söndag 8 januari 2017

Visst ja, jag skulle blogga också ...

Ja, jag tänkte väl att det var något jag hade glömt. Jag visste att det var söndag, hela dagen har jag vetat om det men ändå inte på något sätt eftersom det är studiedag på minstingens skola i morgon och vi därför får en extra söndag i morgon.

Men det är ju ingen ursäkt för att inte blogga.

Jullovet är i alla fall slut och ack vad det inte blev allt som jag hade hoppats på men det blev i alla fall. Jag har sovit hemskt dåligt, varit sjuk mer än frisk och så är det allt det där med maten som jag inte får äta. Ska fan vara gluten- och laktosfri över julen, alltså. Nu har jag inte hållit helt strikt på det, men det har ju sitt pris. (I vissa fall så himla värt det, ändå.)

Jag misstänker att resten av januari kommer att gå i jobbets tecken för jag har ganska (läs: väldigt) mycket att göra när vardagen återvänder. En bok ska översättas från början till slut och ett bokslut  ska göras och jag misstänker att jag måste göra om hela förra årets bokföring från början till slut och så har jag en himla massa börjor till olika böcker som måste få ett slut ... Ingenting vettigt har jag fått gjort de här jullovsveckorna, men de var ändå helt nödvändiga. Om jag skulle ha jobbat ovanpå alla virus och med bara glutenfritt bröd i magen ... Nä, nä, det hade slutat illa. 

Nu är jag om än inte utvilad så i alla fall inte helt sönderstressad. Jag hade en massa mentala deadlines för det egna skrivandet kring jul/nyår men nu när de är passerade kan jag släppa det helt. Nu gör det ingen skillnad med en månad hit eller dit. Ett år hit eller dit. Tidsnog blir det väl något skrivet. Men jag tänker inte stressa fram det. Det blir varken kul för mig eller läsarna. Eller den stackars glutenfria magen.

Jag bakade glutenfria scones i morse, till söndagsbrunchen, förresten. Det gör jag inte om. Fy bubblan. Då har jag hellre ont i magen. Lite magont har ingen dött av men äckliga scones kräver årligen minst 17 dödsoffer i norra hemisfären (källa: påhitt). 

Nä, jag känner mig inte helt redo att återvända till vardagen än. Jag fasar lite för den, ärligt talat. Jag tror att det kommer att bli ett jobbigt år. Alla var så glada att 2016 var över att det känns som att 2017 står och galenflinar som Jack Nicholson med en förskärare i blombuketten. Men granen är utslängd, julmustbacken är nästan tom, Pikachu har dratt av sig tomteluvan och det finns ingen återvändo, jag inser det. 

Okej, januari. Bring it on! (Lite varsamt, tack!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar