söndag 11 september 2016

Mig själv, minus två veckor

Ännu en helg då saker och ting har hunnits med, till och med lite avkoppling mellan varven. Jag vet inte vad det är som gör att det ibland bara inte går och ibland bara gör det. Jag kan inte se att det är någon egentlig skillnad på måstena från helg till helg. Förmodligen är det något mentalt, som vanligt.

Precis som med författarfotot som höll på att bli min död förra söndagen och måndagen. Tårar flödade och ångesten grep med iskalla klor. The usual stuff. Men på tisdagen, då bara gjorde jag det. Helt utan darr på handen gick det inte, förstås. Men det gick. Av bara farten bytte jag profilfoto på både Facebook och Google också, så nu har jag blivit en ny människa över hela webben.

Eller också har jag blivit en robot! Jag kuggade nämligen i en av datorvärldens "Är du en robot?"-prov häromdagen. Lite pinsamt, att jag efter så många års universitetsstudier inte lyckas bocka i en ruta på rätt sätt, men så kan det gå. Inte så att jag missade att klicka i rutan, nej. Jag bockade i den. Men datorn trodde mig inte. Ingen pondus. Det har jag aldrig haft.

Nu börjar nedräkningen till Bokmässan. Sent i år. Förr om åren skulle jag ha läst en massa böcker och kryssat för seminarier i halva katalogen vid det här laget. Nu har jag bara scrollat genom programmet i appen som hastigast. Seminarietidningen har jag inte hunnit titta i ännu. Men det ger sig väl. Förra året gjorde jag inte hälften av det jag hade planerat. Istället trillade jag in på programpunkter jag inte visste något om, hängde med på andras planer osv. Och det blev ju också lyckat. 

Förra årets loot i tygkassen

I år är jag lite sugen på att dra ner lite på irrandet bland montrarna och bara sitta på rummet och skriva istället. Så himla skrivsugen som jag är nu har jag inte varit på länge. Men tiden. Jag känner inte att jag kan ta mig tiden just nu. Inte om inte helgerna ska bli så där hemskt stressiga igen. Och det vill jag inte. Men de där fyra dagarna i Göteborg, de är mina. Bara mina. De enda dagarna på året då jag får gå efter min egen klocka. Äta när jag blir hungrig. Sova när jag blir trött. Skriva när jag blir sugen på det!!!

Kanske är det därför det har varit rätt schysst på sistone? För att jag ser så väldigt mycket fram emot det. Böckerna och seminarierna och vännerna och allt det andra också förstås. Men det att få tillbringa lite tid med Sandra. Det var länge sedan. Efter o-semestern i år är fyra dagar med me, myself and I precis vad jag behöver för att få ihop den här högen med pusselbitar till något som liknar en människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar