söndag 31 juli 2016

Vad jag inte vill bli när jag blir stor: globetrotter.

Jag är fortfarande inte ledig, trots att jag är ledig. Bokar promos och raggar recensioner och planerar och diskuterar mina historier med maken medan han kör mil efter mil efter mil. Kollar mina nedladdningar i mobilen och väntar andlöst på första recensionen på min romance. 

Jag har bestämt mig för att den kommer att bli enstjärnig, för att det helt enkelt är på tiden nu. Det är lika bra att stålsätta sig. Inte låta sig nedslås när det väl händer. För det kommer ju att hända, förr eller senare. Och när det händer kommer jag att få sitta på händerna för att inte genast klicka på Unpublish. I teorin är det smartast att avvakta ytterligare recensioner för att se om det är en engångshändelse, eller om boken verkligen är så dålig. I praktiken kommer jag att gripas av panik och säga upp bredbandet eller något annat osmart. Gå under jorden. Anta en ny identitet. Tvingas leva resten av livet i exil i något land utan böcker.

Semestern fortsätter och det går väl så där. Jag sover fortfarande inte på min egen kudde. Jag saknar fortfarande min spork. Jag saknar min favorit-tekopp så intensivt att jag nästan började gråta över hotellfrukostbuffén i morse. Jag menar: Earl Grey i trist liten vit standardmugg, snyft!

Men nu börjar jag kunna skymta ljuset i slutet av semestertunneln. Snart ska vi återförenas, min tekopp och jag. Och sedan ska vi aldrig skiljas igen, i alla fall inte förrän i september. (Bokmässan!!!)

Värmeböljan är över (åh, vad jag hatar att vara svettig!) och idag har jag haft strumpor på mig för första gången på jag minns inte hur länge. Jag gillar strumpor. Jag är en strumpig person. Sedan fick jag dra på mig regnjackan också, och då började jag nästan känna mig som en människa igen. Men bara nästan. Inte utan min kudde. Och inte utan min tekopp.


Ceci n'est pas min tekopp!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar