söndag 21 maj 2017

Någon gång vart 33:e år eller så kan man väl fira lite

Mitt i alla måsten och borden och 'men, kom igen nu då!' släppte jag allt och åkte på microsemester. Fem-sex veckor brukar folk visst få har jag hört, men jag är ju egenföretagare så jag fick nöja mig med ett par dagar. Men till och med 48 timmar räcker faktiskt rätt så bra, om bara hjärnan ställer upp och skolkar med en. Och det gjorde min vanligtvis inte särskilt samarbetsvilliga hjärna den här gången, tack och lov. Jag lyckades släppa både jobb och skriv helt och hållet och bara slappa, läsa och ägna mig åt man och barn. Det borde jag uppenbarligen göra oftare. Det märks på oss allihop att det var något som jag har försummat.

Med den något begränsade tiden jag hade till mitt förfogande blev det inte tid till en jordenrunt-resa. Istället tog vi en liten båttur från Köpenhamn till Oslo och tillbaks igen. Det blev bara några timmar i Oslo, men det var inte vilka timmar som helst utan de timmar om året när det är som allra festligast. Tiotusentals barn går i 17 mai-tåget i Oslo varje år och viftar med flaggor och musikkårerna spelar och marscherar i takt och det är fanor och tutor och fan och hans mostrar och allt är dekorerat med flaggor, oavsett om det står still eller rör sig. Alla som inte går med i tåget står och tittar på och jublar och diggar till den medryckande musiken. Undantagstillstånd råder i kollektivtrafiken men det gör inget för alla är glada och finklädda och nationalistiskt stolta på ett käckt och positivt hemslöjdsvis och inte på något hatiskt och exkluderande sd-vis.

Och visst är det lite för intensivt för en introvert som jag med alla människor som är precis överallt, men man måste ju inte stanna i det hela dagen. När vi hade sett oss mätta på vackra bunader och glada människor tog vi T-banen upp till Holmenkollen där vi fikade och väntade på att dimman skulle lätta så att vi kunde se på utsikten. Där låg fortfarande en liten hög med smutsig snö kvar vid sidan av vägen, men den var alldeles för tungmetallmättad för att inbjuda till snögubbebyggande. När vi hade smaskat i oss våra kakor lyfte dimman ett par meter så att vi kunde se ut över Oslofjorden. Sedan tog vi T-banen ner igen och jag höll på att få whiplash av att försöka spana in (och smygfota) alla fina bunader inne i vagnen och samtidigt spana in alla vackra trähus nedanför i slänten.

Nu är det tillbaks till vardagen igen och dags att jobba undan lite så att det kanske kan bli lite semester i sommar också. Om jag verkligen ligger i kanske det kan bli en hel vecka i sträck.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar