söndag 25 september 2016

Tankar på hemvägen


Ja du, bloggen, varför utsätter man sig för det här, år efter år? Det är verkligen en fråga jag har ställt mig de senaste fyra dagarna. Eller inte så mycket "man" som jag. Vad har jag där att göra egentligen?

Jag hade trott att det skulle kännas annorlunda den här gången. Jag har trots allt några böcker utgivna vid det här laget, och ett par av dem till och med i faktiskt "på riktigt"-bokformat som jag har kånkat omkring på. Men jag har aldrig känt mig mer utanför på Bokmässan än jag gjorde i år. Aldrig känt mig mer osynlig. 

Kanske har det att göra med att jag genom åren har skaffat mig rätt bra koll (förhållandevis) på vem som är vem osv. Jag läser typ alla författarbloggar, skrivbloggar och bokbloggar som finns, är med i en del Fb-grupper och trots att jag är både ansiktsblind och namndöv har jag lyckats nöta in en hel del av de personer som rör sig i vimlet där nere. Och då menar jag inte bara Björn Hellberg och Jan Guillou, som jag faktiskt kände igen redan första gången jag kom hit någon gång för tiotusen år sedan.

Men nu har jag gått omkring här i flera dagar och igenkänningsmekanismen i hjärnan har hela tiden plingat till, där är ju hon och där är ju han och där är ju hen och där är minsann hin håle själv. Men alla de här människorna har inte lett igenkännande i retur utan bara glott rakt genom mig. Och om jag någon gång kände att jag kanske borde gå fram och säga hej så viftade jag raskt bort de tankarna. För även om jag vet att det där är hon vars blogg jag har läst i mer än tio år och det där är han som ibland kommenterar i samma trådar som jag i någon av författargrupperna på Fb så vet jag ju att det de kommer att svara om jag skulle gå fram att säga hej är antingen 1. vill du att jag ska signera något? eller 2. vem f@n är du?

Och 1. nej, det vill jag ju inte och 2. jag är ju ingen. I det här sammanhanget och i de flesta andra med, för den delen. Och den insikten har drabbat mig gång på gång de här dagarna och den har drabbat mig hårt. Jag vet, jag vet, jag vet, det är så här det måste vara. Jag kan inte ställa mig upp och säga "här är jag, kom och köp min bok". Och även om jag är väldigt glad i mina böcker och lite stolt över att jag har lyckats få ihop dem till sist så skulle det aldrig falla mig in att sticka någon av dem i handen på en av de författare vars böcker jag älskar. "Åh, jag älskade din bok, här får du min, hoppas att du ska tycka om den." Nä. Det skulle vara som att gå fram till Leonardo da Vinci eller Picasso med en av mina dagisteckningar och bara "ja, du är ju jätteduktig, men kolla här vad jag har gjort."

Kommer aldrig att hända. 

Så nu sitter jag på tåget hem och gråter lite diskret, så där så att det inte stör. (Tyst avdelning.) Och jag tänker att kanske blir det så att jag inte åker till Bokmässan nästa år. Hur mycket jag än hade längtat efter de här dagarna så blev det inte alls vad jag hade behövt just nu. Jag vet inte vad jag hade kunnat göra annorlunda. Haft mycket lägre förväntningar, förstås. Det är ju givet i alla lägen. Men kanske är det så att jag måste stanna ute i ensamheten. Kanske är det så att det pris jag får betala när jag går på stadens gator som en vanlig man tant är för kostsamt.

Och kanske är det så att jag borde överlåta författeriet åt mina pseudonymer, helt och hållet. De fixar det där mycket bättre än jag någonsin kommer att göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar