söndag 15 januari 2017

Blått och kallt men ljust i alla fall


Solen tittade fram som hastigast idag och det händer ju verkligen inte varje dag så här års så vi skyndade ut för att få i oss lite frisk luft och kanske en D-vitamin eller två. Vi hamnade i Västra hamnen eftersom vissa av oss ville fånga vattenpokémon, men där fanns mest andra sorter av någon anledning. Tanken var att promenera sakta i solen och gôtta oss men det visade sig att 2 plusgrader på termometern betyder just det, väldigt nära frysdöden. 

Jag lyckades i alla fall ta ett par foton medan vi var ute. Blå och fina. Alltid något. Jag hade nästan glömt bort att mobilen hade en kamerafunktion. Men sedan förfrös jag lite fingrar och nästippar och tvingades slakta oxen och krypa in i .... 

Nej, förresten. Vi hoppade in i bilen och åkte och handlade mat istället. I affären var det varmt. Och så hade de många olika sorters glutenfritt bröd. Kanske kommer någon av de här varianterna att smaka bröd, rent av. Hittills har det enda ätliga jag hittat på glutenfria hyllan varit chocolate chip cookies. Kanske får jag äta enbart chokladkakor resten av livet. Till frukost, lunch och kvällsmat. Med ost och skinka på. Ja, varför inte?

I själva verket är det inte bröd och kakor jag gillar, utan gluten. Det vore så himla typiskt mig. Jag verkar inte ha några problem med laktos, men det är bara för att den laktosfria lättmjölksersatzen är så himla god. Suck.

De hade semlor i affären men sedan jag lyckades baka egna goda häromåret har jag lätt kunnat motstå butikssemlor. Frågan är om inte semlor också är värda några timmars ont i magen? Förmodligen. Man äter ju ändå bara semlor 4-5 månader om året ...

Om någon har tillgång till HBO (t.ex för att deras make har bestämt sig för att ta en gratis provmånad eller något) kan jag varmt rekommendera dokumentären Bright Lights. Jag är alls ingen Star Wars-fantast, har inte ens sett alla filmerna, men jag har läst några av Carrie Fishers böcker och äääääälskade filmen Postcards from the Edge där Meryl Streep och Shirley Maclaine spelar Carrie och hennes mamma Debbie Reynolds. Jag tyckte att det var en väldigt fin dokumentär, väldigt respektfullt gjord.

Jag undrar hur många böcker jag behöver skriva för att få ett hus som Carries? Stort och insynsskyddat och fullt av underbara minnessaker och kul grejer som gör en glad vart man vänder sig. Tydligen mer än tre i alla fall ...  Ja, ja. Det är väl bara att skriva på då!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar