söndag 12 februari 2017

Det är i alla fall glädjande att ha något glädjande att se fram emot

Som alla LeMarc-fans vet så finns det inget bättre än när det vänder. Och oj, vad det vände. Med en whiplash-snärt!

Jag vet inte om det är ett maniskt skov eller något men efter att ha varit zombietrött i flera månader har jag vaknat ca 5 ett par morgnar den här veckan, alldeles glasklar i skallen, och genast gått upp och börjat jobba med mina böcker. En timme eller två innan resten av världen vaknar, bara jag och mina karaktärer. Inte varje dag, men nästan. Lyxen! Lyckan! Jag är helt gråtfärdig av tacksamhet.

Sedan dämpas förstås det glada humöret av att jag insett att jag inte kan använda den 3/4 Konradboken som jag har skrivit hittills. Den måste komma senare i serien, så om jag vill ha ut bok 2 snart blir jag tvungen att lägga på ett rejält kol. Jag blir nämligen tvungen att börja om helt och hållet från början.

Åh, den lata och överdrivet dominerande delen av mig vill bara skita i allt som är smart och bara skriva klart den nästan färdiga boken. Den skulle bli rätt så bra! Jag har en rolig ny karaktär och en bra och spännande händelsekurva. 

Men det är fel. För tidigt. Det som händer i den här boken kan inte hända redan i bok 2 i serien.

Jag måste börja om.

Visst, det är inte bortkastat arbete, jag kan använda det i en senare bok. Men just nu har jag ingen som helst nytta av det. 

Det var det där med delayed gratification som jag är så himla dålig på. Nu lär du dig något, Sandra! Heja heja! Vuxenpoängen bara sprutar ur öronen. Och tänk när jag ska skriva bok 4 eller 5 och redan har nästan hela boken klar. 

Vad glad jag kommer att bli då.

Då. Men kanske inte just nu.

Tillbaks till ruta 1.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar