måndag 3 juli 2017

Som på räls eller bara helt utspårad

Mitt i semestern och ännu har jag inte lyckats varva ner. Vi har äntligen avverkat allt det där som vi hade bestämt att vi ville göra - besöka Legoland för minstingens skull och åka veterantåg med ånglok och allt för makens skull - och kanske kan det nu bli lite tid att bara vara innan vi ska hem igen. (Hoppet är trots allt det sista som överger människan ...) 

Jag har i alla fall lärt mig en massa saker den här semestern, som till exempel att om man står ute på plattformen mellan vagnarna precis bakom ett ånglok så kan det hända att det plötsligt börjar hagla sot och kolfnas och då blir man ju alldeles svartprickig! Och jag som alltid har trott att de där skyltarna varnade för att man kunde trilla av och slå ihjäl sig. Silly me! Men nu vet jag det.

Vädret är typiskt semestrigt med regn och blåst och hela tiden tvärtemot vad väderprognosen säger och jag är på bedrövligt humör men det kan jag förstås inte skylla på vädret. Det är bara så typiskt mig. När det är som bäst, då mår jag som sämst. Inte ens wienerbröden är till någon tröst. 

Det är lite bisarrt att sitta här omgiven av så mycket vackert och hela tiden vara på väg att brista ut i gråt. Jag behöver nog lite tid för mig själv och lite tid till att hinna skriva av mig det värsta men det ser inte ut att kunna bli något av det i sommar. Några dagars ledighet till med familjen bara och sedan måste jag börja jobba igen. No rest for the not even remotely wicked. 

Nej, ingen vila men jag får i alla fall vakna till fågelsång istället för trafiken på inre ringvägen ett par morgnar till. Det och ett wienerbröd till så överlever jag nog den här sommaren också.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar