sengångare som jag någonsin ska känna att jag har en chans att hinna med.

Nu är i alla fall båda födelsedagskalasen överstökade och det var lindrigt i år. Vi gjorde nästan ingenting själv utan lejde ut kompiskalaset till Prison Island där ungarna fick vara lite fångar på fortet i en timme och sedan käka korv och godis. Inget av barnen hade varit där förut, så det blev rätt lyckat, även om tävlingsinstinkerna som vanligt hotade med att göra så att ingen fick det minsta kul. 

Om jag kunde begripa vad de ska vara bra för. Ingenting blir roligt om man ska tävla hela tiden. Om man absolut måste vinna innebär ju det att man så väldigt gärna vill att ens vänner ska känna sig som förlorare. Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle mycket heller komma sist än först.

Tur för mig det.

Familjekalaset var heller inget märkvärdigt, men jag lyckades ändå stressa upp mig över maten som trots det blev helt ätbar och lagom mycket. En vacker dag kanske jag lär mig hur man lagar mat till fler än fyra personer utan att drabbas av panik, men det var inte idag. Och det är bra att jag kan öva med med bara utflyttade barn som gäster (plus en flickvän) för det är inte alls lika jobbigt som med främlingar, förstås.

Nu är det ett halvår till nästa födelsedag och det är nog ganska lagom länge för mina franska nerver. Men först blir det förstås jul.

Och det ska vi inte tänka på just nu!

Istället ska vi tänka på maratondagen som morgondagen blir, tack vare att jag har fått för mig att vi visst hinner till och orkar med att se Peter Pan på Spegeln, i en inspelning från National Theatre i London. Vi måste gå tidigare från minstingens teater-kurs, men jag tror att det kommer att vara så värt det. Det verkar vara en riktigt maffig uppsättning! Jag har bara varit på Teater på Bio en gång tidigare men det var så himla häftigt. Det är verkligen det perfekta formatet, att få en teaterupplevelse med allt vad det innebär men samtidigt få komma skådespelarna riktigt nära och kunna uppfatta mimik och detaljer på samma sätt som på film. (Vad Helen Mirren kan åstadkomma med bara ett höjt ögonbryn ... Suck.)

Jag begriper inte att teatrarna inte passar på att filma sina uppsättningar och sedan sälja dem på dvd till de otvättade massorna, i synnerhet de som spelar barnteater. Minstingen vill gärna se en film om och om igen om han gillar den, vilket han nästan alltid gör, och han blir alltid så frustrerad när vi har varit på teater och han inte kan få se föreställningen igen och igen.

Visst, jag fattar, det är en del av grejen med teater, att det är något som skapas i stunden mellan scenen och publiken, bla bla bla, men jag äääääälskar att se teater på tv och tänk om jag kunde ha fått se de där legendariska uppsättningarna på Broadway eller i East End som jag missade pga att jag bor i fel världsdel och inte är rik som ett troll. Vad jag skulle ha gett för en riktigt proffsig inspelning av Hamilton, t ex. Och jag är nog inte ensam. Och teatrarna som klagar på att de har så dåligt med pengar. Se där, nu löste jag världsproblemen, igen!

Men en gång är bättre än ingen gång, och i morgon får jag gå på teater på Londons South Bank, fast på Stortorget i Malmö. Globaliseringen är inte all bad, alltså. Om jag kunde begripa vad alla bråkar om ...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar