söndag 28 maj 2017

Väderomslag och bokomslag

Och så kom värmen och med den sömnlösheten och myggen som äter småbarn till frukost, middag och kvällsmat så att inte minstingen heller kan sova. Det är bara han som blir stungen, men han blir det desto värre, och det är inga små bett heller utan stora röda svullna blaffor över hela kroppen, till och med under ena foten. Någon måste smaka myggodis! Tack och lov tycker myggorna (och alla andra) att jag är ointressant men det räcker med värmen för att sätta mig ur kommission. Jag går omkring som en svettig zombie och får ingenting gjort, trött som attan men kan inte sova och orkar knappt ens gnälla över värmen. Nu har solen gått i moln men värmen blev kvar, en klibbig åskvärme som får kläderna att kännas som våtvarma omslag. Den som ändå vore naturist ...

Jag lider svårt av värmen och ännu svårare av att inget av det jag skriver på någonsin blir klart. Jag hade en bok som jag tänkte ge upp och bara ge ut för att få det överstökat, men betaläsarna gillade den och då tänker jag genast att jag måste jobba vidare på manuset. Jag började pilla lite smått och vips hade jag råkat ändra så att huvudpersonen var mördaren. En sådan lite detalj kräver nog en del justeringar i resten av texten, misstänker jag. Suck. Tillbaks till ruta 1,5.

Men det är rätt så typiskt mig. Om jag får väldigt kritisk feedback som hackar på än det ena, än det andra, så blir jag otroligt defensiv och vägrar ändra på så mycket som ett komma. Men om läsarna säger att de tycker att det funkar och att det är spännande och att det var många oväntade vändningar och att sexet är "hot" ... Ja, då ser jag bara bristerna och massor av saker som jag vill utveckla vidare. Berg-och-dalbane-hjärnan är inte bara upp och ner, den är även bakochfram. Och så funkar den som sagt inte över ca 17 grader Celcius.

Andra Konrad-boken blir inte heller klar någonsin, eftersom jag bara jobbar på annat hela tiden. Jag har översatt nästan allt jag hade, i hopp om att översättningsprocessen skulle skaka loss vad det nu är som inte funkar i det manus jag har nu, men det funkade inte så nu är den fortfarande dålig men på två språk. Istället gjorde jag ett nytt omslag till Bok 1, inte för att jag behövde det utan för att det var varmt och jag inte orkade städa. Det blev blått och rätt så fint, tycker jag just idag. I morgon har jag säkert hunnit ändra mig. Det beror på vad det blir för väder.

söndag 21 maj 2017

Någon gång vart 33:e år eller så kan man väl fira lite

Mitt i alla måsten och borden och 'men, kom igen nu då!' släppte jag allt och åkte på microsemester. Fem-sex veckor brukar folk visst få har jag hört, men jag är ju egenföretagare så jag fick nöja mig med ett par dagar. Men till och med 48 timmar räcker faktiskt rätt så bra, om bara hjärnan ställer upp och skolkar med en. Och det gjorde min vanligtvis inte särskilt samarbetsvilliga hjärna den här gången, tack och lov. Jag lyckades släppa både jobb och skriv helt och hållet och bara slappa, läsa och ägna mig åt man och barn. Det borde jag uppenbarligen göra oftare. Det märks på oss allihop att det var något som jag har försummat.

Med den något begränsade tiden jag hade till mitt förfogande blev det inte tid till en jordenrunt-resa. Istället tog vi en liten båttur från Köpenhamn till Oslo och tillbaks igen. Det blev bara några timmar i Oslo, men det var inte vilka timmar som helst utan de timmar om året när det är som allra festligast. Tiotusentals barn går i 17 mai-tåget i Oslo varje år och viftar med flaggor och musikkårerna spelar och marscherar i takt och det är fanor och tutor och fan och hans mostrar och allt är dekorerat med flaggor, oavsett om det står still eller rör sig. Alla som inte går med i tåget står och tittar på och jublar och diggar till den medryckande musiken. Undantagstillstånd råder i kollektivtrafiken men det gör inget för alla är glada och finklädda och nationalistiskt stolta på ett käckt och positivt hemslöjdsvis och inte på något hatiskt och exkluderande sd-vis.

Och visst är det lite för intensivt för en introvert som jag med alla människor som är precis överallt, men man måste ju inte stanna i det hela dagen. När vi hade sett oss mätta på vackra bunader och glada människor tog vi T-banen upp till Holmenkollen där vi fikade och väntade på att dimman skulle lätta så att vi kunde se på utsikten. Där låg fortfarande en liten hög med smutsig snö kvar vid sidan av vägen, men den var alldeles för tungmetallmättad för att inbjuda till snögubbebyggande. När vi hade smaskat i oss våra kakor lyfte dimman ett par meter så att vi kunde se ut över Oslofjorden. Sedan tog vi T-banen ner igen och jag höll på att få whiplash av att försöka spana in (och smygfota) alla fina bunader inne i vagnen och samtidigt spana in alla vackra trähus nedanför i slänten.

Nu är det tillbaks till vardagen igen och dags att jobba undan lite så att det kanske kan bli lite semester i sommar också. Om jag verkligen ligger i kanske det kan bli en hel vecka i sträck.

söndag 14 maj 2017

Gult är ju så fult eller försommaren har kommit till Skåne

Ännu en vecka har passerat och ska summeras. Jag inser att det är nyttigt och jag vet att jag mår bra av det, men ack, vad svårt det kan vara ibland. För det är ju så mycket som hinner hända på en vecka och i min berg-och-dal-bane-hjärna kan jag hinna många varv upp och ner från söndag till söndag.

Den här veckan har varit mycket jobb men också mycket skriv. Jag trodde att jag skulle bli klar med en kort roman som jag jobbat med lite sporadiskt under det senaste 3/4-året, så jag beslöt mig för att lägga Konrad 2 åt sidan och koncentrera mig på den, men trots att jag lade ner ganska mycket tid som jag egentligen inte hade att avvara lyckades jag inte få ihop texten till något vettigt. Den är hemskt spretig eftersom jag har ändrat mig så många gånger under resans gång, och pacingen är helt off, som tysken säger. Istället för att kämpa vidare efter vad som kändes som ganska många bortkastade timmar gav jag bara upp och hittade en billig betaläsare som förhoppningsvis kan tala om för mig om det är värt att fortsätta pilla med det manuset. Det vore surt att behöva slänga alltihop, men det vore kanske lika bra, för boken är så olik allt annat jag har skrivit att den inte skulle hjälpa till med att sälja mina andra böcker. Det sista jag behöver är en läsekrets till, ärligt talat. Jag lyckas ju inte mätta de läsare jag redan har.

Mitt introspekta grubbleri har fortsatt även den här veckan. Till saken hör att jag har upptäckt att bibblan här i stan erbjuder fri läsning av alla tidskrifter på Pressreader om man bara loggar in med sitt lånekortsnummer på deras hemsida och har varit lite smått i tidskriftshimlen sedan dess. Eftersom en av mina största svagheter här i livet är just tjocka, dyra tidskrifter med blanka sidor har jag varit som ett barn i en godisaffär här i veckan. En av tidskrifterna jag läste var Modern Psykologi, och det var ju dumt gjort, det borde jag ju ha förstått. Där läste jag nämligen ett par grejer, bara lösryckta meningar i ett par olika artiklar, men jag kände mig så väldigt träffad av dem och de har legat och skavt sedan dess. 

Insikter är nog ärligt talat överskattade, i alla fall om de inte åtföljs av en detaljerad åtgärdsplan så att man vet vad man ska göra åt eländet. Det var ganska många år sedan nu som jag gjorde slut med psykiatrin men ibland kan jag sakna någon opartisk att samtala med, som inte blir sur så fort man antyder att man kanske inte är helt lycklig. Samtidigt vet jag ju hur ihåligt det känns, att den enda man har att prata med är någon som får betalt för att lyssna. Nej, jag ska nog hålla mig borta från den sortens samtal. Och inte läsa nästa nummer av Modern Psykologi när det kommer ut någon gång i juni. Det får nog bli Easy Living eller något annat käckt istället.

Igår var vi upptagna med Öppet Hus på Kulturskolan och allmänt hushållsstök, men idag var det söndag och sommarvärme efter en tids arktisk kyla, så veckan rundades av med en söndagsutflykt med fika utomhus i solen och glass och bara bleka ben. I morgon ska det bli kallare igen, så man får passa på. Även om jag på sistone har varit ganska besatt av tanken på att flytta ifrån Skåne måste jag erkänna att jag blir alldeles varm inombords när jag kommer ut från stan och hamnar mitt mellan ett par sådana här knallgula fält. Jobbigt bara på Insta, för jag försöker skriva och hashtagga på engelska på mitt barnboksförfattarkonto och jag vill inte gärna tagga mina foton med #rape ...


söndag 7 maj 2017

Om jag är snabb kanske jag hinner ta en skärmdump när livet passerar revy

Jag hade rätt så storvulna planer på att Instagramma hela förra helgen i Vimmerby, när jag nu för en gångs skull gjorde något, men så blev det inte. Det är nog inte mer än ett dussin foton i min backup från de tre dagarna och bara en eller två av dem var Insta-worthy. Inte ens min promenad i kohage har jag plåtat, men det beror bara delvis på att något pucko hade byggt en väldigt stor och väldigt ful lada mitt i utsikten från kullen vi knatade upp på. Framför allt tror jag att det berodde på att jag visste att jag inte skulle lyckas fånga känslan av att vara i Vimmerby på bild. Känslan av den där promenaden i den svagt värmande vårsolen, med fågelsången och allt det ljusgröna nyutsprungna. Hela hjärnan var en enda gröt av barndomsminnen och gamla klipp ur Bullerby- och Emil-filmer. Min mobilkamera är rätt vass, alltså, men sådant där fixar den inte.

Jag tröstar mig med vetskapen att jag var där och upplevde alltihop live and in person och att det är bättre än att bara ta en massa foton. Men så här i efterhand är det klart att några läckra bilder att minnas till hade inte varit så pjåkigt. För nu är det ju över och om det överhuvudtaget blir någon mer Vimmerby-resa så är det ju inte förrän om JÄÄÄÄÄÄTTEläääänge.

Om det är något jag inte är så bra på så är det att vara i nuet. Mitt tänk kretsar hela tiden kring dået och senet (mest senet då allt kommer att bli så bra, så bra) och det är sällan förrän det är över som jag inser vad som faktiskt har hänt. Men då är det ju så dags. Och det där senet blir som oftast alldeles för överhaussat, så att det inte riktigt kan leva upp till förväntningarna när det väl blir dags. Hur bra vi än hade det i Vimmerby så kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över allt det som inte var bra, personerna som saknades, kursupplägg som inte tagit oss gamlingar med i beräkningen, vädret, boendet osv. Och det är jag ärligt talat lite less på. Min oförmåga att glädjas över det som är, och inte stirra sig blind på allt som inte är. Som kanske aldrig var och som förmodligen aldrig kommer att bli.

Lofoten. Här var jag på lägerskola när jag bodde i Nordnorge som barn. Smukt var ordet, sa Bull.

Man borde skaffa sig ett nu som man gillar att vara i, det är nog det som är grejen, misstänker jag. Den här veckan kollar jag dels på den danska serien Petra elsker sig selv och dels på den norska Tid til å leve som utspelar sig i Lofoten (se fotot här ovan). Mellan avsnitten grubblar jag över vad det är som gör att jag har så svårt att gilla läget. Oavsett om det gäller kropp, knopp, bostad eller vad det nu är så finns det ett ständigt gnagande missnöje, som en vass sten i bägge skorna som jag aldrig kommer åt att pilla ur. Min största skräck är att jag aldrig kommer över det. Att jag kommer att vara så här missnöjd och otillfredsställd i precis hela livet. Att jag på mitt yttersta kommer att summera åren som gått och konstatera att nej, på det stora hela har det inte varit mödan värt. Bara för att väga upp alla åren med depression och ångest kommer det ju att krävas ett decennium eller två med rent euforisk lycka. Var ska den komma ifrån?

I värsta fall får jag börja knarka på ålderdomshemmet. Eller få en elektrod inopererad i hjärnans njutningscentrum så att jag kan ge mig en glädjechock en gång i kvarten eller så. Det finns säkert att köpa på Pressbyrån när jag kommer upp i pensionsåldern. Eller som app! iHappy - now available in App Store ...

Frågan är om jag kommer ihåg att ta lite foton och dokumentera den där lyckan då, när den väl kommer, om än via artificiella metoder? Förmodligen inte. Det vore rätt typiskt mig.