söndag 9 april 2017

Verkligheten, om du ska vara på det viset tittar jag hellre på tv

Det självförvållande kaoset råder fortfarande men det syns tydliga förbättringar redan, här och var, och ärligt talat är det rätt skönt att ha något konkret att koncentrera sig på när världen går under utanför ytterdörren. Jag lägger fokus på rent praktiska saker som att hänga upp tv:n på väggen och vända ett skrivbord, få den gamla, skruttiga skrivaren att fungera i det nya och uppdaterade nätverket och plocka ner en lampa som hamnat fel i ommöbleringen efter bara sjutton bulor i skallen. Lastbilar på gågator och bröder som inte svarar i telefon tänker jag på så lite som möjligt.

På det stora hela känner jag att det har varit alldeles för mycket av vad vissa kallar för adulting på sistone och jag har insett att jag innerligt hatar att vara vuxen. Allting är mitt ansvar, allting är mitt fel, det är alltid jag som måste göra alla tråkiga saker och alla äckliga, smärtsamma eller pinsamma saker. Att vara vuxen är gravt överskattat. Att inte ha några föräldrar eller andra riktiga vuxna att vända sig till för att få hjälp eller råd, att inte kunna få slippa något jobbigt/svårt/otrevligt för att man faktiskt är för liten, för svag, för omogen, är det något att sträva efter? Det är så många vuxensaker som jag inte kan: backa med släp, dricka kaffe, tygla mina känslor, tjäna tillräckligt med pengar, uppfostra barn, inreda ett hem, upprätthålla kontakter med släkt och vänner. Om det hade funnits ett examensprov i slutet av tonåren skulle jag ha kuggat det gång på gång och tvingats gå om, år efter år i all evinnerlighet. Det är väl det definitiva beviset för avsaknaden av en högre makt: att en sådan som jag får lov att vara vuxen.

Men sedan kollar jag på 13 resons why och tackar min lyckliga stjärna för att jag i alla fall slipper vara tonåring.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar