söndag 10 september 2017

Ångest är min arvedel

... och det jobbiga, pressade, andnödiga nästan-panik-ångesttillståndet dröjer sig kvar och gör hela livet så fruktansvärt mycket svårare än det behöver vara. Det är frustrerande men jag väljer att inte kämpa mot det. Istället gör jag mitt bästa för att slappna av och glida med strömmen och försöka lyssna på kroppens signaler.

Än så länge säger den bara NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!

Jag kommer behöva något lite mer konstruktivt i kritikväg om jag ska kunna göra något konkret, ärligt talat.

Helgen har varit en kombination av ångest och Hjälp, det här klarar jag inte på lördagen och en riktigt vacker nästan-höst-dag med promenad i bokskogen och fika i solen och kvalitetstid med man och barn (ett av dem i alla fall, den andre får jag inte träffa förrän nästa söndag). Igår när minstingen skulle övernatta i skogen med sin nya friluftsaktivitet ösregnade det hela dagen och övernattningen ställdes in. Men idag sken solen och det var rätt så varmt och det var perfekt timing eftersom jag knappt hade varit utanför dörren på hela veckan.

Promenader är en bra idé. Man ångrar aldrig en promenad, sa ingen någonsin. Men jag tänker börja. Både att säga det och att promenera mera. Jag tänker så bra när jag går.

Synd att det inte funkade med gåbandet under skrivbordet. Vad jag skulle ha fått gjort om jag bara inte hade varit på väg att trilla och bryta lårbenshalsen precis hela tiden.

Nu är det tre veckor till Bokmässan och jag har inte börjat räkna ner riktigt än. Det är ett par barnkalas som ska klaras av först och sedan kommer jag inte att ha tid att förbereda mig. Jag tänker bara slänga ner lite av min helsvarta garderob i en väska och hoppa på ett tåg till Gbg. Det ska bli så himla skönt med fyra dagars total ego-tripp, bara göra precis vad som faller mig in. Läsa, skriva kanske, lyssna på intressanta samtal.

Och så hoppas, hoppas, hoppas jag att jag inte råkar få med mig ångesten på tåget. Om det är något som de kommer ha tillräckligt av i Gbg just den helgen kommer det att vara negativa känslor. På min packlista: kläder, linser, iPad, ångest, skygglappar.

Samtidigt vill jag inte att mitt lilla ångestmonster ska plåga familjen när jag är bortrest. Kanske kan jag låsa in den i ett skåp på centralen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar