söndag 31 december 2017

Slutet är nära, äntligen

Sista dagen på året, sista bloggposten och jag försöker att inte tänka på allt jag hade planerat att ha hunnit med innan den här dagen infann sig.

Det blir, som någon redan har konstaterat, aldrig riktigt som man har tänkt sig. Jag försöker att inte deppa ihop över det, utan tyglar förväntningarna tills det knappt finns något att bli glad över längre. Kanske inte helt lyckat.

Men ett nytt år. Det känns ändå lite lovande. En nystart. En ny chans att börja på ny kula och se om nästa grej kanske kan vara det som gör att allt vänder.

Spoiler alert: det är det förstås inte.

Det blir alltid ganska precis som det har varit eftersom jag alltid kommer att vara samma person som jag alltid har varit. Det enda någorlunda nya är väl att jag inte tänker avge några nyårslöften i år heller. Inte besluta mig för att i år ska jag minsann ...

För det ska jag ju inte.

2018 blir förhoppningsvis ungefär som alla andra år. Jag håller tummarna för lite goda nyheter och glada överraskningar och försöker stålsätta mig inför de dåliga nyheterna och snubbelstenarna som säkerligen ligger på lur under de kommande tolv månaderna. Hoppas innerligt att det positiva uppväger det negativa.

Mina mål för året handlar om grunderna. Se till att få tillräckligt mycket sömn. Äta ordentligt. Ta en promenad när tillfälle ges. Städa ur ett skåp eller en byrålåda då och då och slänga hälften, minst. Försöka göra mindre saker, men göra det bättre. Kanske ha en tomatplanta på balkongen istället för en hel odlingslott. Skriva en bra bok, istället för sju dåliga. Jobba lite mer varje dag (10 minuter? En halvtimme?) och hoppas att det gör skillnad i plånboken. Ägna mig lite mer åt man och barn än jag har gjort de senaste åren.

Kan jag göra allt det här i ett helt år (eller åtminstone en del av det) kanske jag rent av kan hoppas på att ha åstadkommit lite varaktiga förändringar nästa år vid den här tiden.

Om inte annat kommer då en ny chans att börja på ny kula, vända blad, torka av griffeltavlan med en våt trasa och dra det första strecket med en ny, vit krita.

Nu står maken i köket och lagar smarrig nyårsmiddag och sedan lär det väl trots ösregnet smälla som i downtown Beirut när vapenvilan har brutits mellan halv tolv och halv ett. De har byggt hus på vången strax intill där folk brukade stå och skjuta upp sina raketer, så nu för tiden blir det mer närproducerade smällar med lock för öronen och ekon mellan husväggarna när mina mindre omdömesgilla grannar står i porten och skjuter snett ut på gården.

Tack och lov har vi tjocka betongväggar och balkongen åt andra hållet. Aldrig har jag väl varit så glad över vår utsikt över parkeringsplatsen. Och brandsläckaren!

Ja, ja. Same procedure every year, James. Personalen på handkirurgen får förmodligen lika lite sömn i natt som jag. Stackars satar.

Fireworks by Eric Hamiter, on Flickr

söndag 24 december 2017

En synnerlig god jul önskar jag mänskligheten

Och så var det julafton. Ingen dag på året är väl så efterlängtad, och så snabbt överstånden. I år har jag lyckats undvika att stressa ihjäl mig inför storhelgen, och jag hade sett fram emot en ovanligt avkopplad och mysig jul. Nu kom tomten med ett rejält stresspaket i sista minuten och som vanligt är det bara att le och tacka, trots att jag egentligen bara ville skrika rakt ut.

Men visst, jag ska inte gnälla, granen står så grön och grann i vardagsrummet och barrar knappt alls än så länge. Kolan blev någorlunda lyckad och chokladmorsellerna blev förvisso misslyckade men bidde istället till något helt nytt som visade sig vara riktigt smarrigt. Alla verkar glada och nöjda med sina julklappar och nu väntar två lediga dagar då jag hoppas få tid att 1. bara lata mig och 2. fixa de sista detaljerna på Konrad och jultavlan.

Ute öser regnet ner men det struntar jag i. För nu har lugnet lagt sig och jag tänker krypa ihop i soffan med en god bok, en kall julmust, en knäckemacka med julskinka och senap på, och lite lagom misslyckat julgodis. I bakgrunden spelar souliga jullåtar handplockade av Peter LeMarc som har så mycket bättre koll på det där med musik än vad jag har.

En vecka kvar på året. Jag tror mig redan ha ett rätt så bra hum om vad jag vill att det nya året ska bära med sig, men tänker fortsätta grubbla lite till i alla fall.




söndag 17 december 2017

Alla goda ting på tredje advent.

Tredje advent och jag tror att min hjärna kan ha drabbats av någon form av kortslutning. Plötsligt verkar allt så uppenbart, och så kan det ju inte vara. 

Under några outhärdliga timmar trodde jag att allt var över, att jag skulle bli tvungen att ge upp min passion och lägga ner det enda som verkligen betyder något utöver familjen. Men nu tror jag att jag har hittat ett sätt att kunna fortsätta skriva.

Kanske har jag äntligen förstått konceptet med att allt inte nödvändigtvis behöver vara svart eller vitt, allt eller inget, himmel eller pannkaka. Kanske kan man plocka russinen ur lussekatterna (för de blir godare utan) och hålla fast vid kärnan i det som betyder något, utan att låta allt runt omkring ta över hela ens liv?

Om jag lägger ner allt som har med skrivandet att göra, utom själva skrivandet, då går tidsschemat ihop. Då får jag tid för både jobb och familj och skriv. 

Eureka, som de gamla grekerna brukade säga.

Nu tänker jag jobba som en skållad råtta hela veckan och sedan väntar ett välförtjänt jullov. Den lediga tiden ska jag ägna helt och hållet åt familjen, utom några få minuter här och där då jag ska fundera över vem jag egentligen vill vara och vad som är viktigt i mitt liv.

Sådana där småsaker som det kan vara bra att köra en inventering på ibland.

3 candles by PaulSh, on Flickr

söndag 10 december 2017

Advent 2 = Bok 2! (Det säger ju nästan sig självt.)

Ta i trä och allt sådant där, men nu har jag släppt ifrån mig andra Konrad-boken för korrläsning. Jag hade helt gett upp hoppet om att någonsin få ihop eländet men nu så! Det är en helt speciell sorts lycka, den som drabbar en idiot som fått för sig att hon kan skriva böcker, när det sedan faktiskt mot alla odds blir en bok.

Ingen bok som kommer att välta några kiosker eller orsaka köbildning i boklådorna eller så, men ändå. Det är min första fortsättning, och som sådan har den ett enormt symbolvärde. Kanske är det så att Bok 1-förbannelsen är bruten? Kanske är det så att jag borde passa på att skriva klart andra uppföljare också, innan planeterna faller ur sin raka linje igen?

Jag kommer förmodligen inte att hinna, men det vore häftigt om jag gjorde det.

Annars är det en sådan där sömnstörd vecka då hjärnan är rätt så offline för det mesta, och jag passar på att göra saker som jag varit efter med, som att skriva klart och skicka iväg de sista julkorten och röja mitt arbetsrum så hårt att Marie Kondo skulle gråta av avund om hon såg det. (Nej, det skulle hon förstås inte.) I röran hittade jag en ljusslinga som jag inte har något som helst minne av att jag har köpt och nu blev det så fint och färggrannt inne på mitt kontor att jag bara vill sitta och jobba precis hela tiden.

Oj, så många böcker det kommer att bli, om vi bara slipper strömavbrott!

Vädret är kallt som attan men ännu ingen snö. I morgon blir det regn. Skåne, alltså. Det kommer att ta många generationer innan mina gener har vant sig vid den här väderleken. Till dess får jag frysa, trots att vinterjackan är framplockad och benvärmare har importerats från (förmodligen) Kina. Här i Sverige har de nämligen gått ur modet. Den som bestämde det borde faktiskt avgå, omedelbart, utan att passera gå.

Nu håller jag tummarna för att den här lite maniska sömnbrist-fasen ska hålla i sig tills jag blivit klar med min romance-uppföljare också. Och tills jag har hunnit baka lite lussebullar.


Two Candles by Mariano Pernicone, on Flickr

söndag 3 december 2017

Dags att hålla tummarna!

Första advent men bara tre veckor till jul. Det känns inte rätt. Visst, allting går snabbare nu för tiden, men jag tycker ändå att det ska vara minst fyra veckor till jul när det första ljuset tänds i adventsljusstaken. Det är väl ändå det minsta man kan begära?! En vecka mellan varje ljus, fyra ljus i ljusstaken. Hur kan det bli tre???

Tänk, en gång i tiden hade jag femma i Särskild Matte. Nu kan jag inte ens räkna ut hur länge det är till jul.

Inte för att det spelar någon roll. Jag har köpt ALLA julklappar och om inte det kommer att göra mig till hela mänsklighetens främsta hatobjekt så vet inte jag. Men det kan det faktiskt vara värt om jag slipper ränna runt som en skållad råtta nere i julrushen på stan dan före dan. Go on, hata på ni bara.

Jag har jobbat helt otroligt mycket den här veckan och vet att det kommer att jämna ut sig nästa vecka men just precis nu känner jag mig nästan nöjd med min prestation. Det är sällan jag gör det, så unna mig några minuter, okej? Det här året har fyllt på hyllorna med utgivna översättningar rätt rejält och om det inte var för att hyllan nedanför med mina egna böcker ser så ynklig ut i jämförelse skulle jag må rätt så gôtt. Men nästa år, kanske?

Jag är så nära att bli klar med andra Konrad-boken att det är löjligt, men jag måste invänta den rätta vågen för att kunna ta mig hela vägen in i mål. Jag behöver ett litet maniskt ryck av självförtroende och kreativitet, i kombination med några timmars ostörd skrivtid. Det är så sällan alla planeter radar upp sig så perfekt, men hoppet är det sista som överger människan, i synnerhet om hon skriver. Kanske, kanske kan de perfekta förutsättningarna infinna sig under den kommande veckan?

söndag 26 november 2017

Återhämtning eller bristen på dito

Jag överlevde mardrömsveckan, men bara nätt och jämt. Nu hämnas kroppen genom att bryta ihop på alla tänkbara sätt, infektioner och inflammationer och mardrömmar och tandvärk och ryggont och bihålor och förkylningsblåsor och you name it, det gör ont.

Men jag vet ju precis vad jag har gjort för att förtjäna det, så jag försöker acceptera mitt öde och ta det lite lugnt den här veckan (veckan innan deadline, yeah right!). Jag sover så mycket jag kommer åt, något som starkt underlättas av att makens hosta from hell har botats genom underverket antibiotika (efter bara tre månaders helvete, tack för det, vårdcentralen!). Mina stressrelaterade krämpor kommer också att gå över, jag vet ju det. Om jag bara kan slappna av och låta kroppen återhämta sig lite.

Och snart är det ju jul. 


via GIPHY

Nej, jag hade min julnoja tidigt i år så jag har faktiskt beställt nästan alla klappar redan och vet vad jag ska köpa utöver dem, så läget är helt under kontroll. Efter de senaste årens mer eller mindre missade julpepp har jag inga som helst förväntningar inför den här julen. Kanske hinner jag baka något, kanske inte. Kanske hinner jag vara lite ledig över helgerna, kanske inte. Kanske får jag någon kul julklapp, kanske har jag redan köpt en till mig själv så att jag blir glad ändå. (Säg inget till tomten, bara!)

Det blir som det blir. Bara jag får ta det lite lugnt med familjen ett par dagar, tända lite ljus och känna doften av granen, kolla på Karl-Bertil och äta något gott, så blir jag nöjd. Det här året har varit tufft, men jag är fast besluten att avsluta året med lugn och ro. Och julafton är på en söndag, så då kan till och med en frilansarslav som jag slappa med gott samvete. Pax för att bädda ner sig under varmaste filten med en god bok och lite julgodis!


via GIPHY

söndag 19 november 2017

Jag kan klara av den kommande veckan, jag är inte rädd, jag kan klara av den kommande ...

Jag har dragit igång en intensiv anti-depressionskampanj här hemma, och än så länge verkar det funka. Den går ut på att göra saker som jag gillar (var får jag allt ifrån, undrar ni kanske? ja, det kan man verkligen fråga sig)

Som ett led i kampanjen har jag struntat i att städa och tvätta och tråka mig i helgen och istället suttit och skrivit och pillat på manuset till Konrad 2 och läst det högt för minstingen. Vi har inte hunnit så långt ännu, för bokeländet ser ut att bli dubbelt så långt som ettan, men än så länge gillar han det!!! 

Dessutom har jag inventerat alla mina julkort (pinsamt många var det) och uppdaterat mitt Flickr-album med nya kort och antal, för att kunna göra en Round Robin på Postcrossing-forumet. Eftersom posten har höjt portot för utrikes brev så att ögonen tåras när man tänker på det (nästan dubbla vad det var när jag började med Postcrossing för bara några år sedan!!!) blir det "bara" 20 platser i gruppen, men ändå. Det brukar komma så fina kort, inte bara julkort utan nyårs- och vad det nu kan firas i utriket. De ryska nyårskorten med blåklädda tomtar och de japanska kawaii nyårskorten brukar vara bland de finaste, men det kan komma guldkorn från precis var som helst. 

Den kommande veckan är en riktig mardrömsvecka med aktiviteter utanför lägenheten flera dagar i rad och massor av oförutsägbarheter som kan komma att stjälpa mitt goda humör. Jag har skrivit in precis varenda liten grej i Todoist och satt påminnelser och aviseringar i tid och (förhoppningsvis inte) otid. Den tiden när man kunde hålla saker i huvudet och rabbla telefonnummer och mindes alla sina pin-koder osv, den tiden är sedan länge förbi. Nu får datorn hålla reda på allt. Hittills har den varit bedrövligt dålig på det, om jag inte hela tiden talar om för den vad som måste hållas reda på. Men om jag kom ihåg det hade jag ju inte behövt några påminnelser?!

En sak jag inte lär glömma är att jag ska på Teater-På-Bio i morgon. Det har varit så häftigt de gånger jag varit på det tidigare. Om inte två timmar och trettiofem minuter maffig musikal kan bota den spirande höstdepressionen, ja, då vet inte jag vad som kan hjälpa.


söndag 12 november 2017

Mycket vill ha mer

Och kan man tänka sig, efter en bra dag kommer en bra vecka och jag sover om nätterna och jobbar bra om dagarna och visst har jag mina mörka stunder men de får inte övertaget på samma sätt som när jag inte har sovit och stressar febrilt.

Det är veckor som den här då jag förstår hur andra människor fixar så mycket som inte jag kan. Hur de hinner, orkar, tyar när jag bara kvider och ger upp. Jo, för att andra människor nog har sådana här veckor hela tiden, kanske rent av fler sådana här veckor än andra. Kanske finns det rentav någon människa där ute som bara har sådana här veckor? Det låter osannolikt, men om det är något jag har lärt mig här i livet är det att det osannolika är sant mer ofta än man tror. Fråga Tage, så får ni höra.

Det är kallt och regnigt och blåsigt så där som jag hatar, men jag ska ändå bara vara inne och jobba, och oj vad jag jobbar. Knappt någon skrivtid blir det, bara någon liten snutt här och där, men jag hoppas ändå att snart kunna gå i mål med Konrad 2. En vecka till eller två, kanske, om han trilskas. Tänk att jag trodde att jag skulle vara klar med både tvåan och trean innan förra julen? Nu blir jag helt gråtfärdig av tacksamhet vid tanken på att tvåan kanske kommer ut innan den här. Jag har ändrat på hemsidan så att det står dec 17 (och dec 18 på trean). Det kanske inte heller är sant, men det är mer sant. Mer sannolikt, i alla fall.

Andra saker skriver jag också, men jag vet inte vad det är eller vad det vill bli än. Jag känner mig väldigt kluven inför alla mina olika böcker just nu, inte alls säker på vilken sorts författare jag vill vara eller kanske snarare skulle kunna bli. Och jag inser förstås att det skulle gå mycket snabbare att bli klar med en bok om jag hade bara en bok att skriva på. Men samtidigt skulle det då bli mycket mer skrivkrampstid, då jag bara satt och stirrade på den blinkande markören och inte fick ur mig ett ord. Nu har jag alltid något som jag vill skriva, som jag behöver skriva, så fort jag öppnar Scrivener.

Jag lyssnade på Joanna Penn och Orna Ross på Youtube, och Joanna pratade om Finishing Energy, att det finns de författare som kämpar med att komma igång, att välja vilken idé de ska ta fasta på och vilken bok de vill skriva. Och så finns det de som har det kämpigt med The Sagging Middle, de som vet hur det börjar och vet hur det slutar men tycker att det är så tråååååkigt att skriva kapitlen där emellan. Och så finns det de som har det svårt med att avsluta. Och där är nog jag för det mesta. Jag har haft ett par projekt som har hakat upp sig i mitten men för det mesta är det avslutningen som jag kämpar med. Det är där mina böcker är som sämst, det tycker de flesta som har lämnat någon recension, och det är ju inte bra. Inledningen till en bok behöver dra in läsaren i boken och vara "hook"-ig och så, men slutet på en bok säljer alla andra böcker. Om läsaren har läst så långt men inte blir sugen på att läsa något mer jag har skrivit, då är det inget bra slut.

Därför laddar jag nu inför slutet. Slutet på två av mina böcker och slutet av året. En och en halv månad kvar av det här ganska kämpiga året, och jag hoppas, hoppas, hoppas att det blir bra veckor. 

Kanske rentav en bra månad?!


söndag 5 november 2017

Tack, jag är nöjd nu.

En bra dag är en nåd att stilla bedja om. Och även om jag inte ber, så kommer det ibland en dag som inte kan beskrivas på något annat sätt än bra.

Då man vaknar på morgonen och har sovit gott, då man orkar baka scones till frukost (med banan i, bara en sådan sak) och orkar köra några maskiner tvätt och orkar ta familjen i hampan och släpa ut dem i skogen på en liten promenad och det kanske regnar hela varvet runt men vad gör väl det?

Då man får äta en god middag som man inte behöver laga själv och sedan kan bädda ner sig i soffan med en rejäl tegelsten som utspelar sig så långt bort i tid och rum att man inte behöver dra några som helst paralleller till sitt eget liv eller sina egna böcker.

Då klagar man inte, ärligt talat.

Jag vet inte att jag har gjort något särskilt för att förtjäna den här dagen men jag är oerhört tacksam att den kom när den gjorde. Jag har vidtagit lite olika åtgärder för att försöka styra upp alla ohjälpsamma tankar och destruktiva känslor och hoppas att det på sikt ska göra skillnad men just precis i nuet är det enda man kan hoppas på att vinden ska mojna lite då och då. Så att man får en chans att samla ihop de kringblåsta fragmenten av ens liv och försöka surra fast dem lite bättre inför nästa orkan.

För den kommer ju, det vet jag.

Livet är svårt, det vet jag också, och jag har aldrig lyckats bemästra konsten att leva. Kanske gör jag aldrig det. Det bästa jag kan hoppas på är kanske att lära mig att njuta av de här bra dagarna, de där små rätt så goda nyheterna som kanske inte förändrar livet men ändå känns rätt bra någonstans djupt där inne. 

Som att den där boken jag skrev av misstag i ett anfall av sinnesförvirring och knappt vågade ge ut har fått betyg av tre läsare på Goodreads. Alla tre 5-stjärniga. På Goodreads! Där recensenterna rutinmässigt sätter en stjärna mindre än på Amazon, eftersom skalan är annorlunda. På Amazon är tre stjärnor godkänt, som i det svenska plugget förr i tiden, men på Goodreads är två stjärnor lika med godkänt, och det finns fler nivåer av bra ovanför det. 

Det är faktiskt ett bättre snittbetyg än Brott och straff (4.19), Hamlet (4.01), Stolthet och fördom (4.24), Den gamle och havet (3.73!) och Sagan om ringen (4.48). Jag säger inte att jag är en bättre författare än Shakespeare, men ... Folket har talat.

Nyckeln till framgång? Låt inte mer än tre personer läsa det du skriver! Ju fler läsare, desto större sannolikhet att någon tycker att näe, det här var inge kul. 

söndag 29 oktober 2017

Det här kan komma att göra lite ont

Jag kämpar på, men en liten röst i bakhuvudet tjatar och tjatar om att det inte kommer att göra någon som helst skillnad, så det är lika bra att ge upp. Ingenting jag gör kan förändra det faktum att allt är på väg käpprätt åt skogen. Jag känner mig så fruktansvärt maktlös och om det är någon känsla som kan bryta ner en människa inifrån och ut så är det väl den. Naiv (läs: korkad) som jag är hade jag förväntat mig goda nyheter och positiva resultat efter att jag har jobbat så hårt och verkligen lagt manken till, men så funkar tydligen inte det här universumet. Suck.

En rejäl höststorm ovanpå veckans alla besvikelser, och så är väl depressionen ett faktum. Idag sken solen äntligen efter flera dagars regn, men när vi försökte gå en promenad visade det sig blåsa häftigt från precis alla håll samtidigt. Det var nog en av de minst behagliga promenaderna jag någonsin har gått och lycka till med att få med familjen nästa gång jag vill gå en sväng.

Det är tufft nu, som sagt, och jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra för att vardagen ska bli mer hanterbar. Kanske är det som att vara instängd i en koffert, att det är löjligt uppenbart för alla runt omkring hur man skulle kunna ta sig ur det, men här inifrån ser det verkligen inte ut att finnas någon utväg. Det är tufft nu, och det kommer bara att bli värre. Jag behöver vila och återhämtning och samla tankarna och ladda batterierna, men det känns som att tempot bara kommer att öka och kraven och förväntningarna, amen.

Väggen är precis där, rakt framför mig. Jag ser den tydligt.

Och springer rakt in i den.

söndag 22 oktober 2017

Pip,öh, jag menar ... kan någon skicka osten?

Nej, vuxenlivet har inte briljerat den här veckan heller. Trots att jag verkligen har ansträngt mig för att vara så vuxen jag bara kan (till och med rensat avloppet under badkaret, förmodligen det vuxnigaste jag brukar göra), har inga framsteg gjorts. 

Det är i det här läget jag brukar ge upp.

Krypa ner under en filt med en säck godis och en god bok och tycka synd om mig själv så mycket jag bara kan.

Men trots en total avsaknad av grit har jag beslutat mig för att kämpa vidare. Året ut i alla fall. Det är ju skrämmande lite tid kvar på 2017, så det känns inte övermäktigt att lova att hålla ut tills fyrverkerierna har tystnat. Har inget vänt innan dess återgår jag till mina självdestruktiva gamla vanor.

Men två månader till -- lite drygt -- tänker jag försöka vuxna mig dagarna i ända. Jag har böcker som behöver översättas, papper som behöver arkiveras, utgifter som ska bokföras, krukväxter som ska vattnas och barn som behöver uppfostras. För att inte tala om en sjuhelvetes jävla massa böcker som behöver bli skrivna!

Det är nu, när orken och lusten helt och hållet har lämnat byggnaden, som man ser vem som är en man och vem som bara är en ynklig liten mus.

Suck. Det var inte så här jag trodde att det skulle bli när jag blev vuxen.


söndag 15 oktober 2017

Mörkret faller

Ännu en vecka lagd till handlingarna. Inga större framsteg gjorda men inte heller några större bakslag. Jag har skrivit en del, jobbat en del, städat en del. Lagat lite mat, vattnat lite krukväxter. 

Och så har jag förstås haft lite smärre sammanbrott och allmänt känt att livet är fan inte värt ansträngningen.

Roligare än så här blir det kanske inte, vuxenlivet. Men måste det vara så jävla svårt precis hela jävla tiden?!? Så att ansträngningarna aldrig någonsin står i proportion med eventuella utdelningar?

Och så vet jag ju inte om det bara är hösten som smyger sig på med sitt mörker och sin kyla och sin blåst och sitt regn som i Malmö envisas med att komma på tvären? Eller om det kanske är dags att hoppa ner i den där förbannade brunnen igen? Falla fritt ner i ingentinget och inte veta om jag någonsin kommer upp igen?

Att inte kunna lita på sin egen hjärna, det är något av det jävligaste man kan erfara som människa, tror jag. Som att sitta bakom ratten på ett fordon där alla instrument och spakar har bytt funktion. Slå på vindrutetorkaren och kärran girar tvärt åt vänster. Stampa på bromsen och det enda som händer är att radion slås på. 

Tack för den, televerket.

Tills vidare väljer jag att fokusera på de vackert skiftande löven och låtsas att det bara är hösten som spökar. Det finns inga brunnar här. Inga avgrunder. Bara vackra röda löv och snart blir det jul.

Håll ut, människa! Om inte annat så för pepparkakornas skull!

söndag 8 oktober 2017

Tillbaka i overkligheten

Jag har kommit på vad det är jag gör, under de där dagarna om året då jag lämnar min lilla bubbla och åker ut i världen. 

Jag lajvar människa.

Jag försöker klä mig som folk, försöker bete mig som folk, försöker göra som folk gör för att förhoppningsvis få känna mig som en riktig människa en liten stund.

Det gör jag förstås inte.

Jag känner mig bara som en bluff. Impostor syndrome så det sprutar ur öronen.

Men det var värt ett försök.

Nu är jag bara så trött. Som att jag har gått på tå i veckor för att alla ska tro att jag är lång och nu krampar det så mycket i vaderna att jag bara vill krypa ihop i ett hörn och gråta. Fast det är inte bara i vaderna det gör ont utan i alltihop. Kroppen, själen, you name it.

Men tid att gråta är en lyx. Även här i overkligheten händer det nämligen en massa saker hela tiden. Många måsten blir det. Hur mycket det än krampar och värker och molar.

Denna trötthet, var det livet? Jag är rädd för det. Helst skulle jag bara vilja bädda ner mig med alla härliga böcker jag fick med mig hem från Bokmässan och stanna där tills det våras.

Men mitt stackars barn har råkat se trailern till Det på någons mobil i skolan, så det spelar ingen roll hur trött jag är. Trots att ögonlocken känns som bly sitter jag uppe om nätterna och klappar hans fötter och skrämmer bort alla hemska clowner som vågar komma för nära.

Det bästa botemedlet mot alla sorters krämpor: Någon som har det värre.




söndag 1 oktober 2017

Dagen efter

Och så var det över. Årets mesta expedition utanför min ordinarie verklighet. Jag är långt bortom trött och har huvudet så fullt av nya intryck och tankar som jag inte ens hunnit börja smälta än att det knakar i kraniet.

Det har varit roligt, sorgligt, skrämmande, spännande och själstänjande på ett sätt som jag nog inte har varit med om förut. Jag har tvingats syna mig själv utifrån lite för mycket och kommit till en hel del insikter som jag nog behöver lite tid för att låta sjunka in.

Och nu är det, som sagt, över. Ett helt år till nästa gång, om det nu blir någon nästa gång. Men jag hoppas det. Jag kan känna hur jag växer så det knakar, kanske inte så mycket midjemåttet (samma cateringmackor och -sallader i vartenda hörn, suck) men hjärnan och själen. Det är inte så lätt att sätta fingret på exakt vad det är jag lär mig av att springa på seminarier och trängas i montrar, men det handlar dels om hur bokbranschen funkar och dels om vem jag vill vara som författare. Hur jag vill vara. Hur jag vill skriva, hur jag vill sälja, vilken sorts relation jag vill ha med mina läsare.

Tyvärr oftast genom att andra författare eller förlag tydligt demonstrerar vad som inte funkar.

Men ingen kan vara bra på allt och det som inte funkar för mig som läsare kanske går hem hos tusen andra, vad vet jag?

Ja, bland annat vet jag att bokförsäljning på nätet till stor del förlitar sig på algoritmer och datorer som försöker klura ut vem som kan vara intresserad av vilken bok. Det kan vara lite obehagligt ibland, om man har googlat  t ex termosar och sedan bombarderas med reklam för campinggrejer i veckor framöver. Det kan kännas som att man blir iakttagen, som om internet spionerar på en och vet precis allt om vem man är och vad man gillar.

Och så dyker det upp något som det här, och genast känns allt mycket bättre. Nice try, Facebook. Men, nej. Not even close.

söndag 24 september 2017

Dan före dan före dan före dan före dan!

Nu börjar det dra ihop sig till slutet av september och om jag ser trött ut så är det för att jag är det. Ibland är det inte konstigare än så. Jag gör mitt bästa för att växla ner och inte trötta ut mig helt innan det bär av till Göteborg, men ärligt talat, det händer ju hela tiden saker som jag inte har någon som helst kontroll över så vi får väl se hur det blir.

Det hade varit skönt om jag hade kunnat njuta lite av min lilla egotripp och inte bara gå omkring där med gråten i halsen som jag gjorde förra året.

Jag har inte börjat packa än, men jag har provat typ alla mina kläder och ingenting passade så idag blev det en panikrusning i alla affärer jag kunde hitta (ca 4). Jag vet inte riktigt vad jag kom hem med, men jag hoppas att det går att ha på sig för det blir det jag har med mig till Bokmässan. Nu är det ju bara tre arbetsdagar den kommande veckan så jag har inte tid att åka in till staden eller beställa hem något. Det får helt enkelt duga med det jag har. Vad det nu är. Men det var inte enbart svart i alla fall, så mycket vet jag. (Flämt!)

Jag hoppas kunna förhålla mig till Bokmässan i år. Det var svårt förra året, men nu har jag inga nya böcker ute som jag vill skryta med utan åker bara dit som läsare och glad amatörskrivare som helst vill vara anonym. Och som ganska uttröttad liten mamma och fru som inte fick så mycket semester i år heller och bara vill vara lite för sig själv en stund eller träffa likasinnade och fika och snacka liv och skriv. 

Och då är Bokmässan inget dumt ställe att dra iväg till, om man tycker det minsta lilla om böcker och människor som gillar dem.

Om en vecka sitter jag på tåget på väg hem igen, förmodligen väldigt trött och med ömma fötter men förhoppningsvis också rätt så nöjd och belåten. Är det fjärde året på raken nu? Minns inte. Men det börjar kännas som att jag klarar av det här nu. Jag vet vart jag ska gå och var jag ska stå i kö och var jag kan sitta ner när fötterna börjar protestera alltför högljutt och jag vet var det finns något att äta om jag blir hungrig. Nu hoppas jag bara att det inte blir bråk utan att jag kan få lov att ha en riktigt trevlig lång-lång-helg.







söndag 17 september 2017

Frågan är nu bara om man kan ha med sig skrabbelucker som biogodis

September är en tuff månad. För tidigt på terminen för att vi ska ha hunnit komma in i några som helst rutiner, för oförutsägbart väder för att man någonsin ska känna sig helt trygg när man lämnar hemmet, och alldeles för mycket att göra för att en sengångare som jag någonsin ska känna att jag har en chans att hinna med.

Nu är i alla fall båda födelsedagskalasen överstökade och det var lindrigt i år. Vi gjorde nästan ingenting själv utan lejde ut kompiskalaset till Prison Island där ungarna fick vara lite fångar på fortet i en timme och sedan käka korv och godis. Inget av barnen hade varit där förut, så det blev rätt lyckat, även om tävlingsinstinkerna som vanligt hotade med att göra så att ingen fick det minsta kul. 

Om jag kunde begripa vad de ska vara bra för. Ingenting blir roligt om man ska tävla hela tiden. Om man absolut måste vinna innebär ju det att man så väldigt gärna vill att ens vänner ska känna sig som förlorare. Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle mycket heller komma sist än först.

Tur för mig det.

Familjekalaset var heller inget märkvärdigt, men jag lyckades ändå stressa upp mig över maten som trots det blev helt ätbar och lagom mycket. En vacker dag kanske jag lär mig hur man lagar mat till fler än fyra personer utan att drabbas av panik, men det var inte idag. Och det är bra att jag kan öva med med bara utflyttade barn som gäster (plus en flickvän) för det är inte alls lika jobbigt som med främlingar, förstås.

Nu är det ett halvår till nästa födelsedag och det är nog ganska lagom länge för mina franska nerver. Men först blir det förstås jul.

Och det ska vi inte tänka på just nu!

Istället ska vi tänka på maratondagen som morgondagen blir, tack vare att jag har fått för mig att vi visst hinner till och orkar med att se Peter Pan på Spegeln, i en inspelning från National Theatre i London. Vi måste gå tidigare från minstingens teater-kurs, men jag tror att det kommer att vara så värt det. Det verkar vara en riktigt maffig uppsättning! Jag har bara varit på Teater på Bio en gång tidigare men det var så himla häftigt. Det är verkligen det perfekta formatet, att få en teaterupplevelse med allt vad det innebär men samtidigt få komma skådespelarna riktigt nära och kunna uppfatta mimik och detaljer på samma sätt som på film. (Vad Helen Mirren kan åstadkomma med bara ett höjt ögonbryn ... Suck.)

Jag begriper inte att teatrarna inte passar på att filma sina uppsättningar och sedan sälja dem på dvd till de otvättade massorna, i synnerhet de som spelar barnteater. Minstingen vill gärna se en film om och om igen om han gillar den, vilket han nästan alltid gör, och han blir alltid så frustrerad när vi har varit på teater och han inte kan få se föreställningen igen och igen.

Visst, jag fattar, det är en del av grejen med teater, att det är något som skapas i stunden mellan scenen och publiken, bla bla bla, men jag äääääälskar att se teater på tv och tänk om jag kunde ha fått se de där legendariska uppsättningarna på Broadway eller i East End som jag missade pga att jag bor i fel världsdel och inte är rik som ett troll. Vad jag skulle ha gett för en riktigt proffsig inspelning av Hamilton, t ex. Och jag är nog inte ensam. Och teatrarna som klagar på att de har så dåligt med pengar. Se där, nu löste jag världsproblemen, igen!

Men en gång är bättre än ingen gång, och i morgon får jag gå på teater på Londons South Bank, fast på Stortorget i Malmö. Globaliseringen är inte all bad, alltså. Om jag kunde begripa vad alla bråkar om ...



söndag 10 september 2017

Ångest är min arvedel

... och det jobbiga, pressade, andnödiga nästan-panik-ångesttillståndet dröjer sig kvar och gör hela livet så fruktansvärt mycket svårare än det behöver vara. Det är frustrerande men jag väljer att inte kämpa mot det. Istället gör jag mitt bästa för att slappna av och glida med strömmen och försöka lyssna på kroppens signaler.

Än så länge säger den bara NEJ, NEJ, NEJ, NEJ!

Jag kommer behöva något lite mer konstruktivt i kritikväg om jag ska kunna göra något konkret, ärligt talat.

Helgen har varit en kombination av ångest och Hjälp, det här klarar jag inte på lördagen och en riktigt vacker nästan-höst-dag med promenad i bokskogen och fika i solen och kvalitetstid med man och barn (ett av dem i alla fall, den andre får jag inte träffa förrän nästa söndag). Igår när minstingen skulle övernatta i skogen med sin nya friluftsaktivitet ösregnade det hela dagen och övernattningen ställdes in. Men idag sken solen och det var rätt så varmt och det var perfekt timing eftersom jag knappt hade varit utanför dörren på hela veckan.

Promenader är en bra idé. Man ångrar aldrig en promenad, sa ingen någonsin. Men jag tänker börja. Både att säga det och att promenera mera. Jag tänker så bra när jag går.

Synd att det inte funkade med gåbandet under skrivbordet. Vad jag skulle ha fått gjort om jag bara inte hade varit på väg att trilla och bryta lårbenshalsen precis hela tiden.

Nu är det tre veckor till Bokmässan och jag har inte börjat räkna ner riktigt än. Det är ett par barnkalas som ska klaras av först och sedan kommer jag inte att ha tid att förbereda mig. Jag tänker bara slänga ner lite av min helsvarta garderob i en väska och hoppa på ett tåg till Gbg. Det ska bli så himla skönt med fyra dagars total ego-tripp, bara göra precis vad som faller mig in. Läsa, skriva kanske, lyssna på intressanta samtal.

Och så hoppas, hoppas, hoppas jag att jag inte råkar få med mig ångesten på tåget. Om det är något som de kommer ha tillräckligt av i Gbg just den helgen kommer det att vara negativa känslor. På min packlista: kläder, linser, iPad, ångest, skygglappar.

Samtidigt vill jag inte att mitt lilla ångestmonster ska plåga familjen när jag är bortrest. Kanske kan jag låsa in den i ett skåp på centralen?

söndag 3 september 2017

Känd från TV

Hoppsan, ännu en söndag passerade visst utan att jag riktigt märkte det ...

Veckan har varit lite rörig men läget är fortfarande någorlunda under kontroll. Underligt nog har jag haft mer ångest än på länge, till synes utan anledning. Det känns inte bra, i synnerhet inte just nu när jag har årets förmodligen mest krävande månad framför mig.

Jag jobbar en del, men har svårt att koncentrera mig. Jag skriver nästan ingenting, men tänker på mina historier nästan hela tiden. Kanske vore det bättre att ta ett par, tre, dagar och bara skriva av mig? Törs jag det?

Törs jag låta bli?

Jag har förstått att temat för mina kaotiska nätter är just det - kaos. Katastrofer och krig och död och elände. Käckt. Är det något som jag känner på mig är på väg eller är det något som jag kommer att framkalla med min ångestframkallade förvirring? Höna eller ägg, den eviga frågan.

Fast här hos mig är svaret alltid ägg. På frågan vad jag ska äta till lunch, vill säga. Jag har Zuckerbergat min arbetslunch till två mackor med stekt ägg, precis varenda jävla dag. Det är lagom mycket och lagom nyttigt och så slipper jag lägga några besluts-resurser på det. Jag har redan tidigare anammat hans garderobsfilosofi och har bara likadana kläder så att jag kan se likadan ut varje dag och slipper grubbla över om något matchar eller skär sig. Jag har shoppat lite inför Bokmässan: två svarta klänningar och en svart kofta. Suck, Sandra. Jag hade verkligen bestämt mig för att köpa något i en annan färg, men det slutar alltid med svart. Alla andra färger gör mig så synlig. Jag kanske borde testa greenscreen-grön?

För övrigt har jag under veckan upplevt mina 15 minuters berömmelse, när mitt namn skymtade förbi i vitt ton-i-ton-med-bakgrunden i säsongspremiären av Babel. Ujujuj, sådant hände aldrig när jag översatte Harlequin-böcker! Nu kan jag i alla fall skriva dit "Känd från TV:s Babel" på mina visitkort. På baksidan. Med kulspetspenna. Nej, det får nog bli blyerts. Jag vill inte att någon ska tro att berömmelsen har gått mig till huvudet.



söndag 27 augusti 2017

Natti natti

Ännu en vecka har gått och om jag inte visste bättre hade jag trott att jag kommit in i någon slags rutiner. Jag är i fas med jobbet, har gjort en del framsteg med skriveriet, har tvätten och städ-stöket någorlunda under kontroll och har gjort alla måsten på min Att göra-lista. Och klockan är inte ens läggdags riktigt än.

Det måste vara den där solförmörkelsen som jag har hört så mycket om. De brukar ställa till med en massa underligheter, sägs det. Till exempel bör man inte köpa några växter ... 

Även om mina dagar har varit ovanligt produktiva på sistone så har jag fortfarande underliga drömmar som gör att jag sover dåligt och sedan går omkring och gäspar precis hela dagarna. Det är fortfarande inte helt klart vad mitt undermedvetna försöker säga mig. Det brukar annars vara så väldigt rakt på sak, när jag är stressad så drömmer jag att jag håller på att missa tåget, typ. En stor klocka tickar ner i bakgrunden medan jag rusar från rum till rum och försöker klura ut vad jag behöver packa.

Men nu är det inte så givet. De här drömmarna känns mer som att det är en prao i hjärnkontoret som har vällt omkull en hylla med blandade minnen och intryck och fantasier och febrilt försöker skyffla upp allting från golvet innan någon märker vad som har hänt, huller om buller i ett totalt kaos. Kanske är det en hjärntumör.

Kanske är jag bara trött.

Men än är det inte läggdags och eftersom jag inte förrän i allra sista minuten har börjat läsa The Watchmaker of Filigree Street måste jag hetsa mig genom den innan den ska vidare till nästa person på bibliotekets reservationslista. Jag har läst ungefär 1/3 än så länge och har ingen som helst aning om vad jag tycker om den. Om det inte hade varit för det snygga omslaget skulle jag ha släppt den för länge sedan. Om det inte var för det snygga omslaget skulle jag överhuvudtaget aldrig ha börjat läsa den. När det gäller böcker är jag hemskt ytlig, tydligen. Så om ni ursäktar mig så drar vi oss tillbaka tidigt i afton, klockmakaren och jag. Vi behöver ta oss genom rätt många kapitel innan det nattliga kaoset återupptas.

Suck!

Typiskt praoelever ...

söndag 20 augusti 2017

Nu har det varit sol länge nog, bring on the pannkaka!

Ännu en vecka till handlingarna. En ganska hyfsad sådan, bortsett från underliga mardrömmar som jag inte alls begriper. Därför har jag inte gjort särskilt många knop den här helgen, utan mest försökt vila och komma i ordning inför hösten. Nästa vecka drar det igång med aktiviteter (inte jag, minstingen) och bortakvällar (inte jag, maken) och sedan är det bara några minuter (läs: en månad) tills det ska fyllas år (inte jag, minstingen) och sedan är det bokmässa (jag, jag, jag!!!) och sedan hinner man väl inte mer än hem och packa upp alla bokkassar innan det är jul. 

Tiden går fort när man är gammal, även om man inte har särskilt roligt.

Sommaren kan väl också läggas till handlingarna även om det brukar komma lite finväder nu när skolorna har börjat. Jag kommer ändå inte att märka av det, där jag sitter och jobbar. Även om jag sitter vid ett fönster så har jag en inglasad balkong utanför fönstret och utanför den står byggställningarna kvar ett tag till. Utomhus känns väldigt avlägset.

Jag greps av en stark längtan efter vildmarken häromveckan. Det måste ha varit något jag läste, det brukar det vara. Som tur var hade jag varit med om det förut och jag lyckades sitta på händerna istället för att lägga alla pengar jag (inte) har på vandrarkängor och diverse outdoors-prylar. Det har bara gått en vecka eller så, men impulsen att bege mig ut i skog och mark har redan släppt. Det är snabba vändningar nu. Tack och lov. Där är så mycket myror utomhus och det är kallt och blött och blåsigt och vildsvin är farliga och jag var aldrig någon scout. 

Den stackars minstingen kom inte lika lindrigt undan, tyvärr. Han är numera Strövare inom Friluftsfrämjandet och ska övernatta i vindskydd ute i skogen redan på andra utflykten. Han lär väl vara Davy Crocket innan terminen är slut, om det är någon som minns honom. (Jag är inte ens säker på att jag gör det, när jag tänker efter ...) Stackars barn. Dessutom anmälde jag honom till en gitarrkurs, men på Kulturskolan är tack och lov köerna så långa att han inte riskerar att komma in.

Det ska bli skönt när det börjar mörkna där utanför och jag blir lite deppig och slö och inte får för mig så mycket dumheter hela tiden. Det är så jobbigt när tankarna hela tiden far som en flipperkula från det ena till det andra. Jag behöver vara lite lagom nu, så att jag kan få något vettigt gjort. Att Göra-listan börjar se ut som ett officiellt EU-direktiv.

söndag 13 augusti 2017

I mitt nästa liv behöver jag lära mig att uttrycka mina känslor

En konstig varken/eller- eller kanske snarare både/och-vecka (i själva verket blev det två veckor eftersom jag inte hann blogga förra helgen) när jag både jobbat och varit ledig och både haft gäster och varit bortbjuden, både stressat och tagit det lugnt, både mått pyton och sovit för lite och sedan vilat och återhämtat mig så det knakade i fogarna. En sådan där vecka när det är bäst att ingen frågar hur jag mår, eftersom jag verkligen inte har någon som helst aning.

Men nu är både/och-veckan över. Och sommarlovet är över. Och semestern och det omständiga fönsterbytet och allt det där andra, amen. Nu är det tillbaka till vardagen och ställa väckarklockan som gäller. Suck. Jag kan vakna hur tidigt som helst när jag är ledig och det gör mig ingenting alls, det är inte det. Men jag mår så fruktansvärt dåligt av att bli väckt innan jag har hunnit sova färdigt. Hjärnan måste hinna städa undan alla mardrömmar och stressdrömmar innan jag slår upp mina blågröna, annars går jag omkring med den ångesten och paniken precis hela dagen.

Och det blir faktiskt ingenting bättre av. Allting jag gör går ut på att undvika stress, reducera ångest och försöka kväva paniken som flammar upp när man minst anar det.

Ibland blir det till att sitta hemma trots att solen skiner ute -- trots att folk tjatar på en att man borde gå ut och få frisk luft, göra något och njuta av det vackra vädret -- för att det finns så mycket utanför lägenhetens dörr som får adrenalinet att pumpa och andningen att bli ansträngd. Och det är ok, faktiskt. Nu när hela världens underhållning finns tillgänglig i mobilen dygnet runt lider jag inte av att vara instängd. Jag var ett sådant barn som satt och tittade på testbilden i timmar varje dag, i väntan på att tv-sändningarna skulle komma igång. Nu behöver jag inte göra det längre. Nu kan jag till exempel titta på det här.




Och det blir faktiskt väldigt mycket bättre av. 

söndag 30 juli 2017

Slutspurten

Nu är det bara en vecka kvar på semestern. Ja, inte min semester, alltså, för den tog slut för länge, länge sedan. Men makens och i förlängningen även minstingens. Sedan blir det jobb/skola igen och jag får arbetsro här hemma. Jag är verkligen otroligt lättdistraherad och inte ens det faktum att jag har eget rum har underlättat koncentrationen på sistone. Det ska bli spännande att se om jag kan öka produktiviteten när jag så småningom blir ensam hemma på riktigt. Och spännande att se om jag i så fall kan göra något med den extra tid eller extra ork som det skulle generera.

Jag har ju en hel del saker som jag skulle vilja göra, men är väldigt dålig på att få saker och ting gjorda. 

Inför sommarlovet började jag skriva upp alla tänkbara utflyktsmål som vi diskuterade på en whiteboard i köket. Det blev en ganska lång lista, sådant som vi har gjort innan och ville göra om, sådant vi aldrig gjort men gärna ville pröva, något jag läst om i tidningen, något jag sett på Facebook, osv. Man behöver aldrig ha tråkigt om man har Staycation i Malmö-området, med hela Skåne och Själland inom dagsutflyktsradien.

Men därifrån till att faktiskt komma ut genom dörren och sticka iväg på någon av alla de där utflykterna ... Huj.


För 23 år sedan flyttade jag till Malmö och den där första sommaren promenerade jag en hel del nere vid kanalen med min förstfödde, eftersom vi bodde där i närheten. Då såg vi de där trampbåtarna som man kan hyra och jag lovade att vi skulle testa det någon gång. Det gjorde vi aldrig. Men i torsdags tog jag ledigt för att inte missa vad som såg ut att bli den sista sommardagen på sommarlovet, och vi stack in till stan och hyrde en trampbåt en timme. Inte med den förstfödde sonen, utan med den sistfödde, men bättre sent än aldrig, kanske?

Ingen plurrade och ingen led skeppsbrott och efteråt blev det fika och värre saker kan man minnas när man ser tillbaka på en sommar. Och det tog bara 23 år från idé till genomförande.

Bara en vecka kvar av sommaren nu. Kan det hinna bli något minne till?

söndag 23 juli 2017

A room without a view

Nu när förstfödingen har flyttat hemifrån har jag fått ett riktigt arbetsrum och nu i helgen var det äntligen färdigmålat och inflyttningsklart. Det kommer nog att ta lite tid (läs: några år) innan jag har fått ordning och hittat ett system som funkar men oj vilken lyx det är att ha ett helt rum till sig själv och sina prylar. Jag som trodde att jag inte skulle få eget rum förrän på långvården! 

Det känns underligt och ovant att ha så mycket plats och jag har till och med ställt upp alla böcker som jag har översatt istället för att gömma undan dem i lådor som jag har gjort innan. Det är nog inte dumt att försöka vara lite stolt över vad jag har gjort istället för att skämmas över att det "bara" är romance, eller nästan bara i alla fall. Två hela hyllplan fyllde jag och det i en 80-cm-Billy så jag har alltså översatt mer än en och en halv meter böcker! Och då har jag ändå inte fått referens-ex av allt jag gjort.

På ett hyllplan lite längre ner i bokhyllan har jag ställt mina egna böcker. Det är inte riktigt en och en halv meter än så länge, kan man lugnt säga. Nu har jag inte beställt ref-ex av alla mina pocket men även om jag gjorde det skulle det nog inte bli mycket mer än en decimeter, trots att jag har flera olika utgåvor av Konrad. Det blir till att ligga i med skrivet och dra ner på gnället. Det hade varit kul att ha en hel hylla med mina egna böcker, en vacker dag.

En vacker dag är det tydligen inte idag, för det öser ner utanför. Om det inte hade varit för att det skvalar i stuprören hade jag inte märkt det eftersom vi är helt och hållet inplastade och inkapslade i byggnadsställningar precis hela sommaren. Oavsett vad det blir för väder så ser jag bara plast och blått nät som ska förhindra att förbipasserande får en skiftnyckel i pallet, förmodar jag. Och för att vi inte ska få in en massa fnas från fasadrenoveringen har de tejpat igen våra fönster! Det är en himla tur att det inte är särskilt varmt i år för då hade vi ångkokats. Vi har laddat med extra fläktar osv men än så länge sköter SMHI temperaturregleringen med den äran.

Det mest somriga i lägenheten just nu är hängstolen som jag har hängt upp där förstfödingen hade sin sandsäck. Den är randig och färgglad och mjuk och skön och tillräckligt stor för att jag ska få plats med hela mig och en bok eller sju. Det hade kunnat vara den perfekta läsplatsen, om det inte vore för att jag förmodligen kommer att stilla vaggas till sömn innan jag hinner läsa ut sidan. En annan fördel är att den har så höga sidor att jag inte kan se mitt igenbommade fönster. Jag lyckas inte helt lura i mig själv att jag ligger i en solig trädgård och gungar, men jag slipper i alla fall se var jag egentligen befinner mig.

Tvåa på somrigt-topplistan är min nya väggfärg som helt otippat blev typ limegrön. Förmodligen fick jag en liten stroke när jag stod och plockade bland färgproverna för det här är så fruktansvärt olikt mig men än så länge känns det piggt och fräscht och väldigt ljust och inte alls som att jag kommer att vilja dåsa till över tangentbordet, ens i februarimörkret.

Inte ens om de förbenade byggnadsställningarna står kvar.

måndag 17 juli 2017

Lite väl uppgivet, kanske?

Semestern tog slut och jag var visst så avkopplad (ha!) efter de långa två veckornas ledighet att jag helt och hållet glömde bort att blogga förra söndagen. Och idag är det inte heller söndag. Men det är inte lätt att skilja söndag från måndag eller torsdag eller vilken som helst annan dag (eller annandag, för den delen) så här om sommaren när alla andra människor i hushållet har sommarlov.

För nu är det nämligen så att den enda andra sommarjobbaren i familjen har flyttat hemifrån och fas 1 av Empty nest-stadiet av mitt liv har inletts. Eftersom jag har sisådär 17 1/2 år mellan äldst och yngst i barnaskaran lär det dröja ett tag innan boet blir alldeles tomt och att döma av hur jag har reagerat den här helgen när jag har burit flyttlådor och haft mig är det kanske lika bra. Det är verkligen alla möjliga känslor som väller upp, och jag lyckas inte hantera dem något vidare. Jag bara lider och hoppas att det ska gå bra för honom ute i verkligheten. Det kan i alla fall inte bli sämre än här hemma hos oss.

Jag släppte boken som jag kämpat med på sistone och den möttes med en rungande likgiltighet, så skrivandet är heller inget att trösta sig med. Jag vet inte hur jag ska hitta orken att skriva klart något om det aldrig ger någon som helst utdelning (mer än ångest över hur det kommer att tas emot). Jag förväntade mig aldrig att casha in som ms Rowling, men hade väl hoppats kunna dra in lite deg på romance-böckerna, som jag vet att det finns läsare till. Tyvärr verkar det som att ju mer jag jobbar på en bok, desto sämre blir mottagandet och förtjänsten. Kanske måste jag testa rakt motsatt approach, bara skriva och ge ut, utan att dra efter andan, ens. Inte tänka så mycket. Instant fiction.

Det är överhuvudtaget ett gott råd just nu, tror jag. Tänk inte, Sandra. Känn inte efter. 

Men det är väl inget sätt att leva. Jag vet det. Det är bara så svårt att se klart just nu, både känslomässigt och bokstavligt talat. Åldern har tagit ut sin rätt och jag håller på att testa om progressiva linser skulle vara något. Samtidigt har jag köpt nya glasögon, eftersom synen försämrats ganska rejält sedan jag skaffade de gamla. Men det är inte bara att ploppa in progressiva linser och förvänta sig att kunna se något med dem. Jag fick två olika märken av optikern som jag skulle testa under ett par veckor för att se vilka jag gillade bäst, men hon varnade också för att vissa (ca 30%) aldrig vänjer sig. Jag misstänker att jag tillhör den lilla skaran. Och eftersom de nya glasögonen inte heller går att varken se eller läsa med går jag omkring med ständig huvudvärk och ont i ögonen och kisar mot skyltar och innehållsförteckningar, blind både på håll och nära inpå.

Jag vet inte. Hittills har det här med åldrande inte varit särskilt kul, ärligt talat. Vågar man hoppas på att klimakteriet kommer att bli en skrattfest?

måndag 3 juli 2017

Som på räls eller bara helt utspårad

Mitt i semestern och ännu har jag inte lyckats varva ner. Vi har äntligen avverkat allt det där som vi hade bestämt att vi ville göra - besöka Legoland för minstingens skull och åka veterantåg med ånglok och allt för makens skull - och kanske kan det nu bli lite tid att bara vara innan vi ska hem igen. (Hoppet är trots allt det sista som överger människan ...) 

Jag har i alla fall lärt mig en massa saker den här semestern, som till exempel att om man står ute på plattformen mellan vagnarna precis bakom ett ånglok så kan det hända att det plötsligt börjar hagla sot och kolfnas och då blir man ju alldeles svartprickig! Och jag som alltid har trott att de där skyltarna varnade för att man kunde trilla av och slå ihjäl sig. Silly me! Men nu vet jag det.

Vädret är typiskt semestrigt med regn och blåst och hela tiden tvärtemot vad väderprognosen säger och jag är på bedrövligt humör men det kan jag förstås inte skylla på vädret. Det är bara så typiskt mig. När det är som bäst, då mår jag som sämst. Inte ens wienerbröden är till någon tröst. 

Det är lite bisarrt att sitta här omgiven av så mycket vackert och hela tiden vara på väg att brista ut i gråt. Jag behöver nog lite tid för mig själv och lite tid till att hinna skriva av mig det värsta men det ser inte ut att kunna bli något av det i sommar. Några dagars ledighet till med familjen bara och sedan måste jag börja jobba igen. No rest for the not even remotely wicked. 

Nej, ingen vila men jag får i alla fall vakna till fågelsång istället för trafiken på inre ringvägen ett par morgnar till. Det och ett wienerbröd till så överlever jag nog den här sommaren också.


måndag 26 juni 2017

I skarven

Flyga drake vid Vesterhavet
 - ingen sörjer att det är för kallt att bada
om man bara har en drake med sig

Det är inte alldeles lätt att märka övergången mellan 'oj, vad mycket jag har att göra med jobbet' och 'oj, vad mycket jag har att göra med hus och hem'. Det är alltså fullt möjligt att "gå på semester" och inte växla ner minsta lilla utan bara braka på i samma hastighet, rakt genom en midsommarhelg och in i veckan därpå.

Jag är ledig nu, borde jag påminna mig om en gång i timmen eller så, om jag ska hinna fatta det innan vi sticker på semester i övermorgon. Än så länge har det inte märkts speciellt. Jag har röjt balkongen och fixat med de nästan döda krukvästerna och kört grejer till tippen och tvättat och handlat och monterat en grill och sorterat ett oändligt antal legobitar och läst ett nästan oändligt antal kapitel Harry Potter för minstingen och försökt läsa lite för mig själv också fast det går så där.

Och så har jag jobbat med minstingens sömnstörningar, och även om det redan gett resultat efter bara några dagars ledighet så har det inneburit flera timmars utebliven sömn för egen del. All work and no sleep makes mama cranky! Jag vet att det är övergående, men sömnbrist är något av det sämsta jag är på att hantera. Bara två nätter kvar nu, sedan åker vi bort och sömnträningen får ta paus. 

Det ska tydligen ösregna de första fyra dagarna av vår veckolånga semester, så det känns som att jag kan behöva lite mentala resurser för att kunna göra "sitta instängda i en pytteliten stuga i ösregn" till ett positivt minne för livet. Jag tar med en massa böcker, förstås, och rit- och målargrejer som säkert kommer att förbli oanvända hela resan, spel och kortlek och pysselböcker och kanske någon kul överraskning som jag kan trolla fram när läget börjar bli kritiskt.

Men vad oroar jag mig för, egentligen? Vi ska ju till the land of the Lego and the wienerbrød. Det kan väl inte bli annat än lyckat?

Om jag bara kunde sluta stressa. Jag har ju faktiskt semester nu!

söndag 18 juni 2017

Sista rycket nu, for i helvede, man!

Jag har en rumphuggen arbetsvecka kvar innan det blir semester och det känns ungefär som vad jag kommer att klara av. Det får bli rätt så häftigt mycket jobb den här korta kommande veckan om jag ska hinna med allt som behöver bli gjort, men jag tror att det kommer att vara värt det när jag sedan får släppa allt och bara vara i två hela veckor. Det svåraste blir att skita i mina egna böcker, tror jag, för de står och rycker i dörren och gnäller om att bli skrivna eller omskrivna, redigerade och korrade, men jag har inte tid och ork för dem tyvärr, inte just nu. 

Jag försöker att inte må dåligt över det men det är svårt. Det är väldigt mycket som skaver och stör i min gamla hjärna just nu och jag känner hela tiden hur visaren är på väg över på rött. Jag vill inte må dåligt nu, det finns liksom ingen anledning, tvärtom, och jag har så mycket jag vill göra som jag inte klarar av om hjärnan lägger ner. Jag tvingas prestera i smyg, göra saker i periferiseendet eller i småsnuttar som inte märks så mycket för att det inte ska synas att jag gör framsteg. Tur att den gamla tröghjärnan är så lättlurad. Sakta sakta händer det grejer.

I veckan som gått har jag försökt skala bort ännu mer stress ur livet. Bland annat har jag rensat ur min Feedly på pinsamt många 'blivande författare'-bloggar och skrivbloggar som jag bara mådde dåligt över och ändå aldrig hann läsa. Nu är det uppfriskande få inlägg att läsa när jag öppnar sidan och nästan bara sådant som jag vill läsa, inte bara sådant som jag känner att jag borde

På tal om bloggar och borde har jag hemskt dåligt samvete för mina två författarbloggar som jag så duktigt gjorde inlägg på varje vecka förra året men nu knappt lyckas skriva något på ens en gång i kvartalet, vardera. Så länge jag inte skriver färdigt några böcker och har kul erbjudanden eller releaser att berätta om känns det meningslöst, men samtidigt, för fan, vad är man för författare om man inte pallar att skriva några ord en gång i veckan? Serr? 

Men den här bloggen, min jag-blogg, den får de bända ur mina kalla, stela fingrar. Hur meningslösa inläggen än blir. Det är fanimig inget löfte, det är ett hot!

Bara några få dagar kvar nu. (Orka, orka) Sedan blir det ferie i Danmark med wienerbrød og hygge och jag känner mig mer förberedd än någonsin tidigare efter att ha sett om hela Mordkommissionen på dvd och kollat på de första nyrenoverade Matador-avsnitten i DR-appen. Hvor skal vi dog få det dejligt!
Nu går det undan!



tisdag 13 juni 2017

Hoppsan, jag råkade visst tappa ut väckarklockan genom fönstret ...

Med en sista kraftansträngning släpade jag mig hem från skolavslutningen och med ett svagt pysande ljud som enbart kunde uppfattas av väldigt känsliga öron kollapsade jag i fåtöljen i vardagsrummet med iPaden och Youtube och "Prata inte med mig, snälla." Sedan blev det inget mer gjort den dagen. Icke helt optimalt med tanke på Att göra-listans imponerande längd, men ibland måste man bara anpassa sig efter verkligheten när kartan inte överensstämmer med den.

Sedan fick jag tack och lov sova ordentligt inatt (helt orimligt gott och ostört och drömlöst!) och jag fick sova tills jag vaknade av mig själv (!!!) vilket förvisso var ganska tidigt, men det är inte det som är poängen. Lycka är en avsaknad av väckarklockor, jag är ganska övertygad om att det är en av få helt objektiva sanningar här i världen. Därför tänker jag nu inte ställa några som helst alarm eller klockor på två hela månader och det känns så himla skönt. Nej, det blir inte så mycket semester i år heller, ett par veckor på sin höjd, men de veckorna ska jag å andra sidan vara helt och hållet ledig, ingen dator ska jag ta med mig och det blir inget smygjobbande när de andra sover eller liknande. Återhämtningen, den heliga, ska äntligen få ta lite tid.

Sedan får jag väl acceptera att det som egentligen hade kunnat bli gjort på en kafferast istället kommer att ta ett halvår till. Suck.

Istället idisslar jag om gamla prestationer och byter omslag på en av mina barnböcker för att se om det gör den minsta lilla skillnad. Det kommer nog att ta uppemot en vecka tills det har slagit igenom, men då ska jag köra lite annonser och se om det är fler som klickar på ett blått och flott omslag än på ett grönt och skönt.

Det egna läsandet går oerhört segt i år, så jag har bestämt mig för att minstingen ska få föregå med gott exempel och fixat en läsbingo till honom. Det är tredje året på rad som han får en bingobricka efter skolavslutningen. I år blev det två: en sommarlovsbingo med olika aktiviteter, typ grilla korv, plocka jordgubbar, testa ett nytt museum, lära sig ett nytt kortspel osv, och så den här läsbingon. 


Han är 9 3/4, så ganska lagom gammal för den tredje Harry Potter-boken. Vi läser en HP om året, alltid på sommarlovet. De är liiiite för otäcka, men det går. Och när vi har läst färdigt får han se filmen. Den brukar behövas ses i dagsljus, åtminstone de första gångerna. Nackdelen med livlig fantasi: lätt att det blir väldigt otäcka mardrömmar!

Men vad vet jag om det, jag som sover som en stock!



söndag 4 juni 2017

Nej, Pelle ska inte få någon fidget spinner. Pelle ska få en banan.

Lite mer lagom sommarvarmt den här helgen, men eftersom jag har tagit på mig att fixa klassens avslutningspresenter till pedagogerna har jag garanterat något att gnälla över i en vecka till. Tack och lov eller vad man nu ska säga. Det ska inte bli "bara" en blomma men vad det blir säger jag inte. Klart är i alla fall att jag kommer att lägga ner alldeles för mycket tid och förmodligen även för mycket pengar på presenter som förmodligen inte kommer att uppskattas något särskilt. Får man "bara" en blomma kan man i alla fall slänga den med gott samvete efter några dagar.

Efter att ha googlat och funderat och youtubat och pinterestat till förbannelse gav jag mig igår ut på inköpsrunda inne i människobyn. Det gick ganska snabbt att konstatera att verklighetens likheter med den virtuella världen endast är ytliga och missvisande och jag hittade ganska precis ingenting av det jag hade tänkt köpa. 

Jag, på väg in i butik ett: Å, vad kul det här ska bli och så glada pedagogerna kommer att bli när de inte "bara" får en blomma.

Jag, på väg in i butik fem: Det här var kanske inte lika lätt som jag hade trott. Men det kommer att vara värt det när barnen ser pedagogernas glada miner.

Jag, på väg in i butik tio: Vad fan är det egentligen för fel med "bara" en blomma? Det är minsann inte alla som får blommor. En blomma är minsann inte koskit.

För där någonstans förvandlas jag till Lena Nyman som lackar ur på Gösta Ekman och vägrar köpa någon leksak till sin lille Pelle. Det är helt enkelt FÖR SVÅRT att köpa presenter till människor som man egentligen inte känner och inte kan avgöra om de skulle föredra en deckare som utspelar sig vid Lunds Universitet framför en roman om någon som käkade ett moln som var lika stort som eiffeltornet.

Och så den ultimata knäcken till självförtroendet som uppstår när man har varit i ca 73 olika små gulliga presentaffärer och sedan hittar precis det man har letat efter på Clas Ohlson ...


söndag 28 maj 2017

Väderomslag och bokomslag

Och så kom värmen och med den sömnlösheten och myggen som äter småbarn till frukost, middag och kvällsmat så att inte minstingen heller kan sova. Det är bara han som blir stungen, men han blir det desto värre, och det är inga små bett heller utan stora röda svullna blaffor över hela kroppen, till och med under ena foten. Någon måste smaka myggodis! Tack och lov tycker myggorna (och alla andra) att jag är ointressant men det räcker med värmen för att sätta mig ur kommission. Jag går omkring som en svettig zombie och får ingenting gjort, trött som attan men kan inte sova och orkar knappt ens gnälla över värmen. Nu har solen gått i moln men värmen blev kvar, en klibbig åskvärme som får kläderna att kännas som våtvarma omslag. Den som ändå vore naturist ...

Jag lider svårt av värmen och ännu svårare av att inget av det jag skriver på någonsin blir klart. Jag hade en bok som jag tänkte ge upp och bara ge ut för att få det överstökat, men betaläsarna gillade den och då tänker jag genast att jag måste jobba vidare på manuset. Jag började pilla lite smått och vips hade jag råkat ändra så att huvudpersonen var mördaren. En sådan lite detalj kräver nog en del justeringar i resten av texten, misstänker jag. Suck. Tillbaks till ruta 1,5.

Men det är rätt så typiskt mig. Om jag får väldigt kritisk feedback som hackar på än det ena, än det andra, så blir jag otroligt defensiv och vägrar ändra på så mycket som ett komma. Men om läsarna säger att de tycker att det funkar och att det är spännande och att det var många oväntade vändningar och att sexet är "hot" ... Ja, då ser jag bara bristerna och massor av saker som jag vill utveckla vidare. Berg-och-dalbane-hjärnan är inte bara upp och ner, den är även bakochfram. Och så funkar den som sagt inte över ca 17 grader Celcius.

Andra Konrad-boken blir inte heller klar någonsin, eftersom jag bara jobbar på annat hela tiden. Jag har översatt nästan allt jag hade, i hopp om att översättningsprocessen skulle skaka loss vad det nu är som inte funkar i det manus jag har nu, men det funkade inte så nu är den fortfarande dålig men på två språk. Istället gjorde jag ett nytt omslag till Bok 1, inte för att jag behövde det utan för att det var varmt och jag inte orkade städa. Det blev blått och rätt så fint, tycker jag just idag. I morgon har jag säkert hunnit ändra mig. Det beror på vad det blir för väder.

söndag 21 maj 2017

Någon gång vart 33:e år eller så kan man väl fira lite

Mitt i alla måsten och borden och 'men, kom igen nu då!' släppte jag allt och åkte på microsemester. Fem-sex veckor brukar folk visst få har jag hört, men jag är ju egenföretagare så jag fick nöja mig med ett par dagar. Men till och med 48 timmar räcker faktiskt rätt så bra, om bara hjärnan ställer upp och skolkar med en. Och det gjorde min vanligtvis inte särskilt samarbetsvilliga hjärna den här gången, tack och lov. Jag lyckades släppa både jobb och skriv helt och hållet och bara slappa, läsa och ägna mig åt man och barn. Det borde jag uppenbarligen göra oftare. Det märks på oss allihop att det var något som jag har försummat.

Med den något begränsade tiden jag hade till mitt förfogande blev det inte tid till en jordenrunt-resa. Istället tog vi en liten båttur från Köpenhamn till Oslo och tillbaks igen. Det blev bara några timmar i Oslo, men det var inte vilka timmar som helst utan de timmar om året när det är som allra festligast. Tiotusentals barn går i 17 mai-tåget i Oslo varje år och viftar med flaggor och musikkårerna spelar och marscherar i takt och det är fanor och tutor och fan och hans mostrar och allt är dekorerat med flaggor, oavsett om det står still eller rör sig. Alla som inte går med i tåget står och tittar på och jublar och diggar till den medryckande musiken. Undantagstillstånd råder i kollektivtrafiken men det gör inget för alla är glada och finklädda och nationalistiskt stolta på ett käckt och positivt hemslöjdsvis och inte på något hatiskt och exkluderande sd-vis.

Och visst är det lite för intensivt för en introvert som jag med alla människor som är precis överallt, men man måste ju inte stanna i det hela dagen. När vi hade sett oss mätta på vackra bunader och glada människor tog vi T-banen upp till Holmenkollen där vi fikade och väntade på att dimman skulle lätta så att vi kunde se på utsikten. Där låg fortfarande en liten hög med smutsig snö kvar vid sidan av vägen, men den var alldeles för tungmetallmättad för att inbjuda till snögubbebyggande. När vi hade smaskat i oss våra kakor lyfte dimman ett par meter så att vi kunde se ut över Oslofjorden. Sedan tog vi T-banen ner igen och jag höll på att få whiplash av att försöka spana in (och smygfota) alla fina bunader inne i vagnen och samtidigt spana in alla vackra trähus nedanför i slänten.

Nu är det tillbaks till vardagen igen och dags att jobba undan lite så att det kanske kan bli lite semester i sommar också. Om jag verkligen ligger i kanske det kan bli en hel vecka i sträck.

söndag 14 maj 2017

Gult är ju så fult eller försommaren har kommit till Skåne

Ännu en vecka har passerat och ska summeras. Jag inser att det är nyttigt och jag vet att jag mår bra av det, men ack, vad svårt det kan vara ibland. För det är ju så mycket som hinner hända på en vecka och i min berg-och-dal-bane-hjärna kan jag hinna många varv upp och ner från söndag till söndag.

Den här veckan har varit mycket jobb men också mycket skriv. Jag trodde att jag skulle bli klar med en kort roman som jag jobbat med lite sporadiskt under det senaste 3/4-året, så jag beslöt mig för att lägga Konrad 2 åt sidan och koncentrera mig på den, men trots att jag lade ner ganska mycket tid som jag egentligen inte hade att avvara lyckades jag inte få ihop texten till något vettigt. Den är hemskt spretig eftersom jag har ändrat mig så många gånger under resans gång, och pacingen är helt off, som tysken säger. Istället för att kämpa vidare efter vad som kändes som ganska många bortkastade timmar gav jag bara upp och hittade en billig betaläsare som förhoppningsvis kan tala om för mig om det är värt att fortsätta pilla med det manuset. Det vore surt att behöva slänga alltihop, men det vore kanske lika bra, för boken är så olik allt annat jag har skrivit att den inte skulle hjälpa till med att sälja mina andra böcker. Det sista jag behöver är en läsekrets till, ärligt talat. Jag lyckas ju inte mätta de läsare jag redan har.

Mitt introspekta grubbleri har fortsatt även den här veckan. Till saken hör att jag har upptäckt att bibblan här i stan erbjuder fri läsning av alla tidskrifter på Pressreader om man bara loggar in med sitt lånekortsnummer på deras hemsida och har varit lite smått i tidskriftshimlen sedan dess. Eftersom en av mina största svagheter här i livet är just tjocka, dyra tidskrifter med blanka sidor har jag varit som ett barn i en godisaffär här i veckan. En av tidskrifterna jag läste var Modern Psykologi, och det var ju dumt gjort, det borde jag ju ha förstått. Där läste jag nämligen ett par grejer, bara lösryckta meningar i ett par olika artiklar, men jag kände mig så väldigt träffad av dem och de har legat och skavt sedan dess. 

Insikter är nog ärligt talat överskattade, i alla fall om de inte åtföljs av en detaljerad åtgärdsplan så att man vet vad man ska göra åt eländet. Det var ganska många år sedan nu som jag gjorde slut med psykiatrin men ibland kan jag sakna någon opartisk att samtala med, som inte blir sur så fort man antyder att man kanske inte är helt lycklig. Samtidigt vet jag ju hur ihåligt det känns, att den enda man har att prata med är någon som får betalt för att lyssna. Nej, jag ska nog hålla mig borta från den sortens samtal. Och inte läsa nästa nummer av Modern Psykologi när det kommer ut någon gång i juni. Det får nog bli Easy Living eller något annat käckt istället.

Igår var vi upptagna med Öppet Hus på Kulturskolan och allmänt hushållsstök, men idag var det söndag och sommarvärme efter en tids arktisk kyla, så veckan rundades av med en söndagsutflykt med fika utomhus i solen och glass och bara bleka ben. I morgon ska det bli kallare igen, så man får passa på. Även om jag på sistone har varit ganska besatt av tanken på att flytta ifrån Skåne måste jag erkänna att jag blir alldeles varm inombords när jag kommer ut från stan och hamnar mitt mellan ett par sådana här knallgula fält. Jobbigt bara på Insta, för jag försöker skriva och hashtagga på engelska på mitt barnboksförfattarkonto och jag vill inte gärna tagga mina foton med #rape ...