söndag 16 oktober 2016

Hammare och finelektronik - en vinnande kombination

Veckan är slut och det är jag också. Livet har inte riktigt gått riktigt enligt planerna på sistone, bland annat har jag tvingats slänga inte en utan två datorer som dragit sina sista respektive suckar och det känns ju alltid svårt. Att skiljas från sin dator är att dö en liten smula, ändå. Eftersom jag har läst att man inte kan lita på fabriksåterställningen utan måste mekaniskt destruera hårddiskar och minnen och sådant om man inte vill bli bestulen på sin identitet gav jag mig på innanmätet i båda laptopparna med en hammare. Det kändes rätt skönt, ärligt talat. Men sedan kom jag på att det hade varit rätt skönt om någon annan tog över mitt liv så då ångrade jag mig lite.

Bästa trösten när allt går i kras är väl kanske att jag har en tjock bunt papper liggande här på bordet med ett manus som jag ska korrläsa och göra lite små sista ändringar på och sedan ge ut!! Och jag gör ett aktivt val att fröjdas i mitt hjärta åt det istället för att gräma ihjäl mig över de andra 5 bokprojekten som ännu inte har gått i mål. Jo, det gör jag faktiskt. Visst då. Nästan. Nej, inte alls, förstås. Fanken också. Halva oktober har gått och om fem minuter är det jul och jag kommer inte hinna med alla dessa löjliga låtsas-deadlines som jag själv har hittat på helt utan anledning. Eller jo, visst finns det många alldeles utmärkta anledningar till att jag ska ha hunnit mycket längre med författarkarriären än jag rent faktiskt har. Men det går ju inte. Jag kan inte skriva mer än jag redan gör, bara för att det vore bra att ha en massa böcker klara innan jul. Det funkar inte. Jag är redan helt färdig och har knappt börjat än.

I torsdags gick jag till brevlådan med ett par Konrad-böcker till BTJ som de förmodligen inte kommer vilja läsa och ett ex till Författarfonden som ville kolla på den lite snabbt innan de slängde min stipendieansökan. Även om resten av den globala bokbranschen var upptagna med att fira/gnälla över nobelpristagaren kändes det ändå som en ganska markant milstolpe i min egen personliga litteraturhistoria.

Kanske var det lika bra att jag gav mig på mina datorer med en hammare, trots allt. Mindre skärmtid = mindre tid för sociala medier, dvs att jämföra sig med andra som lyckas mycket bättre än jag. Mindre tid för slösurf och annat tidsslöseri. Mindre tid att må dåligt över allt jag inte kan, inte har, inte orkar. Kanske har jag rent av en chans att ta igen min försummade läsutmaning på Goodreads. (Bara tio böcker efter nu!) Och mer skrivtid. 

Frågan är bara vad jag ska skriva på ...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar