söndag 30 juli 2017

Slutspurten

Nu är det bara en vecka kvar på semestern. Ja, inte min semester, alltså, för den tog slut för länge, länge sedan. Men makens och i förlängningen även minstingens. Sedan blir det jobb/skola igen och jag får arbetsro här hemma. Jag är verkligen otroligt lättdistraherad och inte ens det faktum att jag har eget rum har underlättat koncentrationen på sistone. Det ska bli spännande att se om jag kan öka produktiviteten när jag så småningom blir ensam hemma på riktigt. Och spännande att se om jag i så fall kan göra något med den extra tid eller extra ork som det skulle generera.

Jag har ju en hel del saker som jag skulle vilja göra, men är väldigt dålig på att få saker och ting gjorda. 

Inför sommarlovet började jag skriva upp alla tänkbara utflyktsmål som vi diskuterade på en whiteboard i köket. Det blev en ganska lång lista, sådant som vi har gjort innan och ville göra om, sådant vi aldrig gjort men gärna ville pröva, något jag läst om i tidningen, något jag sett på Facebook, osv. Man behöver aldrig ha tråkigt om man har Staycation i Malmö-området, med hela Skåne och Själland inom dagsutflyktsradien.

Men därifrån till att faktiskt komma ut genom dörren och sticka iväg på någon av alla de där utflykterna ... Huj.


För 23 år sedan flyttade jag till Malmö och den där första sommaren promenerade jag en hel del nere vid kanalen med min förstfödde, eftersom vi bodde där i närheten. Då såg vi de där trampbåtarna som man kan hyra och jag lovade att vi skulle testa det någon gång. Det gjorde vi aldrig. Men i torsdags tog jag ledigt för att inte missa vad som såg ut att bli den sista sommardagen på sommarlovet, och vi stack in till stan och hyrde en trampbåt en timme. Inte med den förstfödde sonen, utan med den sistfödde, men bättre sent än aldrig, kanske?

Ingen plurrade och ingen led skeppsbrott och efteråt blev det fika och värre saker kan man minnas när man ser tillbaka på en sommar. Och det tog bara 23 år från idé till genomförande.

Bara en vecka kvar av sommaren nu. Kan det hinna bli något minne till?

söndag 23 juli 2017

A room without a view

Nu när förstfödingen har flyttat hemifrån har jag fått ett riktigt arbetsrum och nu i helgen var det äntligen färdigmålat och inflyttningsklart. Det kommer nog att ta lite tid (läs: några år) innan jag har fått ordning och hittat ett system som funkar men oj vilken lyx det är att ha ett helt rum till sig själv och sina prylar. Jag som trodde att jag inte skulle få eget rum förrän på långvården! 

Det känns underligt och ovant att ha så mycket plats och jag har till och med ställt upp alla böcker som jag har översatt istället för att gömma undan dem i lådor som jag har gjort innan. Det är nog inte dumt att försöka vara lite stolt över vad jag har gjort istället för att skämmas över att det "bara" är romance, eller nästan bara i alla fall. Två hela hyllplan fyllde jag och det i en 80-cm-Billy så jag har alltså översatt mer än en och en halv meter böcker! Och då har jag ändå inte fått referens-ex av allt jag gjort.

På ett hyllplan lite längre ner i bokhyllan har jag ställt mina egna böcker. Det är inte riktigt en och en halv meter än så länge, kan man lugnt säga. Nu har jag inte beställt ref-ex av alla mina pocket men även om jag gjorde det skulle det nog inte bli mycket mer än en decimeter, trots att jag har flera olika utgåvor av Konrad. Det blir till att ligga i med skrivet och dra ner på gnället. Det hade varit kul att ha en hel hylla med mina egna böcker, en vacker dag.

En vacker dag är det tydligen inte idag, för det öser ner utanför. Om det inte hade varit för att det skvalar i stuprören hade jag inte märkt det eftersom vi är helt och hållet inplastade och inkapslade i byggnadsställningar precis hela sommaren. Oavsett vad det blir för väder så ser jag bara plast och blått nät som ska förhindra att förbipasserande får en skiftnyckel i pallet, förmodar jag. Och för att vi inte ska få in en massa fnas från fasadrenoveringen har de tejpat igen våra fönster! Det är en himla tur att det inte är särskilt varmt i år för då hade vi ångkokats. Vi har laddat med extra fläktar osv men än så länge sköter SMHI temperaturregleringen med den äran.

Det mest somriga i lägenheten just nu är hängstolen som jag har hängt upp där förstfödingen hade sin sandsäck. Den är randig och färgglad och mjuk och skön och tillräckligt stor för att jag ska få plats med hela mig och en bok eller sju. Det hade kunnat vara den perfekta läsplatsen, om det inte vore för att jag förmodligen kommer att stilla vaggas till sömn innan jag hinner läsa ut sidan. En annan fördel är att den har så höga sidor att jag inte kan se mitt igenbommade fönster. Jag lyckas inte helt lura i mig själv att jag ligger i en solig trädgård och gungar, men jag slipper i alla fall se var jag egentligen befinner mig.

Tvåa på somrigt-topplistan är min nya väggfärg som helt otippat blev typ limegrön. Förmodligen fick jag en liten stroke när jag stod och plockade bland färgproverna för det här är så fruktansvärt olikt mig men än så länge känns det piggt och fräscht och väldigt ljust och inte alls som att jag kommer att vilja dåsa till över tangentbordet, ens i februarimörkret.

Inte ens om de förbenade byggnadsställningarna står kvar.

måndag 17 juli 2017

Lite väl uppgivet, kanske?

Semestern tog slut och jag var visst så avkopplad (ha!) efter de långa två veckornas ledighet att jag helt och hållet glömde bort att blogga förra söndagen. Och idag är det inte heller söndag. Men det är inte lätt att skilja söndag från måndag eller torsdag eller vilken som helst annan dag (eller annandag, för den delen) så här om sommaren när alla andra människor i hushållet har sommarlov.

För nu är det nämligen så att den enda andra sommarjobbaren i familjen har flyttat hemifrån och fas 1 av Empty nest-stadiet av mitt liv har inletts. Eftersom jag har sisådär 17 1/2 år mellan äldst och yngst i barnaskaran lär det dröja ett tag innan boet blir alldeles tomt och att döma av hur jag har reagerat den här helgen när jag har burit flyttlådor och haft mig är det kanske lika bra. Det är verkligen alla möjliga känslor som väller upp, och jag lyckas inte hantera dem något vidare. Jag bara lider och hoppas att det ska gå bra för honom ute i verkligheten. Det kan i alla fall inte bli sämre än här hemma hos oss.

Jag släppte boken som jag kämpat med på sistone och den möttes med en rungande likgiltighet, så skrivandet är heller inget att trösta sig med. Jag vet inte hur jag ska hitta orken att skriva klart något om det aldrig ger någon som helst utdelning (mer än ångest över hur det kommer att tas emot). Jag förväntade mig aldrig att casha in som ms Rowling, men hade väl hoppats kunna dra in lite deg på romance-böckerna, som jag vet att det finns läsare till. Tyvärr verkar det som att ju mer jag jobbar på en bok, desto sämre blir mottagandet och förtjänsten. Kanske måste jag testa rakt motsatt approach, bara skriva och ge ut, utan att dra efter andan, ens. Inte tänka så mycket. Instant fiction.

Det är överhuvudtaget ett gott råd just nu, tror jag. Tänk inte, Sandra. Känn inte efter. 

Men det är väl inget sätt att leva. Jag vet det. Det är bara så svårt att se klart just nu, både känslomässigt och bokstavligt talat. Åldern har tagit ut sin rätt och jag håller på att testa om progressiva linser skulle vara något. Samtidigt har jag köpt nya glasögon, eftersom synen försämrats ganska rejält sedan jag skaffade de gamla. Men det är inte bara att ploppa in progressiva linser och förvänta sig att kunna se något med dem. Jag fick två olika märken av optikern som jag skulle testa under ett par veckor för att se vilka jag gillade bäst, men hon varnade också för att vissa (ca 30%) aldrig vänjer sig. Jag misstänker att jag tillhör den lilla skaran. Och eftersom de nya glasögonen inte heller går att varken se eller läsa med går jag omkring med ständig huvudvärk och ont i ögonen och kisar mot skyltar och innehållsförteckningar, blind både på håll och nära inpå.

Jag vet inte. Hittills har det här med åldrande inte varit särskilt kul, ärligt talat. Vågar man hoppas på att klimakteriet kommer att bli en skrattfest?

måndag 3 juli 2017

Som på räls eller bara helt utspårad

Mitt i semestern och ännu har jag inte lyckats varva ner. Vi har äntligen avverkat allt det där som vi hade bestämt att vi ville göra - besöka Legoland för minstingens skull och åka veterantåg med ånglok och allt för makens skull - och kanske kan det nu bli lite tid att bara vara innan vi ska hem igen. (Hoppet är trots allt det sista som överger människan ...) 

Jag har i alla fall lärt mig en massa saker den här semestern, som till exempel att om man står ute på plattformen mellan vagnarna precis bakom ett ånglok så kan det hända att det plötsligt börjar hagla sot och kolfnas och då blir man ju alldeles svartprickig! Och jag som alltid har trott att de där skyltarna varnade för att man kunde trilla av och slå ihjäl sig. Silly me! Men nu vet jag det.

Vädret är typiskt semestrigt med regn och blåst och hela tiden tvärtemot vad väderprognosen säger och jag är på bedrövligt humör men det kan jag förstås inte skylla på vädret. Det är bara så typiskt mig. När det är som bäst, då mår jag som sämst. Inte ens wienerbröden är till någon tröst. 

Det är lite bisarrt att sitta här omgiven av så mycket vackert och hela tiden vara på väg att brista ut i gråt. Jag behöver nog lite tid för mig själv och lite tid till att hinna skriva av mig det värsta men det ser inte ut att kunna bli något av det i sommar. Några dagars ledighet till med familjen bara och sedan måste jag börja jobba igen. No rest for the not even remotely wicked. 

Nej, ingen vila men jag får i alla fall vakna till fågelsång istället för trafiken på inre ringvägen ett par morgnar till. Det och ett wienerbröd till så överlever jag nog den här sommaren också.