söndag 30 oktober 2016

Bluescreen på näthinnan

Wow, Merkurius måste verkligen vara i nedan eller något, för ingenting har funkat den senaste veckan när det gäller mig och datorer. Inte nog med att jag har fått pensionera två gamla datorer nyligen, häromdagen började min ganska nya dator bluescreena mitt i jobbet och det är absolut inte tillåtet. I synnerhet inte veckan innan deadline när jag verkligen inte har tid att hålla på att mecka med sådant. Nu har jag fått jobba hela helgen för att ta igen de timmar som gått bort, och det är en himla tur att det är höstlov i morgon och att jag hade planerat att vara ledig lite med minstingen, för den här helgen räknas minsann inte.

Som om inte det var nog har jag varit så smart (o-) att jag flyttat de två domäner där jag har mina pseudonym-författarsidor till mitt webhotell för att det skulle bli så mycket smidigare på det viset. Inte begrep jag att det innebar att mina vidarebefordringar skulle upphöra att fungera så att båda bloggarna blev omöjliga att hitta, både på blogspot-adresserna och på domänerna. Heja mig.

Det visade sig omöjligt att göra nya vidarebefordringar, så jag tog snabbt och gjorde nya Wordpress-installationer på båda sidorna och exporterade och importerade allt innehåll från båda bloggarna. Lätt som en plätt. Förutom att ingenting funkade. Alla inläggen finns kvar men fotona syns inte i förhandsvisningen någonstans utom där de blivit dubbla. Suck. Sannolikheten att jag ska orka gå genom alla inlägg och ladda ner och upp alla foton? Ungefär = 0.

Dessutom är det ju så att jag innerligt hatar Wordpress och känslan är uppenbarligen besvarad, för inget av de halvdussin teman jag har laddat ner idag har gått att få ens halvsnyggt. Men innehållet finns i alla fall, och med åren kanske man vänjer sig? Nä, förmodligen inte. Men nu orkar jag inte mecka med datorer längre.

Jag säger som Scarlett: Jag ska inte tänka på det ikväll. Jag tänker på det i morgon istället.

Nu: Den största kopp te som någonsin skådats och vad-som-helst på tv!



söndag 23 oktober 2016

Mindre skärmtid åt folket

Min läsutmaning på Goodreads tar sig med stormsteg: en vecka efter att jag hamrade sönder min gamla dator är jag bara 8 böcker efter tidsplanen! Fortsätter det i den här takten kan jag hinna ikapp innan nyår. 

Med det eländiga skrivandet går det så där. Inte enbart för att jag inte längre har tillgång till dator under sömnlösa nätter. Men jag kämpar på. Jag hade trott att det här var sista vändan med SciFi-manuset, men så blev det inte. Helst vill jag bara slänga skiten i pappersåtervinningen och börja spela HayDay igen, men nu är jag vuxen så det är bara att låta det vila några dagar, skriva ut en ny bibba och sedan på det igen. Jag blir tvungen att sluta sätta upp deadlines för mig själv, eftersom jag blir så fruktansvärt knäckt när jag misslyckas. Så länge jag skriver måste det få vara ok, även om det tar tusen år innan något blir klart. Det är det här med alla snurrande tallrikar överallt ... Krasch!

Jag har kämpat så med att försöka skapa utrymme för skrivandet i mitt liv, och det går väl ganska bra, egentligen, om jag bara ser till mig själv och inte gör misstaget att jämföra mig med andra. Men samtidigt är det så att skriveriet har trängt ut nästan allt annat som inte är helt livsviktigt. Postcrossing, geocaching, mail art, odlingslotten med mera, med mycket mera. Idag fick jag ett ryck och slängde (nä, gav till Emmaus) en massa garn och pysselgrejer, fröer och odlingsgrejer osv. Min man fick gå tre vändor ner till bilen. Förmodligen kommer jag att ångra det, men jag blir bara ledsen av att se allting ligga här och samla damm. Out of sight, out of mind. Nu ska här skrivas böcker.

Jag fick för mig att jag behövde någonstans att marknadsföra mina e-böcker (när de nu blir klara) och plötsligt fanns det en hemsida för ändamålet med tillhörande Facebook-sida och nyhetsbrev. Synd bara att jag inte har tiotusen kompisar på fejjan som kunde kittla algoritmerna och logaritmerna och vadsjuttondenuheteritmerna åt mig så att den blev poppis och allas blickar riktades mot den när det var dags att släppa mina alster. Men, men. Man kan inte få allt. Jag har i alla fall kommit över min djupa aversion mot Wordpress och kanske rent av kan göra seriösa hemsidor åt mina pseudonymer så småningom. När jag får tid. I nästa liv. Eller nästnästa.

Det bästa med den här bloggen är att jag märker hur dåligt jag mår när jag sitter här och skriver och kan styra upp det i god tid innan klocktorn+automatvapen osv. Jag orkar/hinner/ids inte känna efter under veckan, men när jag bloggar så väller det upp. Ni anar inte vad jag deletar för bittert och deppigt dravel! Så nu behöver jag peppa mig inför veckan som kommer. Det är mycket som ska hinnas med innan höstlovet och jag vet redan nu att jag inte kommer att klara det. Det är lika bra att ställa in sig på att inte låta besvikelserna överskugga det som ändå blir gjort. Målbilden för den kommande veckan: Att det jag gör ska bli bra nog. Det ska duga, så in i helvete.

Bäst i världen på att duga, det är kanske det bästa en sådan som jag kan hoppas på?


söndag 16 oktober 2016

Hammare och finelektronik - en vinnande kombination

Veckan är slut och det är jag också. Livet har inte riktigt gått riktigt enligt planerna på sistone, bland annat har jag tvingats slänga inte en utan två datorer som dragit sina sista respektive suckar och det känns ju alltid svårt. Att skiljas från sin dator är att dö en liten smula, ändå. Eftersom jag har läst att man inte kan lita på fabriksåterställningen utan måste mekaniskt destruera hårddiskar och minnen och sådant om man inte vill bli bestulen på sin identitet gav jag mig på innanmätet i båda laptopparna med en hammare. Det kändes rätt skönt, ärligt talat. Men sedan kom jag på att det hade varit rätt skönt om någon annan tog över mitt liv så då ångrade jag mig lite.

Bästa trösten när allt går i kras är väl kanske att jag har en tjock bunt papper liggande här på bordet med ett manus som jag ska korrläsa och göra lite små sista ändringar på och sedan ge ut!! Och jag gör ett aktivt val att fröjdas i mitt hjärta åt det istället för att gräma ihjäl mig över de andra 5 bokprojekten som ännu inte har gått i mål. Jo, det gör jag faktiskt. Visst då. Nästan. Nej, inte alls, förstås. Fanken också. Halva oktober har gått och om fem minuter är det jul och jag kommer inte hinna med alla dessa löjliga låtsas-deadlines som jag själv har hittat på helt utan anledning. Eller jo, visst finns det många alldeles utmärkta anledningar till att jag ska ha hunnit mycket längre med författarkarriären än jag rent faktiskt har. Men det går ju inte. Jag kan inte skriva mer än jag redan gör, bara för att det vore bra att ha en massa böcker klara innan jul. Det funkar inte. Jag är redan helt färdig och har knappt börjat än.

I torsdags gick jag till brevlådan med ett par Konrad-böcker till BTJ som de förmodligen inte kommer vilja läsa och ett ex till Författarfonden som ville kolla på den lite snabbt innan de slängde min stipendieansökan. Även om resten av den globala bokbranschen var upptagna med att fira/gnälla över nobelpristagaren kändes det ändå som en ganska markant milstolpe i min egen personliga litteraturhistoria.

Kanske var det lika bra att jag gav mig på mina datorer med en hammare, trots allt. Mindre skärmtid = mindre tid för sociala medier, dvs att jämföra sig med andra som lyckas mycket bättre än jag. Mindre tid för slösurf och annat tidsslöseri. Mindre tid att må dåligt över allt jag inte kan, inte har, inte orkar. Kanske har jag rent av en chans att ta igen min försummade läsutmaning på Goodreads. (Bara tio böcker efter nu!) Och mer skrivtid. 

Frågan är bara vad jag ska skriva på ...

söndag 9 oktober 2016

Har någon sett mina näsdukar?

Åh, jag vet inte vad Akilles hade att gnälla över, allvarligt talat. Jag skulle byta ut mina akilles-bihålor mot en häl eller två in a heartbeat! Med skavsår, rent av. Bring it on. Men bihålorna? De kan man inte plåstra om.

Men det är väl kroppens sätt att säga: LÄGG DIG NER!!! (OBS! med flera stora kuddar! OBS!)

Okejrå. Gör jag väl det då.

Det är inte som att jag har något bättre för mig (jo, det har jag). Men jag orkar bara inte. Det får vara till en annan dag. Nu tänker jag ligga här tills jag har sett allt som Youtube har att erbjuda. Eller tills jag mår bättre. Eller tills tvättmaskinen är klar. Jag är ju inte bara sjuk, jag är mamma också. Suck.

Det här är ingen politisk blogg, långt ifrån. Jag försöker hålla mig långt borta från all valbevakning, både inrikes och utrikes, eftersom den tenderar att få mig att tappa tron på mänskligheten. (I den mån jag har någon som inte redan är tappad, vill säga.) Men jag älskar när kändisar använder sin makt och sitt inflytande i det godas tjänst. Då gråter jag en skvätt över människans inneboende godhet. Och i det här fallet skrattar jag sedan tills jag gråter. Åh, dementorerna kommer att ta över stadens gator när den där snubben blir president (jo, han vinner nog, är jag rädd) men det enda som kan rädda oss från deras själsdödande kyssar är humorn.

Humor och en tidsmaskin för att skicka tillbaka en hjälte i tiden för att växla in oss på ett annat sidospår. Jag vet inte riktigt när det började gå så här snett men kanske någon gång strax efter att människoaporna klättrade ner från träden, rätade på ryggen och började vandra norrut? Vi skulle aldrig ha lämnat träden!

Och framför allt skulle vi aldrig ha utvecklat bihålor ...


söndag 2 oktober 2016

Hitåt eller ditåt eller vartåt, egentligen?

Maken till rubbade cirklar får man leta efter. Jag har hållit mig på benen under den gångna veckan, men fråga mig inte hur. Det har gått av bara farten. Och när det sedan äntligen blev helg så bara fortsatte jag att rusa. Innan man visste ordet av var det söndag kväll och nu sitter jag här och lyssnar på regnet och undrar vilket håll som egentligen är upp. Eller ner, för den delen. 

Jag känner det verkligen inte, hur som helst.

Jag har jobbat en massa under veckan som gått och skrivit en hel del också. Kanske var det nödvändigt för att hålla mig på benen eller kanske var det anledningen till att jag mått så dåligt de senaste veckorna, för att jag hade alla de där skeendena inuti mig som bara måste komma ut. Kreativitet är kanske lite som njursten i det avseendet. Att det gör himlarns ont om flödet stoppas till.

Nu rinner det på igen, hur som helst, men eftersom jag skriver på flera olika historier blir ingenting någonsin klart. Tråkigt. Jag har roat mig med att slänga ihop lite omslag till de olika böckerna, men det kanske inte är någon bra idé. Jag tänkte att det skulle vara bra, att det skulle underlätta i skrivandet om jag visste vilken typ av bok det skulle bli och vad det kommer att stå på baksidan. Men problemet är att jag redan har skissat upp hela skeendet i alla böckerna och när nu omslaget och baksidestexten börjar ta form känns det som att jag redan har skrivit boken och jag blir inte alls sugen på att skriva den en gång till. Eländes, elände. Både den andra romance-boken och del två om Konrad skulle ha varit klara nu i oktober. Gissa om de kommer att bli det, någon av dem? Nej, skulle inte tro det, nej.

Jag kan inte heller bestämma mig för någon smart plan eller realistisk prioritetsordning. Visst, det hade varit bra om alla tre romance-böckerna och alla tre Konrad-böckerna hade varit klara i god tid innan julhandeln, men när det nu uppenbarligen inte kommer att ske kan jag inte bestämma mig för var jag ska lägga krutet. Om jag bara kan få en bok klar innan jul, vilken bör det bli då? Jag har ingen aning. Ska jag satsa på romance, där det finns en massa lässugna kunder som bara väntar på att få kasta sig över sin nästa läsupplevelse? Eller ska jag hålla mig till barnböckerna, där det kanske inte finns så många läsare men det ändå känns som att jag kanske har något att säga?

Eller också vägrar jag att välja och fortsätter att springa åt alla håll på en och samma gång. Jag menar, det har ju funkat så bra hittills ...