söndag 27 augusti 2017

Natti natti

Ännu en vecka har gått och om jag inte visste bättre hade jag trott att jag kommit in i någon slags rutiner. Jag är i fas med jobbet, har gjort en del framsteg med skriveriet, har tvätten och städ-stöket någorlunda under kontroll och har gjort alla måsten på min Att göra-lista. Och klockan är inte ens läggdags riktigt än.

Det måste vara den där solförmörkelsen som jag har hört så mycket om. De brukar ställa till med en massa underligheter, sägs det. Till exempel bör man inte köpa några växter ... 

Även om mina dagar har varit ovanligt produktiva på sistone så har jag fortfarande underliga drömmar som gör att jag sover dåligt och sedan går omkring och gäspar precis hela dagarna. Det är fortfarande inte helt klart vad mitt undermedvetna försöker säga mig. Det brukar annars vara så väldigt rakt på sak, när jag är stressad så drömmer jag att jag håller på att missa tåget, typ. En stor klocka tickar ner i bakgrunden medan jag rusar från rum till rum och försöker klura ut vad jag behöver packa.

Men nu är det inte så givet. De här drömmarna känns mer som att det är en prao i hjärnkontoret som har vällt omkull en hylla med blandade minnen och intryck och fantasier och febrilt försöker skyffla upp allting från golvet innan någon märker vad som har hänt, huller om buller i ett totalt kaos. Kanske är det en hjärntumör.

Kanske är jag bara trött.

Men än är det inte läggdags och eftersom jag inte förrän i allra sista minuten har börjat läsa The Watchmaker of Filigree Street måste jag hetsa mig genom den innan den ska vidare till nästa person på bibliotekets reservationslista. Jag har läst ungefär 1/3 än så länge och har ingen som helst aning om vad jag tycker om den. Om det inte hade varit för det snygga omslaget skulle jag ha släppt den för länge sedan. Om det inte var för det snygga omslaget skulle jag överhuvudtaget aldrig ha börjat läsa den. När det gäller böcker är jag hemskt ytlig, tydligen. Så om ni ursäktar mig så drar vi oss tillbaka tidigt i afton, klockmakaren och jag. Vi behöver ta oss genom rätt många kapitel innan det nattliga kaoset återupptas.

Suck!

Typiskt praoelever ...

söndag 20 augusti 2017

Nu har det varit sol länge nog, bring on the pannkaka!

Ännu en vecka till handlingarna. En ganska hyfsad sådan, bortsett från underliga mardrömmar som jag inte alls begriper. Därför har jag inte gjort särskilt många knop den här helgen, utan mest försökt vila och komma i ordning inför hösten. Nästa vecka drar det igång med aktiviteter (inte jag, minstingen) och bortakvällar (inte jag, maken) och sedan är det bara några minuter (läs: en månad) tills det ska fyllas år (inte jag, minstingen) och sedan är det bokmässa (jag, jag, jag!!!) och sedan hinner man väl inte mer än hem och packa upp alla bokkassar innan det är jul. 

Tiden går fort när man är gammal, även om man inte har särskilt roligt.

Sommaren kan väl också läggas till handlingarna även om det brukar komma lite finväder nu när skolorna har börjat. Jag kommer ändå inte att märka av det, där jag sitter och jobbar. Även om jag sitter vid ett fönster så har jag en inglasad balkong utanför fönstret och utanför den står byggställningarna kvar ett tag till. Utomhus känns väldigt avlägset.

Jag greps av en stark längtan efter vildmarken häromveckan. Det måste ha varit något jag läste, det brukar det vara. Som tur var hade jag varit med om det förut och jag lyckades sitta på händerna istället för att lägga alla pengar jag (inte) har på vandrarkängor och diverse outdoors-prylar. Det har bara gått en vecka eller så, men impulsen att bege mig ut i skog och mark har redan släppt. Det är snabba vändningar nu. Tack och lov. Där är så mycket myror utomhus och det är kallt och blött och blåsigt och vildsvin är farliga och jag var aldrig någon scout. 

Den stackars minstingen kom inte lika lindrigt undan, tyvärr. Han är numera Strövare inom Friluftsfrämjandet och ska övernatta i vindskydd ute i skogen redan på andra utflykten. Han lär väl vara Davy Crocket innan terminen är slut, om det är någon som minns honom. (Jag är inte ens säker på att jag gör det, när jag tänker efter ...) Stackars barn. Dessutom anmälde jag honom till en gitarrkurs, men på Kulturskolan är tack och lov köerna så långa att han inte riskerar att komma in.

Det ska bli skönt när det börjar mörkna där utanför och jag blir lite deppig och slö och inte får för mig så mycket dumheter hela tiden. Det är så jobbigt när tankarna hela tiden far som en flipperkula från det ena till det andra. Jag behöver vara lite lagom nu, så att jag kan få något vettigt gjort. Att Göra-listan börjar se ut som ett officiellt EU-direktiv.

söndag 13 augusti 2017

I mitt nästa liv behöver jag lära mig att uttrycka mina känslor

En konstig varken/eller- eller kanske snarare både/och-vecka (i själva verket blev det två veckor eftersom jag inte hann blogga förra helgen) när jag både jobbat och varit ledig och både haft gäster och varit bortbjuden, både stressat och tagit det lugnt, både mått pyton och sovit för lite och sedan vilat och återhämtat mig så det knakade i fogarna. En sådan där vecka när det är bäst att ingen frågar hur jag mår, eftersom jag verkligen inte har någon som helst aning.

Men nu är både/och-veckan över. Och sommarlovet är över. Och semestern och det omständiga fönsterbytet och allt det där andra, amen. Nu är det tillbaka till vardagen och ställa väckarklockan som gäller. Suck. Jag kan vakna hur tidigt som helst när jag är ledig och det gör mig ingenting alls, det är inte det. Men jag mår så fruktansvärt dåligt av att bli väckt innan jag har hunnit sova färdigt. Hjärnan måste hinna städa undan alla mardrömmar och stressdrömmar innan jag slår upp mina blågröna, annars går jag omkring med den ångesten och paniken precis hela dagen.

Och det blir faktiskt ingenting bättre av. Allting jag gör går ut på att undvika stress, reducera ångest och försöka kväva paniken som flammar upp när man minst anar det.

Ibland blir det till att sitta hemma trots att solen skiner ute -- trots att folk tjatar på en att man borde gå ut och få frisk luft, göra något och njuta av det vackra vädret -- för att det finns så mycket utanför lägenhetens dörr som får adrenalinet att pumpa och andningen att bli ansträngd. Och det är ok, faktiskt. Nu när hela världens underhållning finns tillgänglig i mobilen dygnet runt lider jag inte av att vara instängd. Jag var ett sådant barn som satt och tittade på testbilden i timmar varje dag, i väntan på att tv-sändningarna skulle komma igång. Nu behöver jag inte göra det längre. Nu kan jag till exempel titta på det här.




Och det blir faktiskt väldigt mycket bättre av.