söndag 26 februari 2017

Äsch, vem försöker jag lura?


Skulle jag sluta skriva? Och bygga lego istället eller lära mig att virka eller linedansa eller något annat på fritiden? Skulle inte tro det, nej. Det är ju skriva jag vill göra. Även om det tar knäcken på mig ibland (läs: nästan alltid). Men det är ju så himla värt det när man äntligen tar sig i kragen och sätter sig och skriver. Visst, boken skulle ha varit klar förra året, men jag kan inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. Den blir klar när den blir klar. Och i dag är den tretusen ord närmare att bli klar än den var igår. 

Det här är de första tretusen orden jag har skrivit på det här bokeländet på evigheter, och de blev verkligen kassa. Ganska eländiga, om man ska vara helt ärliga.

Men de blev. 

Och som Neil Gaiman sa någon gång. On a good writing day, nothing else matters. Det han inte sa var att även on a pretty crappy writing day så bryr man sig inte speciellt mycket om allt annat elände i världen. För känslan av att ha skrivit, den är bättre än nästan alla andra känslor jag vet. 

Jag behöver skriva klart den här boken, så är det bara. Inte för att världen håller andan i väntan på mina historier, för det gör den förstås inte. Men för att jag mår så himla kass när jag inte skriver. Även om det bara är en klyschig romance.

Och även om det här var det enda skrivpasset den här veckan så räckte det för att veckan ändå skulle kännas rätt okej. Trots att de andra 6 och 4/5 dagarna har varit som naglar mot griffeltavla för mina stackars franska nerver. Trots att allt går mig emot just nu. Trots att den delen av min hjärna som försöker ta kål på mig verkligen har jobbat övertid.

Vem bryr sig om en tappad livslust och andra världsliga ting? Jag skrev två och ett halvt kapitel. Och det kan jag leva på ett tag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar