söndag 26 mars 2017

Och vad sjutton är klockan egentligen?

Det där med att helger ska vara tid för återhämtning och vila ... det har jag inte riktigt fått kläm på. Men idag hann jag i alla fall med en låååång promenad i vårsolen som värmde på riktigt och det var nog veckans höjdpunkt. Minstingen fick glass och gick i bara T-shirten sista biten. Kanske är det så att vintern faktiskt är över? Jag törs i alla fall inte slänga vinteroverallen för då blir det väl snöstorm i nästa vecka.

Sömnen har det varit lite si och så med under veckan som gått. Vinterns hosta som drabbat maken hårt har även gått hårt åt mig även om jag lyckats undvika att bli smittad. Natten till igår drabbades jag dessutom av att en stor bit av skeendet i fortsättningen på min barn-scifi lossnade ur hjärnbarken som ett gigantisk glaciär som kalvade av ett isberg så att det skvätte isbjörnar åt alla håll. Då är det ju helt hopplöst att somna om, ärligt talat. Jag gick upp och skrev ett par timmar istället. Vila får man väl göra i graven, eller något åt det hållet. Det gäller att smida när järnet är glödande hett. En helt ny karaktär dök upp och förde med sig en massa kul grejer som dessutom gjorde att det blev uppenbart vem som ska vara huvudperson i bok 3. Det känns helt underbart, men huj vad trött jag var igår.

Det har blivit en del skrivet under hela veckan, lite här och lite där, inte enbart nattetid. Men jag är noga med att inte kolla hur många ord eller se hur långt det är kvar. Jag märker ju när det tar slut, liksom, och det att se hur långsamt mätaren närmar sig målet är så himla nedslående när jag jobbar på så många olika grejer. Min nya idé från förra veckan kan ha tagit en ny vändning, men jag vet inte om det blir genomförbart förrän tidigast i morgon. Hmm. Fortsättning följer.

Jag är vid förhållandevis gott mod, lite små gråtattacker då och då, bara. Att bara knata på och inte känna efter så mycket är helt klart det nya svarta. Nu är ju ljuset tillbaka och kommer värmen också så ska det nog snart kännas bättre. Och så har jag köpt tågbiljett till Vimmerby om en månad och det är så mycket lättare att hålla balansen när man har något att fästa blicken vid. Jag skulle så gärna ha något mer färdigt innan jag åker dit, men det är nog inte realistiskt. Inte om jag ska sova någon gång under april månad.

Snart, Astrid, så kommer vi och hälsar på dig igen!


söndag 19 mars 2017

Ja, det kanske ösregnar där ute, men inom mig skiner vårsolen. Eller också håller jag på att bli sjuk.

Det där med att skriva en liten stund varje dag är ju en lysande idé. I synnerhet om man inte kollar på mängden ord och stirrar sig blind mot målet utan bara skriver, ett kapitel i taget. Så fort jag inte är helt säker på hur jag ska gå vidare växlar jag till en ny bok. Eftersom jag har flera olika böcker i produktion just nu har jag alltid något att jobba med. Skrivkramp är för losers med självdiciplin och fokus som kan koncentrera sig på ett projekt i taget. Ha! 

Nackdelen med de många böckerna är att det känns lite som att jag aldrig kommer att bli klar med någon av dem, men eftersom jag har avskaffat deadlines är det inte längre något problem. Himmel och pannkaka vad skönt det är att ha kommit igång med skrivandet igen. Vintern har varit alltför lång!

Och så är det ju det här med den rastlösa idésprutan långt in i hjärnan som hela tiden vill börja på nya projekt. Det är ju enormt tacksamt att ha en sådan, missförstå mig rätt, men ack vad olycklig jag blir av att hela tiden vilja en massa som jag helt enkelt inte kan. Frustration, det är min arvedel, ärligt talat.

Trots att jag vet att jag inte kan, trots att jag förstår det orimliga i att försöka lära mig en ny färdighet from scratch (det tar kanske inte 10 000 timmar men det är inte heller gjort i en handvändning) bara för att kunna förverkliga ett litet sidoprojekt så kan jag inte sluta vilja. Jag försöker lirka med dumhjärnan, försöker hitta en kompromiss så att vi båda två kan bli nöjda, men till sist slutar det alltid med att jag sitter och kollar på Youtube-tutorials för absolute beginners.

Det är så uppenbart vem det är som inte bestämmer här i kroppen.

Men solen skiner och jag har bytt till nya vårjackan så idag tänker jag inte deppa över det. 




söndag 12 mars 2017

Det där med att tycka att pengar är en världslig sak ... Jag jobbar på det.

Våren är här, men är det något att glädjas över, ärligt talat? Nä, menar väl det. Ännu ett år äldre har jag tydligen blivit för gammal för att orka bli ledsen över att åren går och nöjer mig med en liten uppgiven suck. 

*suck*

Och sedan går livet vidare. Jag befinner mig i skuggan av en deadline, komma-i-kapp-dagarna som alltid infinner sig när jag har skickat in en översättning, och njuter av lugnet eller vad man nu ska kalla det. Tystnaden som fyller lägenheten när alla sitter framför varsin skärm och ingen interagerar med någon annan i familjen. Lugn är kanske inte riktigt ordet jag är ute efter. 

Jag gör ett nytt försök med att få in skrivandet i vardagen nu när jag börjar om på ny kula, testar att kartlägga precis varenda minut jag jobbar för att se om det inte går att klämma in ett skrivpass om dagen. Jag tror att det kan vara vägen till framgång, att inte stirra sig blind på målet, den färdiga boken, och ständigt stirra på word-count-mätaren som sakta, sakta fylls med grönt utan bara harva på, ett kapitel om dagen. Förr eller senare blir det en bok. 

Jag har läst den här tråden på Kboards och kollat på den här snubbens Youtube-klipp med stor behållning och hoppas att deras produktivitet ska färga av sig lite på  mig. Framför allt det Nicholas Erik skriver om att utmaningar och storvulna mål nästan bara leder till misslyckanden och ångest känner jag verkligen igen mig i. 

Nu har jag inga deadlines för det privata skrivandet längre. Jag skriver när jag kan och ska försöka kunna en liten stund varje dag. Tjugo minuter räcker långt. Går det inte så går det inte och då tänker jag inte dra på tagelskjortan för det. Det blev kanske bara två nya kapitel den här veckan men att jag överhuvudtaget har hunnit skriva veckan innan deadline är ju ärligt talat något som borde uppmärksammats i rikstäckande media. Då kan jag ju inte gå omkring och deppa för att jag inte skrev de andra dagarna. 

För övrigt har jag börjat Hemnet-knarka igen. Jag är ute efter ett hus med vackra omgivningar och gott om plats för hela familjen för inte mycket mer än köpgränsen på mitt kreditkort. Än så länge har jag inte hittat något men skam den som ger sig.



söndag 5 mars 2017

Det, eller en bit chokladtårta, för nu drar födelsedagssäsongen här i hushållet igång igen.

Det finns inte mycket att fröjdas över i sitt inre these days. Världsläget, vädret, de nära relationerna ... Det går käpprätt åt skogen med alltihop. Och jag känner att det blir svårare och svårare att inte låtsas om det. Visst är det svårt att veta var man befinner sig på en längre tidslinje/utvecklingskurva när vi är mitt uppe i det, men jag tycker nog att det känns som att vi lever i början av slutet. Inget att se fram emot, bortsett från en lång utförsbacke ner i dystopin.

Folk skjuter på varandra i min så kallade hemstad, det har de gjort ett tag nu men den här helgen var det på min gata och det mest uppseendeväckande med det är inte att någon blev skjuten och dog där jag brukar snedda över gatan om jag gått förbi brevlådan på vägen till ungarnas skola. Nej, det mest uppseendeväckande är nog att jag inte ens blev upprörd. Varför skulle de inte skjuta på min gata för? De skjuter ju i alla andra stadsdelar. Och det är ju inte ett dugg farligare att bo här idag än det var i förrgår, innan skottlossningen. Så varför skulle jag vara räddare idag?

Men avsaknaden av ångestpåslag beror nog inte så mycket på något sunt förnuft som på en nattsvart uppgivenhet. Vad spelar det för roll? Kanske är en pistolkula den enda vägen ut ur gettot när trisslotterna och skrivandet inte levererar? Kanske spelar ingenting jag gör egentligen någon roll? Det här förbaskade ekorrhjulet verkar ärligt talat inte leda någonstans, oavsett hur fort jag springer. 

Och visst vill jag flytta härifrån, det ville jag redan innan kulorna började vina om öronen. Men jag kan inte. Och även om jag kunde så har jag lärt mig av mor min att det blir inte bättre på det nya stället. Den man är har man alltid med sig som de inte sjöng i Fem myror men de borde ha gjort det. Gräset kanske är grönare på andra sidan, men bara tills jag kommer dit. Då gulnar det snabbt. Mentalt svedjebruk, det kunde blivit min OS-gren om jag inte sedan länge hade lämnat amatörstatusen bakom mig.

Nej, världen är på väg att gå under, det är bara så det är och ni hörde det inte här först, försök inte ens. Det enda man kan göra är att mata den uttråkade och frustrerade hjärnan med underhållning så att den tiger. I torsdags testade jag en ny grej, nämligen Teater på bio. Vi såg Helen Mirren i pjäsen The Audience på National Theatre i Londons West End -- fast på bio här hemma i Tombstone Malmö och det var alldeles, alldeles underbart. Historielös som jag är var det tur att jag redan sett The Crown så att jag fattade något som helst, men det hade nog varit rätt så häftigt ändå. Helen Mirren är ju ändå Helen Mirren, även om hon uppträder framför en hjärndöd loser som jag.

Vita brevis, ars longa. Det är den enda tröst jag kan ge någon idag.