söndag 7 maj 2017

Om jag är snabb kanske jag hinner ta en skärmdump när livet passerar revy

Jag hade rätt så storvulna planer på att Instagramma hela förra helgen i Vimmerby, när jag nu för en gångs skull gjorde något, men så blev det inte. Det är nog inte mer än ett dussin foton i min backup från de tre dagarna och bara en eller två av dem var Insta-worthy. Inte ens min promenad i kohage har jag plåtat, men det beror bara delvis på att något pucko hade byggt en väldigt stor och väldigt ful lada mitt i utsikten från kullen vi knatade upp på. Framför allt tror jag att det berodde på att jag visste att jag inte skulle lyckas fånga känslan av att vara i Vimmerby på bild. Känslan av den där promenaden i den svagt värmande vårsolen, med fågelsången och allt det ljusgröna nyutsprungna. Hela hjärnan var en enda gröt av barndomsminnen och gamla klipp ur Bullerby- och Emil-filmer. Min mobilkamera är rätt vass, alltså, men sådant där fixar den inte.

Jag tröstar mig med vetskapen att jag var där och upplevde alltihop live and in person och att det är bättre än att bara ta en massa foton. Men så här i efterhand är det klart att några läckra bilder att minnas till hade inte varit så pjåkigt. För nu är det ju över och om det överhuvudtaget blir någon mer Vimmerby-resa så är det ju inte förrän om JÄÄÄÄÄÄTTEläääänge.

Om det är något jag inte är så bra på så är det att vara i nuet. Mitt tänk kretsar hela tiden kring dået och senet (mest senet då allt kommer att bli så bra, så bra) och det är sällan förrän det är över som jag inser vad som faktiskt har hänt. Men då är det ju så dags. Och det där senet blir som oftast alldeles för överhaussat, så att det inte riktigt kan leva upp till förväntningarna när det väl blir dags. Hur bra vi än hade det i Vimmerby så kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över allt det som inte var bra, personerna som saknades, kursupplägg som inte tagit oss gamlingar med i beräkningen, vädret, boendet osv. Och det är jag ärligt talat lite less på. Min oförmåga att glädjas över det som är, och inte stirra sig blind på allt som inte är. Som kanske aldrig var och som förmodligen aldrig kommer att bli.

Lofoten. Här var jag på lägerskola när jag bodde i Nordnorge som barn. Smukt var ordet, sa Bull.

Man borde skaffa sig ett nu som man gillar att vara i, det är nog det som är grejen, misstänker jag. Den här veckan kollar jag dels på den danska serien Petra elsker sig selv och dels på den norska Tid til å leve som utspelar sig i Lofoten (se fotot här ovan). Mellan avsnitten grubblar jag över vad det är som gör att jag har så svårt att gilla läget. Oavsett om det gäller kropp, knopp, bostad eller vad det nu är så finns det ett ständigt gnagande missnöje, som en vass sten i bägge skorna som jag aldrig kommer åt att pilla ur. Min största skräck är att jag aldrig kommer över det. Att jag kommer att vara så här missnöjd och otillfredsställd i precis hela livet. Att jag på mitt yttersta kommer att summera åren som gått och konstatera att nej, på det stora hela har det inte varit mödan värt. Bara för att väga upp alla åren med depression och ångest kommer det ju att krävas ett decennium eller två med rent euforisk lycka. Var ska den komma ifrån?

I värsta fall får jag börja knarka på ålderdomshemmet. Eller få en elektrod inopererad i hjärnans njutningscentrum så att jag kan ge mig en glädjechock en gång i kvarten eller så. Det finns säkert att köpa på Pressbyrån när jag kommer upp i pensionsåldern. Eller som app! iHappy - now available in App Store ...

Frågan är om jag kommer ihåg att ta lite foton och dokumentera den där lyckan då, när den väl kommer, om än via artificiella metoder? Förmodligen inte. Det vore rätt typiskt mig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar