söndag 26 februari 2017

Äsch, vem försöker jag lura?


Skulle jag sluta skriva? Och bygga lego istället eller lära mig att virka eller linedansa eller något annat på fritiden? Skulle inte tro det, nej. Det är ju skriva jag vill göra. Även om det tar knäcken på mig ibland (läs: nästan alltid). Men det är ju så himla värt det när man äntligen tar sig i kragen och sätter sig och skriver. Visst, boken skulle ha varit klar förra året, men jag kan inte tänka på det för då blir jag bara ledsen. Den blir klar när den blir klar. Och i dag är den tretusen ord närmare att bli klar än den var igår. 

Det här är de första tretusen orden jag har skrivit på det här bokeländet på evigheter, och de blev verkligen kassa. Ganska eländiga, om man ska vara helt ärliga.

Men de blev. 

Och som Neil Gaiman sa någon gång. On a good writing day, nothing else matters. Det han inte sa var att även on a pretty crappy writing day så bryr man sig inte speciellt mycket om allt annat elände i världen. För känslan av att ha skrivit, den är bättre än nästan alla andra känslor jag vet. 

Jag behöver skriva klart den här boken, så är det bara. Inte för att världen håller andan i väntan på mina historier, för det gör den förstås inte. Men för att jag mår så himla kass när jag inte skriver. Även om det bara är en klyschig romance.

Och även om det här var det enda skrivpasset den här veckan så räckte det för att veckan ändå skulle kännas rätt okej. Trots att de andra 6 och 4/5 dagarna har varit som naglar mot griffeltavla för mina stackars franska nerver. Trots att allt går mig emot just nu. Trots att den delen av min hjärna som försöker ta kål på mig verkligen har jobbat övertid.

Vem bryr sig om en tappad livslust och andra världsliga ting? Jag skrev två och ett halvt kapitel. Och det kan jag leva på ett tag.

söndag 19 februari 2017

Dags att skaffa ny hobby?

På grund av noll skrivtid den här veckan står jag kvar och stampar på ruta 1. Aaaaargh! Det känns så himla tröstlöst att vara så långt från att bli klar med något. Det gillar jag inte alls. Och genast sticker hjärnan iväg åt alla möjliga håll och börjar med sitt tennisbollspottande igen. Men skriv en sådan här bok då? Eller en sådan här? Eller kanske en sådan här! Kom igen nu, du vet ju att du vill!

#¤%& som kapten Haddock kanske skulle ha sagt om han haft mitt tangentbord.

På andra plan än skrivandet är det inte heller något vidare. Jobbet går väl rätt så bra, för en gångs skull. Men jaget däremot. Varandet. Usch vad jag skulle velat slippa henne ett tag. Slippa alla tankar och känslor som bara kommer i vägen och förstör allting. Så mycket enklare det hade varit om jag inte hade känt någonting. Inte velat eller längtat. Inte förväntat mig något. Om jag bara hade låtit allt som sades och gjordes rinna av mig, vatten-på-gås-style och bara ångat vidare genom vardagen utan att blinka.

Om jag hade kunnat starta varje morgon i Felsäkert läge med enbart livsuppehållande funktioner igång. Då kanske jag hade kunnat ta mig genom nästa vecka. Lovveckor är alltid tuffa, cirklar blir rubbade och jag får svårt att ta mig tid och plats när alla andra ska få som de vill. Och när jag redan mår så dårligt innan sportlovet ens har börjat ... Det bådar inte gått för framtiden.

Men det är en vecka. Vad är det i det stora hela? Blott intet, typ. Sju futtiga små dagar.

Det är bara att växla in några vuxenpoäng mot lite jävlar-anamma och bita ihop. Hålla mig till planeringen och inte lyfta blicken från tangentbordet. Bara utföra jobb- och mamma-plikter. Strunta i allt annat.

Och glöm de där jävla böckerna. De gör mig ju ändå bara ledsen och stressad. Det är ju inte så det ska vara. Det är ju inte därför jag skriver, tvärt om. Så dra åt fanden, musajävel. Och kom inte tillbaks förrän du har med dig en komplett synopsis till bok 2.

söndag 12 februari 2017

Det är i alla fall glädjande att ha något glädjande att se fram emot

Som alla LeMarc-fans vet så finns det inget bättre än när det vänder. Och oj, vad det vände. Med en whiplash-snärt!

Jag vet inte om det är ett maniskt skov eller något men efter att ha varit zombietrött i flera månader har jag vaknat ca 5 ett par morgnar den här veckan, alldeles glasklar i skallen, och genast gått upp och börjat jobba med mina böcker. En timme eller två innan resten av världen vaknar, bara jag och mina karaktärer. Inte varje dag, men nästan. Lyxen! Lyckan! Jag är helt gråtfärdig av tacksamhet.

Sedan dämpas förstås det glada humöret av att jag insett att jag inte kan använda den 3/4 Konradboken som jag har skrivit hittills. Den måste komma senare i serien, så om jag vill ha ut bok 2 snart blir jag tvungen att lägga på ett rejält kol. Jag blir nämligen tvungen att börja om helt och hållet från början.

Åh, den lata och överdrivet dominerande delen av mig vill bara skita i allt som är smart och bara skriva klart den nästan färdiga boken. Den skulle bli rätt så bra! Jag har en rolig ny karaktär och en bra och spännande händelsekurva. 

Men det är fel. För tidigt. Det som händer i den här boken kan inte hända redan i bok 2 i serien.

Jag måste börja om.

Visst, det är inte bortkastat arbete, jag kan använda det i en senare bok. Men just nu har jag ingen som helst nytta av det. 

Det var det där med delayed gratification som jag är så himla dålig på. Nu lär du dig något, Sandra! Heja heja! Vuxenpoängen bara sprutar ur öronen. Och tänk när jag ska skriva bok 4 eller 5 och redan har nästan hela boken klar. 

Vad glad jag kommer att bli då.

Då. Men kanske inte just nu.

Tillbaks till ruta 1.




söndag 5 februari 2017

Alla dessa böcker som bara finns i min fantasi, när ska jag komma mig för att skriva dem?


Fortfarande tjurigt och gnälligt, så att jag knappt orkar lyssna på mina egna tankar. Små, korta glimtar av inspiration skymtar förbi i ögonvrån men jag hinner inte göra något åt (med) dem för nu är jag allvarligt efter med mitt dayjob. 

Jag har läst en del smarta saker på sista tiden, om mål och hur de nästan enbart leder till stress och besvikelser och det känns som en viktig insikt efter förra årets storslagna mål som allihop misslyckades. På något sätt känns det ändå fel att jag inte kunde glädjas över alla böcker jag skrev och gav ut förra året utan bara var besviken över de jag inte hann med. Så nu blir det inga fler mål. Stress och besvikelser har jag tillräckligt av, det behöver jag inte generera ytterligare.

Istället för mål är det vanor som är grejen. Vanor som man lägger sig till med, tills det i slutänden är lika naturligt att skriva ett kapitel varje dag som att borsta tänderna. Typ. Jag köper inte helt och hållet jämförelsen, eftersom jag tycker att det är lite skillnad på hur mycket jag behöver engagera mig i tandborstningen och i skrivandet. Både vad gäller tid och fokus och allt möjligt. Jag har ju knappt ro i kroppen att stå still och borsta tänderna utan använder den tiden till att springa runt och göra en massa saker som jag annars skulle ha glömt igen innan sista spottet. (Typisk mamma-grej, tror jag.)

Men jag vet ju hur ovärderligt det är att skriva ofta, att inte behöva lägga en massa tid på att försöka hitta tillbaka in i historien utan bara fortsätta där man släppte tråden sist. Jag vet ju att jag kan hinna ett kapitel på ca 20 minuter. Varför skriver jag då inte ett kapitel om dagen? De där tjugo minuterna kan jag väl ta igen på något annat? 

Om inte annat kan jag väl sluta borsta tänderna ...