söndag 29 januari 2017

Får jag inte te och en bit choklad med detsamma är det Game Over!

Nu har jag skrivit tre utkast till det här blogginlägget och sedan raderat dem. Heja, Sandra. Friskt humör. Det ... gör inte alls susen! Varför i helvete skulle det göra någon som helst skillnad?!?

Jag brukar längta efter den här stunden, den enda gången under veckan då jag stannar upp och verkligen ser mig omkring, verkligen känner efter hur jag mår. Men inte idag. Idag är jag bara en jobbig Beppe-docka och VILL INTE!!!

Jag vill inte tvingas erkänna att den här veckan inte heller blev som den var tänkt och att det här är mitt liv som rinner mig mellan fingrarna utan att något meningsfullt blev gjort. Trots att jag har varit duktig och jobbat och skött mina plikter så väntade INGEN BELÖNING i slutet av veckan och hur mycket jag än stressade den här helgen sitter jag ändå här nu och kommer på allt det där viktiga som jag har glömt eller missat helt. 

Hur är det tänkt att jag ska motivera mig själv att vara lika duktig nästa vecka, om det ska vara på det här viset? Det här vuxenlivet brister allvarligt i att leverera dopamin-kickar. Inte så konstigt då att jag aldrig når nästa level.




söndag 22 januari 2017

Dimmigt och Sim-igt

Mina två andra bloggar har jag visst råkat tappa längs vägen. Jag minns inte ens när jag bloggade på dem senast men det var knappast i år. Vad är det för mening med att blogga om sitt skrivande när man inte skriver? Tala om att gnugga salt i sår. Och klorin. Och allt annat som svider. Men den här lilla stackaren klamrar jag mig fast vid med näbbar och klor. Så länge jag bloggar åtminstone en gång i veckan så finns det liv.

Men kanske inte mycket mer än så. Jag har ett fruktansvärt motlut så här i början av året, mycket att göra och inget som blir gjort. Krukväxterna dör, julsakerna står och samlar damm, tvätten svämmar över. Och några böcker blir inte skrivna. 

Självsabotören i mig väljer att ignorera alla måsten och spela Simcity varje ledig stund. VAD SYSSLAR JAG MED?!? Jag har ju 7-8 böcker att skriva klart. Men det är kanske lite som i Simcity, ändå. Att man MÅSTE ha ett avloppsverk för 12 000 men om man bara har 37 Simpengar så får man inget avloppsverk och alla Simarna blir sura och flyttar någon annanstans. 

Precis så är det. Jag MÅSTE skriva flera böcker, men eftersom jag bara har 37 orkisar av de 12 000 som krävs för att skriva en bok så blir det ingen bok skriven. 37 orkisar räcker bara till spel och youtube. Jag orkar knappt ens sova.

Jag försöker att åtminstone varva det dumma, dumma spelandet med en god bok. För en gångs skull ligger jag före i min Goodreads-läsutmaning och även om det inte kommer att hålla i sig så njuter jag av att ha hittat den ena sköna läsupplevelsen efter den andra. This Must Be The Place, till exempel. Riktigt, riktigt bra. 

Just nu håller jag på med den danska boken Vi, de druknede av Carsten Jensen och David Nichols Us. Två böcker som kanske inte kunde vara mer olika om de ens ansträngde sig, men jag gillar dem, var och en på sitt sätt. Jag vete sjutton om jag kommer hinna genom den danska tegelstenen innan bibblan vill ha tillbaka den, men jag ska i alla fall försöka. Det går inte snabbt att läsa på danska, men det går, om jag ljudar ut vissa av meningarna.

Jag tänker så här, att om jag inte orkar skriva, så kan jag åtminstone tanka på textkontot med lite riktigt bra läsning. Vem vet, en vacker dag kanske dimman lättar, både mentalt och meteorologiskt, och orken kommer tillbaka och då kanske jag kan sätta igång och skriva igen? Vilken av alla påbörjade böcker jag ska försöka skriva klart först har jag ingen aning om. Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert att börja skriva på något helt annat. Dumma mig. Jag MÅSTE skriva Konrad 2 och 3. Jag MÅSTE skriva romance-2:an. Allt annat är bara tidsfördriv och slöseri med tid kanske rent av.

Fast å andra sidan är vad som helst jag skriver klart att föredra framför Simcity. Avloppsverk är trots allt världsliga saker.



söndag 15 januari 2017

Blått och kallt men ljust i alla fall


Solen tittade fram som hastigast idag och det händer ju verkligen inte varje dag så här års så vi skyndade ut för att få i oss lite frisk luft och kanske en D-vitamin eller två. Vi hamnade i Västra hamnen eftersom vissa av oss ville fånga vattenpokémon, men där fanns mest andra sorter av någon anledning. Tanken var att promenera sakta i solen och gôtta oss men det visade sig att 2 plusgrader på termometern betyder just det, väldigt nära frysdöden. 

Jag lyckades i alla fall ta ett par foton medan vi var ute. Blå och fina. Alltid något. Jag hade nästan glömt bort att mobilen hade en kamerafunktion. Men sedan förfrös jag lite fingrar och nästippar och tvingades slakta oxen och krypa in i .... 

Nej, förresten. Vi hoppade in i bilen och åkte och handlade mat istället. I affären var det varmt. Och så hade de många olika sorters glutenfritt bröd. Kanske kommer någon av de här varianterna att smaka bröd, rent av. Hittills har det enda ätliga jag hittat på glutenfria hyllan varit chocolate chip cookies. Kanske får jag äta enbart chokladkakor resten av livet. Till frukost, lunch och kvällsmat. Med ost och skinka på. Ja, varför inte?

I själva verket är det inte bröd och kakor jag gillar, utan gluten. Det vore så himla typiskt mig. Jag verkar inte ha några problem med laktos, men det är bara för att den laktosfria lättmjölksersatzen är så himla god. Suck.

De hade semlor i affären men sedan jag lyckades baka egna goda häromåret har jag lätt kunnat motstå butikssemlor. Frågan är om inte semlor också är värda några timmars ont i magen? Förmodligen. Man äter ju ändå bara semlor 4-5 månader om året ...

Om någon har tillgång till HBO (t.ex för att deras make har bestämt sig för att ta en gratis provmånad eller något) kan jag varmt rekommendera dokumentären Bright Lights. Jag är alls ingen Star Wars-fantast, har inte ens sett alla filmerna, men jag har läst några av Carrie Fishers böcker och äääääälskade filmen Postcards from the Edge där Meryl Streep och Shirley Maclaine spelar Carrie och hennes mamma Debbie Reynolds. Jag tyckte att det var en väldigt fin dokumentär, väldigt respektfullt gjord.

Jag undrar hur många böcker jag behöver skriva för att få ett hus som Carries? Stort och insynsskyddat och fullt av underbara minnessaker och kul grejer som gör en glad vart man vänder sig. Tydligen mer än tre i alla fall ...  Ja, ja. Det är väl bara att skriva på då!

söndag 8 januari 2017

Visst ja, jag skulle blogga också ...

Ja, jag tänkte väl att det var något jag hade glömt. Jag visste att det var söndag, hela dagen har jag vetat om det men ändå inte på något sätt eftersom det är studiedag på minstingens skola i morgon och vi därför får en extra söndag i morgon.

Men det är ju ingen ursäkt för att inte blogga.

Jullovet är i alla fall slut och ack vad det inte blev allt som jag hade hoppats på men det blev i alla fall. Jag har sovit hemskt dåligt, varit sjuk mer än frisk och så är det allt det där med maten som jag inte får äta. Ska fan vara gluten- och laktosfri över julen, alltså. Nu har jag inte hållit helt strikt på det, men det har ju sitt pris. (I vissa fall så himla värt det, ändå.)

Jag misstänker att resten av januari kommer att gå i jobbets tecken för jag har ganska (läs: väldigt) mycket att göra när vardagen återvänder. En bok ska översättas från början till slut och ett bokslut  ska göras och jag misstänker att jag måste göra om hela förra årets bokföring från början till slut och så har jag en himla massa börjor till olika böcker som måste få ett slut ... Ingenting vettigt har jag fått gjort de här jullovsveckorna, men de var ändå helt nödvändiga. Om jag skulle ha jobbat ovanpå alla virus och med bara glutenfritt bröd i magen ... Nä, nä, det hade slutat illa. 

Nu är jag om än inte utvilad så i alla fall inte helt sönderstressad. Jag hade en massa mentala deadlines för det egna skrivandet kring jul/nyår men nu när de är passerade kan jag släppa det helt. Nu gör det ingen skillnad med en månad hit eller dit. Ett år hit eller dit. Tidsnog blir det väl något skrivet. Men jag tänker inte stressa fram det. Det blir varken kul för mig eller läsarna. Eller den stackars glutenfria magen.

Jag bakade glutenfria scones i morse, till söndagsbrunchen, förresten. Det gör jag inte om. Fy bubblan. Då har jag hellre ont i magen. Lite magont har ingen dött av men äckliga scones kräver årligen minst 17 dödsoffer i norra hemisfären (källa: påhitt). 

Nä, jag känner mig inte helt redo att återvända till vardagen än. Jag fasar lite för den, ärligt talat. Jag tror att det kommer att bli ett jobbigt år. Alla var så glada att 2016 var över att det känns som att 2017 står och galenflinar som Jack Nicholson med en förskärare i blombuketten. Men granen är utslängd, julmustbacken är nästan tom, Pikachu har dratt av sig tomteluvan och det finns ingen återvändo, jag inser det. 

Okej, januari. Bring it on! (Lite varsamt, tack!)

söndag 1 januari 2017

Nämen, 2017!? Kommer du här?

Eftersom jag var så smart förra året att jag inte avgav några nyårslöften behöver jag inte heller stå till svars för dem nu. Det enda jag lovade var att göra så gott jag kunde och det tycker jag nog ärligt talat att jag har lyckats med. Det har varit ett tufft år, med mycket jobb, sjukdomar, motgångar osv men också året då jag gjorde slag i saken och släppte mina böcker fria.

Då jag släppte mig själv fri att vara författare på mitt eget sätt, hur fel det än är i andras ögon. Gav mig själv lov att skriva de historier som kom till mig, i den ordning de pockade på uppmärksamhet och släppa dem när de kändes klara. När jag ser tillbaka på blogginläggen från ett år sedan verkar det som att jag trodde att Liva-boken skulle bli först ut, och sedan kanske Konrad, men så kom X/Y-projektet och störde redan i början av januari och sedan blev det oordning av allt.

Nu finns den första boken om Konrad på både svenska och engelska, på Amazon i Japan, iBooks i Mexico och bibblan i Vara. Rätt läckert, ändå, och jag försöker att fröjdas i mitt inre över det och inte gräma ihjäl mig över att BTJ ännu inte har velat betygssätta den. Sedan har jag släppt en barnbok till, den första i en annan serie, både som e-bok och i tryck. På romance-sidan har jag fyra titlar, två av dem både e-bok och i tryck. Sex böcker alltså, på ett år, även om Konrad t ex finns i fem olika utgåvor. Jag hade hoppats på tre så det får man väl vara nöjd med. (Alla de där oavslutade projekten som ligger och skaver i min Dropbox, de låtsas vi inte om just i dag.)

Det enda jag vet riktigt säkert om 2017 är att jag inte har en aning om hur det kommer att bli. Min förhoppning är att det blir en Konrad-bok till inom kort, en scifi-bok till så småningom, att jag ska hinna skriva bok 2 i romance-serien innan sommaren, Halloween-romanen innan nästa jul och kanske någon julnovell till någon gång under året, (gärna två, en romance och en barnbok, för de är så tacksamma att promota). Men så blir det säkert inte. Om jag känner mig själv rätt så kommer NÅGOT att hända i år, men förmodligen inte det jag planerar just nu. Kanske kommer jag att sitta här i december med en kokbok, en deckare och en serie akvarellstudier och förhoppningsvis känna mig ganska nöjd med det jag har åstadkommit.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det kan bli rätt bra ändå. Äntligen börjar jag försonas med den insikten.

*öppnar dörren* Tjena nya året, står du här? Kom in, kom in. Vad har du för spännande med dig i kofferten? Fikabröd? Men du, då sätter jag på te. Mjölk eller socker?