söndag 18 september 2016

Post-Traumatiskt Kalas Syndrom

Och så kom den äntligen, timmen jag väntat på. När alla kalas-barnen har gått hem, all jello är uppmoppad från golvet i festlokalen, födelsedagsbarnet leker med sina presenter, hämtpizzorna är uppätna och inget mer MÅSTE göras just precis idag. När jag kan hälla upp en skål med överblivna Frasiga Favoriter och en Coca Cola och slå mig ner i soffan och göra ganska precis ingenting en timme innan läggdags. Mmm ... göra ingenting, som Homer skulle ha sagt.

Kalaset gick väl inte riktigt som det var tänkt men alla kom helskinnade genom upplevelsen och födelsedagsbarnet var nöjt med tillställningen. Åtminstone bitvis. Eventuella bestående men är enbart själsliga. Och som vanligt tänker jag att ALDRIG mer. Det är tur att man glömmer hur jobbigt det är, annars hade det aldrig hållits några födelsedagskalas. Ever. När man föder barn får man åtminstone lustgas som lindrar.

Nu längtar jag bara till torsdag när jag får åka till Bokmässan och vila upp mig i lugn och ro ... Ja, jag vet, det är kanske inte den mest fridfulla platsen i universum, men om man inte har en massa måsten utan bara kan glida omkring lite på måfå, lyssna på lite seminarier, shoppa lite bra böcker, träffa trevliga människor att prata liv och skriv med, så är det inte alls så hetsigt. Och precis så hoppas jag att det kommer att bli. Jag har till och med drabbats av vanföreställningen att jag kommer hinna skriva lite också, när jag ändå har flera dagar för mig själv. Ha.

Sedan har ju livet en tendens att inte alls bli så som man har tänkt sig, men det tänker jag bortse ifrån. Om en vecka sitter jag nog på tåget hem, trött och tyngd av bokkassar men nöjd och glad och peppad nog för att kämpa vidare med alla dessa bokprojekt i några månader till.

Men några fler kalas, det blir det inte i första taget. Inte utan lustgas, i alla fall.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar