söndag 24 september 2017

Dan före dan före dan före dan före dan!

Nu börjar det dra ihop sig till slutet av september och om jag ser trött ut så är det för att jag är det. Ibland är det inte konstigare än så. Jag gör mitt bästa för att växla ner och inte trötta ut mig helt innan det bär av till Göteborg, men ärligt talat, det händer ju hela tiden saker som jag inte har någon som helst kontroll över så vi får väl se hur det blir.

Det hade varit skönt om jag hade kunnat njuta lite av min lilla egotripp och inte bara gå omkring där med gråten i halsen som jag gjorde förra året.

Jag har inte börjat packa än, men jag har provat typ alla mina kläder och ingenting passade så idag blev det en panikrusning i alla affärer jag kunde hitta (ca 4). Jag vet inte riktigt vad jag kom hem med, men jag hoppas att det går att ha på sig för det blir det jag har med mig till Bokmässan. Nu är det ju bara tre arbetsdagar den kommande veckan så jag har inte tid att åka in till staden eller beställa hem något. Det får helt enkelt duga med det jag har. Vad det nu är. Men det var inte enbart svart i alla fall, så mycket vet jag. (Flämt!)

Jag hoppas kunna förhålla mig till Bokmässan i år. Det var svårt förra året, men nu har jag inga nya böcker ute som jag vill skryta med utan åker bara dit som läsare och glad amatörskrivare som helst vill vara anonym. Och som ganska uttröttad liten mamma och fru som inte fick så mycket semester i år heller och bara vill vara lite för sig själv en stund eller träffa likasinnade och fika och snacka liv och skriv. 

Och då är Bokmässan inget dumt ställe att dra iväg till, om man tycker det minsta lilla om böcker och människor som gillar dem.

Om en vecka sitter jag på tåget på väg hem igen, förmodligen väldigt trött och med ömma fötter men förhoppningsvis också rätt så nöjd och belåten. Är det fjärde året på raken nu? Minns inte. Men det börjar kännas som att jag klarar av det här nu. Jag vet vart jag ska gå och var jag ska stå i kö och var jag kan sitta ner när fötterna börjar protestera alltför högljutt och jag vet var det finns något att äta om jag blir hungrig. Nu hoppas jag bara att det inte blir bråk utan att jag kan få lov att ha en riktigt trevlig lång-lång-helg.







söndag 17 september 2017

Frågan är nu bara om man kan ha med sig skrabbelucker som biogodis

September är en tuff månad. För tidigt på terminen för att vi ska ha hunnit komma in i några som helst rutiner, för oförutsägbart väder för att man någonsin ska känna sig helt trygg när man lämnar hemmet, och alldeles för mycket att göra för att en sengångare som jag någonsin ska känna att jag har en chans att hinna med.

Nu är i alla fall båda födelsedagskalasen överstökade och det var lindrigt i år. Vi gjorde nästan ingenting själv utan lejde ut kompiskalaset till Prison Island där ungarna fick vara lite fångar på fortet i en timme och sedan käka korv och godis. Inget av barnen hade varit där förut, så det blev rätt lyckat, även om tävlingsinstinkerna som vanligt hotade med att göra så att ingen fick det minsta kul. 

Om jag kunde begripa vad de ska vara bra för. Ingenting blir roligt om man ska tävla hela tiden. Om man absolut måste vinna innebär ju det att man så väldigt gärna vill att ens vänner ska känna sig som förlorare. Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle mycket heller komma sist än först.

Tur för mig det.

Familjekalaset var heller inget märkvärdigt, men jag lyckades ändå stressa upp mig över maten som trots det blev helt ätbar och lagom mycket. En vacker dag kanske jag lär mig hur man lagar mat till fler än fyra personer utan att drabbas av panik, men det var inte idag. Och det är bra att jag kan öva med med bara utflyttade barn som gäster (plus en flickvän) för det är inte alls lika jobbigt som med främlingar, förstås.

Nu är det ett halvår till nästa födelsedag och det är nog ganska lagom länge för mina franska nerver. Men först blir det förstås jul.

Och det ska vi inte tänka på just nu!

Istället ska vi tänka på maratondagen som morgondagen blir, tack vare att jag har fått för mig att vi visst hinner till och orkar med att se Peter Pan på Spegeln, i en inspelning från National Theatre i London. Vi måste gå tidigare från minstingens teater-kurs, men jag tror att det kommer att vara så värt det. Det verkar vara en riktigt maffig uppsättning! Jag har bara varit på Teater på Bio en gång tidigare men det var så himla häftigt. Det är verkligen det perfekta formatet, att få en teaterupplevelse med allt vad det innebär men samtidigt få komma skådespelarna riktigt nära och kunna uppfatta mimik och detaljer på samma sätt som på film. (Vad Helen Mirren kan åstadkomma med bara ett höjt ögonbryn ... Suck.)

Jag begriper inte att teatrarna inte passar på att filma sina uppsättningar och sedan sälja dem på dvd till de otvättade massorna, i synnerhet de som spelar barnteater. Minstingen vill gärna se en film om och om igen om han gillar den, vilket han nästan alltid gör, och han blir alltid så frustrerad när vi har varit på teater och han inte kan få se föreställningen igen och igen.

Visst, jag fattar, det är en del av grejen med teater, att det är något som skapas i stunden mellan scenen och publiken, bla bla bla, men jag äääääälskar att se teater på tv och tänk om jag kunde ha fått se de där legendariska uppsättningarna på Broadway eller i East End som jag missade pga att jag bor i fel världsdel och inte är rik som ett troll. Vad jag skulle ha gett för en riktigt proffsig inspelning av Hamilton, t ex. Och jag är nog inte ensam. Och teatrarna som klagar på att de har så dåligt med pengar. Se där, nu löste jag världsproblemen, igen!

Men en gång är bättre än ingen gång, och i morgon får jag gå på teater på Londons South Bank, fast på Stortorget i Malmö. Globaliseringen är inte all bad, alltså. Om jag kunde begripa vad alla bråkar om ...



söndag 10 september 2017

Ångest är min arvedel

... och det jobbiga, pressade, andnödiga nästan-panik-ångesttillståndet dröjer sig kvar och gör hela livet så fruktansvärt mycket svårare än det behöver vara. Det är frustrerande men jag väljer att inte kämpa mot det. Istället gör jag mitt bästa för att slappna av och glida med strömmen och försöka lyssna på kroppens signaler.

Än så länge säger den bara NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!

Jag kommer behöva något lite mer konstruktivt i kritikväg om jag ska kunna göra något konkret, ärligt talat.

Helgen har varit en kombination av ångest och Hjälp, det här klarar jag inte på lördagen och en riktigt vacker nästan-höst-dag med promenad i bokskogen och fika i solen och kvalitetstid med man och barn (ett av dem i alla fall, den andre får jag inte träffa förrän nästa söndag). Igår när minstingen skulle övernatta i skogen med sin nya friluftsaktivitet ösregnade det hela dagen och övernattningen ställdes in. Men idag sken solen och det var rätt så varmt och det var perfekt timing eftersom jag knappt hade varit utanför dörren på hela veckan.

Promenader är en bra idé. Man ångrar aldrig en promenad, sa ingen någonsin. Men jag tänker börja. Både att säga det och att promenera mera. Jag tänker så bra när jag går.

Synd att det inte funkade med gåbandet under skrivbordet. Vad jag skulle ha fått gjort om jag bara inte hade varit på väg att trilla och bryta lårbenshalsen precis hela tiden.

Nu är det tre veckor till Bokmässan och jag har inte börjat räkna ner riktigt än. Det är ett par barnkalas som ska klaras av först och sedan kommer jag inte att ha tid att förbereda mig. Jag tänker bara slänga ner lite av min helsvarta garderob i en väska och hoppa på ett tåg till Gbg. Det ska bli så himla skönt med fyra dagars total ego-tripp, bara göra precis vad som faller mig in. Läsa, skriva kanske, lyssna på intressanta samtal.

Och så hoppas, hoppas, hoppas jag att jag inte råkar få med mig ångesten på tåget. Om det är något som de kommer ha tillräckligt av i Gbg just den helgen kommer det att vara negativa känslor. På min packlista: kläder, linser, iPad, ångest, skygglappar.

Samtidigt vill jag inte att mitt lilla ångestmonster ska plåga familjen när jag är bortrest. Kanske kan jag låsa in den i ett skåp på centralen?

söndag 3 september 2017

Känd från TV

Hoppsan, ännu en söndag passerade visst utan att jag riktigt märkte det ...

Veckan har varit lite rörig men läget är fortfarande någorlunda under kontroll. Underligt nog har jag haft mer ångest än på länge, till synes utan anledning. Det känns inte bra, i synnerhet inte just nu när jag har årets förmodligen mest krävande månad framför mig.

Jag jobbar en del, men har svårt att koncentrera mig. Jag skriver nästan ingenting, men tänker på mina historier nästan hela tiden. Kanske vore det bättre att ta ett par, tre, dagar och bara skriva av mig? Törs jag det?

Törs jag låta bli?

Jag har förstått att temat för mina kaotiska nätter är just det - kaos. Katastrofer och krig och död och elände. Käckt. Är det något som jag känner på mig är på väg eller är det något som jag kommer att framkalla med min ångestframkallade förvirring? Höna eller ägg, den eviga frågan.

Fast här hos mig är svaret alltid ägg. På frågan vad jag ska äta till lunch, vill säga. Jag har Zuckerbergat min arbetslunch till två mackor med stekt ägg, precis varenda jävla dag. Det är lagom mycket och lagom nyttigt och så slipper jag lägga några besluts-resurser på det. Jag har redan tidigare anammat hans garderobsfilosofi och har bara likadana kläder så att jag kan se likadan ut varje dag och slipper grubbla över om något matchar eller skär sig. Jag har shoppat lite inför Bokmässan: två svarta klänningar och en svart kofta. Suck, Sandra. Jag hade verkligen bestämt mig för att köpa något i en annan färg, men det slutar alltid med svart. Alla andra färger gör mig så synlig. Jag kanske borde testa greenscreen-grön?

För övrigt har jag under veckan upplevt mina 15 minuters berömmelse, när mitt namn skymtade förbi i vitt ton-i-ton-med-bakgrunden i säsongspremiären av Babel. Ujujuj, sådant hände aldrig när jag översatte Harlequin-böcker! Nu kan jag i alla fall skriva dit "Känd från TV:s Babel" på mina visitkort. På baksidan. Med kulspetspenna. Nej, det får nog bli blyerts. Jag vill inte att någon ska tro att berömmelsen har gått mig till huvudet.