söndag 5 mars 2017

Det, eller en bit chokladtårta, för nu drar födelsedagssäsongen här i hushållet igång igen.

Det finns inte mycket att fröjdas över i sitt inre these days. Världsläget, vädret, de nära relationerna ... Det går käpprätt åt skogen med alltihop. Och jag känner att det blir svårare och svårare att inte låtsas om det. Visst är det svårt att veta var man befinner sig på en längre tidslinje/utvecklingskurva när vi är mitt uppe i det, men jag tycker nog att det känns som att vi lever i början av slutet. Inget att se fram emot, bortsett från en lång utförsbacke ner i dystopin.

Folk skjuter på varandra i min så kallade hemstad, det har de gjort ett tag nu men den här helgen var det på min gata och det mest uppseendeväckande med det är inte att någon blev skjuten och dog där jag brukar snedda över gatan om jag gått förbi brevlådan på vägen till ungarnas skola. Nej, det mest uppseendeväckande är nog att jag inte ens blev upprörd. Varför skulle de inte skjuta på min gata för? De skjuter ju i alla andra stadsdelar. Och det är ju inte ett dugg farligare att bo här idag än det var i förrgår, innan skottlossningen. Så varför skulle jag vara räddare idag?

Men avsaknaden av ångestpåslag beror nog inte så mycket på något sunt förnuft som på en nattsvart uppgivenhet. Vad spelar det för roll? Kanske är en pistolkula den enda vägen ut ur gettot när trisslotterna och skrivandet inte levererar? Kanske spelar ingenting jag gör egentligen någon roll? Det här förbaskade ekorrhjulet verkar ärligt talat inte leda någonstans, oavsett hur fort jag springer. 

Och visst vill jag flytta härifrån, det ville jag redan innan kulorna började vina om öronen. Men jag kan inte. Och även om jag kunde så har jag lärt mig av mor min att det blir inte bättre på det nya stället. Den man är har man alltid med sig som de inte sjöng i Fem myror men de borde ha gjort det. Gräset kanske är grönare på andra sidan, men bara tills jag kommer dit. Då gulnar det snabbt. Mentalt svedjebruk, det kunde blivit min OS-gren om jag inte sedan länge hade lämnat amatörstatusen bakom mig.

Nej, världen är på väg att gå under, det är bara så det är och ni hörde det inte här först, försök inte ens. Det enda man kan göra är att mata den uttråkade och frustrerade hjärnan med underhållning så att den tiger. I torsdags testade jag en ny grej, nämligen Teater på bio. Vi såg Helen Mirren i pjäsen The Audience på National Theatre i Londons West End -- fast på bio här hemma i Tombstone Malmö och det var alldeles, alldeles underbart. Historielös som jag är var det tur att jag redan sett The Crown så att jag fattade något som helst, men det hade nog varit rätt så häftigt ändå. Helen Mirren är ju ändå Helen Mirren, även om hon uppträder framför en hjärndöd loser som jag.

Vita brevis, ars longa. Det är den enda tröst jag kan ge någon idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar