måndag 17 juli 2017

Lite väl uppgivet, kanske?

Semestern tog slut och jag var visst så avkopplad (ha!) efter de långa två veckornas ledighet att jag helt och hållet glömde bort att blogga förra söndagen. Och idag är det inte heller söndag. Men det är inte lätt att skilja söndag från måndag eller torsdag eller vilken som helst annan dag (eller annandag, för den delen) så här om sommaren när alla andra människor i hushållet har sommarlov.

För nu är det nämligen så att den enda andra sommarjobbaren i familjen har flyttat hemifrån och fas 1 av Empty nest-stadiet av mitt liv har inletts. Eftersom jag har sisådär 17 1/2 år mellan äldst och yngst i barnaskaran lär det dröja ett tag innan boet blir alldeles tomt och att döma av hur jag har reagerat den här helgen när jag har burit flyttlådor och haft mig är det kanske lika bra. Det är verkligen alla möjliga känslor som väller upp, och jag lyckas inte hantera dem något vidare. Jag bara lider och hoppas att det ska gå bra för honom ute i verkligheten. Det kan i alla fall inte bli sämre än här hemma hos oss.

Jag släppte boken som jag kämpat med på sistone och den möttes med en rungande likgiltighet, så skrivandet är heller inget att trösta sig med. Jag vet inte hur jag ska hitta orken att skriva klart något om det aldrig ger någon som helst utdelning (mer än ångest över hur det kommer att tas emot). Jag förväntade mig aldrig att casha in som ms Rowling, men hade väl hoppats kunna dra in lite deg på romance-böckerna, som jag vet att det finns läsare till. Tyvärr verkar det som att ju mer jag jobbar på en bok, desto sämre blir mottagandet och förtjänsten. Kanske måste jag testa rakt motsatt approach, bara skriva och ge ut, utan att dra efter andan, ens. Inte tänka så mycket. Instant fiction.

Det är överhuvudtaget ett gott råd just nu, tror jag. Tänk inte, Sandra. Känn inte efter. 

Men det är väl inget sätt att leva. Jag vet det. Det är bara så svårt att se klart just nu, både känslomässigt och bokstavligt talat. Åldern har tagit ut sin rätt och jag håller på att testa om progressiva linser skulle vara något. Samtidigt har jag köpt nya glasögon, eftersom synen försämrats ganska rejält sedan jag skaffade de gamla. Men det är inte bara att ploppa in progressiva linser och förvänta sig att kunna se något med dem. Jag fick två olika märken av optikern som jag skulle testa under ett par veckor för att se vilka jag gillade bäst, men hon varnade också för att vissa (ca 30%) aldrig vänjer sig. Jag misstänker att jag tillhör den lilla skaran. Och eftersom de nya glasögonen inte heller går att varken se eller läsa med går jag omkring med ständig huvudvärk och ont i ögonen och kisar mot skyltar och innehållsförteckningar, blind både på håll och nära inpå.

Jag vet inte. Hittills har det här med åldrande inte varit särskilt kul, ärligt talat. Vågar man hoppas på att klimakteriet kommer att bli en skrattfest?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar