söndag 13 augusti 2017

I mitt nästa liv behöver jag lära mig att uttrycka mina känslor

En konstig varken/eller- eller kanske snarare både/och-vecka (i själva verket blev det två veckor eftersom jag inte hann blogga förra helgen) när jag både jobbat och varit ledig och både haft gäster och varit bortbjuden, både stressat och tagit det lugnt, både mått pyton och sovit för lite och sedan vilat och återhämtat mig så det knakade i fogarna. En sådan där vecka när det är bäst att ingen frågar hur jag mår, eftersom jag verkligen inte har någon som helst aning.

Men nu är både/och-veckan över. Och sommarlovet är över. Och semestern och det omständiga fönsterbytet och allt det där andra, amen. Nu är det tillbaka till vardagen och ställa väckarklockan som gäller. Suck. Jag kan vakna hur tidigt som helst när jag är ledig och det gör mig ingenting alls, det är inte det. Men jag mår så fruktansvärt dåligt av att bli väckt innan jag har hunnit sova färdigt. Hjärnan måste hinna städa undan alla mardrömmar och stressdrömmar innan jag slår upp mina blågröna, annars går jag omkring med den ångesten och paniken precis hela dagen.

Och det blir faktiskt ingenting bättre av. Allting jag gör går ut på att undvika stress, reducera ångest och försöka kväva paniken som flammar upp när man minst anar det.

Ibland blir det till att sitta hemma trots att solen skiner ute -- trots att folk tjatar på en att man borde gå ut och få frisk luft, göra något och njuta av det vackra vädret -- för att det finns så mycket utanför lägenhetens dörr som får adrenalinet att pumpa och andningen att bli ansträngd. Och det är ok, faktiskt. Nu när hela världens underhållning finns tillgänglig i mobilen dygnet runt lider jag inte av att vara instängd. Jag var ett sådant barn som satt och tittade på testbilden i timmar varje dag, i väntan på att tv-sändningarna skulle komma igång. Nu behöver jag inte göra det längre. Nu kan jag till exempel titta på det här.




Och det blir faktiskt väldigt mycket bättre av. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar