måndag 26 juni 2017

I skarven

Flyga drake vid Vesterhavet
 - ingen sörjer att det är för kallt att bada
om man bara har en drake med sig

Det är inte alldeles lätt att märka övergången mellan 'oj, vad mycket jag har att göra med jobbet' och 'oj, vad mycket jag har att göra med hus och hem'. Det är alltså fullt möjligt att "gå på semester" och inte växla ner minsta lilla utan bara braka på i samma hastighet, rakt genom en midsommarhelg och in i veckan därpå.

Jag är ledig nu, borde jag påminna mig om en gång i timmen eller så, om jag ska hinna fatta det innan vi sticker på semester i övermorgon. Än så länge har det inte märkts speciellt. Jag har röjt balkongen och fixat med de nästan döda krukvästerna och kört grejer till tippen och tvättat och handlat och monterat en grill och sorterat ett oändligt antal legobitar och läst ett nästan oändligt antal kapitel Harry Potter för minstingen och försökt läsa lite för mig själv också fast det går så där.

Och så har jag jobbat med minstingens sömnstörningar, och även om det redan gett resultat efter bara några dagars ledighet så har det inneburit flera timmars utebliven sömn för egen del. All work and no sleep makes mama cranky! Jag vet att det är övergående, men sömnbrist är något av det sämsta jag är på att hantera. Bara två nätter kvar nu, sedan åker vi bort och sömnträningen får ta paus. 

Det ska tydligen ösregna de första fyra dagarna av vår veckolånga semester, så det känns som att jag kan behöva lite mentala resurser för att kunna göra "sitta instängda i en pytteliten stuga i ösregn" till ett positivt minne för livet. Jag tar med en massa böcker, förstås, och rit- och målargrejer som säkert kommer att förbli oanvända hela resan, spel och kortlek och pysselböcker och kanske någon kul överraskning som jag kan trolla fram när läget börjar bli kritiskt.

Men vad oroar jag mig för, egentligen? Vi ska ju till the land of the Lego and the wienerbrød. Det kan väl inte bli annat än lyckat?

Om jag bara kunde sluta stressa. Jag har ju faktiskt semester nu!

söndag 18 juni 2017

Sista rycket nu, for i helvede, man!

Jag har en rumphuggen arbetsvecka kvar innan det blir semester och det känns ungefär som vad jag kommer att klara av. Det får bli rätt så häftigt mycket jobb den här korta kommande veckan om jag ska hinna med allt som behöver bli gjort, men jag tror att det kommer att vara värt det när jag sedan får släppa allt och bara vara i två hela veckor. Det svåraste blir att skita i mina egna böcker, tror jag, för de står och rycker i dörren och gnäller om att bli skrivna eller omskrivna, redigerade och korrade, men jag har inte tid och ork för dem tyvärr, inte just nu. 

Jag försöker att inte må dåligt över det men det är svårt. Det är väldigt mycket som skaver och stör i min gamla hjärna just nu och jag känner hela tiden hur visaren är på väg över på rött. Jag vill inte må dåligt nu, det finns liksom ingen anledning, tvärtom, och jag har så mycket jag vill göra som jag inte klarar av om hjärnan lägger ner. Jag tvingas prestera i smyg, göra saker i periferiseendet eller i småsnuttar som inte märks så mycket för att det inte ska synas att jag gör framsteg. Tur att den gamla tröghjärnan är så lättlurad. Sakta sakta händer det grejer.

I veckan som gått har jag försökt skala bort ännu mer stress ur livet. Bland annat har jag rensat ur min Feedly på pinsamt många 'blivande författare'-bloggar och skrivbloggar som jag bara mådde dåligt över och ändå aldrig hann läsa. Nu är det uppfriskande få inlägg att läsa när jag öppnar sidan och nästan bara sådant som jag vill läsa, inte bara sådant som jag känner att jag borde

På tal om bloggar och borde har jag hemskt dåligt samvete för mina två författarbloggar som jag så duktigt gjorde inlägg på varje vecka förra året men nu knappt lyckas skriva något på ens en gång i kvartalet, vardera. Så länge jag inte skriver färdigt några böcker och har kul erbjudanden eller releaser att berätta om känns det meningslöst, men samtidigt, för fan, vad är man för författare om man inte pallar att skriva några ord en gång i veckan? Serr? 

Men den här bloggen, min jag-blogg, den får de bända ur mina kalla, stela fingrar. Hur meningslösa inläggen än blir. Det är fanimig inget löfte, det är ett hot!

Bara några få dagar kvar nu. (Orka, orka) Sedan blir det ferie i Danmark med wienerbrød og hygge och jag känner mig mer förberedd än någonsin tidigare efter att ha sett om hela Mordkommissionen på dvd och kollat på de första nyrenoverade Matador-avsnitten i DR-appen. Hvor skal vi dog få det dejligt!
Nu går det undan!



tisdag 13 juni 2017

Hoppsan, jag råkade visst tappa ut väckarklockan genom fönstret ...

Med en sista kraftansträngning släpade jag mig hem från skolavslutningen och med ett svagt pysande ljud som enbart kunde uppfattas av väldigt känsliga öron kollapsade jag i fåtöljen i vardagsrummet med iPaden och Youtube och "Prata inte med mig, snälla." Sedan blev det inget mer gjort den dagen. Icke helt optimalt med tanke på Att göra-listans imponerande längd, men ibland måste man bara anpassa sig efter verkligheten när kartan inte överensstämmer med den.

Sedan fick jag tack och lov sova ordentligt inatt (helt orimligt gott och ostört och drömlöst!) och jag fick sova tills jag vaknade av mig själv (!!!) vilket förvisso var ganska tidigt, men det är inte det som är poängen. Lycka är en avsaknad av väckarklockor, jag är ganska övertygad om att det är en av få helt objektiva sanningar här i världen. Därför tänker jag nu inte ställa några som helst alarm eller klockor på två hela månader och det känns så himla skönt. Nej, det blir inte så mycket semester i år heller, ett par veckor på sin höjd, men de veckorna ska jag å andra sidan vara helt och hållet ledig, ingen dator ska jag ta med mig och det blir inget smygjobbande när de andra sover eller liknande. Återhämtningen, den heliga, ska äntligen få ta lite tid.

Sedan får jag väl acceptera att det som egentligen hade kunnat bli gjort på en kafferast istället kommer att ta ett halvår till. Suck.

Istället idisslar jag om gamla prestationer och byter omslag på en av mina barnböcker för att se om det gör den minsta lilla skillnad. Det kommer nog att ta uppemot en vecka tills det har slagit igenom, men då ska jag köra lite annonser och se om det är fler som klickar på ett blått och flott omslag än på ett grönt och skönt.

Det egna läsandet går oerhört segt i år, så jag har bestämt mig för att minstingen ska få föregå med gott exempel och fixat en läsbingo till honom. Det är tredje året på rad som han får en bingobricka efter skolavslutningen. I år blev det två: en sommarlovsbingo med olika aktiviteter, typ grilla korv, plocka jordgubbar, testa ett nytt museum, lära sig ett nytt kortspel osv, och så den här läsbingon. 


Han är 9 3/4, så ganska lagom gammal för den tredje Harry Potter-boken. Vi läser en HP om året, alltid på sommarlovet. De är liiiite för otäcka, men det går. Och när vi har läst färdigt får han se filmen. Den brukar behövas ses i dagsljus, åtminstone de första gångerna. Nackdelen med livlig fantasi: lätt att det blir väldigt otäcka mardrömmar!

Men vad vet jag om det, jag som sover som en stock!



söndag 4 juni 2017

Nej, Pelle ska inte få någon fidget spinner. Pelle ska få en banan.

Lite mer lagom sommarvarmt den här helgen, men eftersom jag har tagit på mig att fixa klassens avslutningspresenter till pedagogerna har jag garanterat något att gnälla över i en vecka till. Tack och lov eller vad man nu ska säga. Det ska inte bli "bara" en blomma men vad det blir säger jag inte. Klart är i alla fall att jag kommer att lägga ner alldeles för mycket tid och förmodligen även för mycket pengar på presenter som förmodligen inte kommer att uppskattas något särskilt. Får man "bara" en blomma kan man i alla fall slänga den med gott samvete efter några dagar.

Efter att ha googlat och funderat och youtubat och pinterestat till förbannelse gav jag mig igår ut på inköpsrunda inne i människobyn. Det gick ganska snabbt att konstatera att verklighetens likheter med den virtuella världen endast är ytliga och missvisande och jag hittade ganska precis ingenting av det jag hade tänkt köpa. 

Jag, på väg in i butik ett: Å, vad kul det här ska bli och så glada pedagogerna kommer att bli när de inte "bara" får en blomma.

Jag, på väg in i butik fem: Det här var kanske inte lika lätt som jag hade trott. Men det kommer att vara värt det när barnen ser pedagogernas glada miner.

Jag, på väg in i butik tio: Vad fan är det egentligen för fel med "bara" en blomma? Det är minsann inte alla som får blommor. En blomma är minsann inte koskit.

För där någonstans förvandlas jag till Lena Nyman som lackar ur på Gösta Ekman och vägrar köpa någon leksak till sin lille Pelle. Det är helt enkelt FÖR SVÅRT att köpa presenter till människor som man egentligen inte känner och inte kan avgöra om de skulle föredra en deckare som utspelar sig vid Lunds Universitet framför en roman om någon som käkade ett moln som var lika stort som eiffeltornet.

Och så den ultimata knäcken till självförtroendet som uppstår när man har varit i ca 73 olika små gulliga presentaffärer och sedan hittar precis det man har letat efter på Clas Ohlson ...