onsdag 27 april 2016

Segt, segt

Sakta, sakta kryper jag upp ur utmattningen och börjar ta itu med saker. En sak i taget. Slowly does it. Eller också inte.

Det är ju så fruktansvärt mycket som måste göras. Och så fruktansvärt lite ork att göra något med.

Men nu har jag i alla fall gjort om alla mina noveller i Vellum (och en roman!?!) och de blev så fina, så fina. Och nu är de äntligen, efter många om och men och en hel del vadihelvetesysslardumedmacincloud, uppdaterade och uppladdade överallt och inget kommer säkert att funka nu för att jag har varit och pillat på dem, men ändå. 

Det är den väldigt förvirrade tanken som räknas, eller hur?

Konrad är i Amerikatt på korrekturläsning hos en som på fullt allvar heter DJ. Fniss. Precis som på tv! Det är lite oroväckande att jag var tvungen att förklara för henne hur man använder ellipser, men hon är i alla fall tvättäkta amerikan, så hon borde kunna skrubba bort den värsta svengelskan. Eller inte. Mina erfarenheter av korrläsare och lektörer har hittills mest bestått av att lektören har satt dit en massa kommatecken som korrläsaren sedan har plockat bort. Money well spent! Men att jag använder helt fel ord så att innebörden blir helt bisarr, det har ingen märkt!

Romance-romanen borde komma tillbaka från lektören den här veckan, men det är många långa mil kvar innan jag kan hoppas på att få ihop den till något läsbart. På det stora hela ligger det projektet på is tills jag har hunnit få ut Konrad och kanske även kommit en bit på Konrad 2.

Å ena sidan känns det bra att ha ägg i många olika korgar, som att jag kanske förbättrar mina chanser att lyckas genom att skriva för olika målgrupper, men å andra sidan riskerar jag att alla korgar åker i golvet för att jag inte kan bära så många. Kanske blir inget bra om man försöker göra för mycket? Det är svårt att få samma fokus när man hela tiden måste växla till något annat när man är mitt uppe i något.

Men, men. Det är bara att kämpa på. Ett ord i taget, en sida i taget, en bok i taget.

Men fort, det går det inte.

söndag 24 april 2016

På väg hem


Nu har jag tillbringat tre intensiva dagar i gott sällskap på Näs igen. Det var precis lika givande och utvecklande och inspirerande och alldeles, alldeles utmattande som förra året. (Och förrförra!)

Vi har pratat mer eller mindre oavbrutet i cirka 72 timmar (om jag inte har räknat helt fel) och min hjärna var rätt så trött redan när jag åkte dit. Men jösses vad roligt vi har haft och vad mycket jag har lärt mig och förstått om mig själv och mina olika bokprojekt. Man ser ju allt så mycket tydligare genom andras ögon! Det är något i processen att förklara något för andra som gör att ens egen förståelse för något tar ett kliv till nästa nivå. Jag kanske borde testa att prata med andra människor oftare! (Eh, nej.)

Det känns lite som att jag har växlat in på ett annat spår i och med översättningarna och egenutgivningen, men jag kände mig inte helt utanför för det, utan det blev bara ännu ett alternativ till den traditionella förlagsvägen och den nya via hybridförlag. Det ska bli spännande att se hur våra respektive vägar kommer att slingra sig genom boklandskapet. Kanske kommer vi fram till samma mål, så småningom, eller också får jag försöka kravla mig upp ur diket där jag spårat ur och krypa efter de andra längs den traditionella vägen, kantad av refuseringar.

Vägen till författarskapet är nästan lika lång och besvärlig som vägen mellan Vimmerby och Malmö, så trots att resan påbörjades för en evighet sedan har jag många långa tågmil framför mig, att smälta intrycken och fundera över vad de nya insikterna kommer att innebära. Så många beslut som måste fattas, prioriteringar som måste göras, viktiga och angelägna projekt som måste väljas bort och darlingar som måste killas (tihi!).

Men vad som är det första jag ska göra när jag kommer hem, det har jag redan bestämt!


via GIPHY

onsdag 20 april 2016

Lill-lördag

Nu börjar resfebern sätta in så smått men jag håller den på armlängds avstånd med annan stress. Det finns gott om olika sorter att välja mellan.

Till exempel kan man bestämma sig för att bokomslaget som man ändå har varit rätt nöjd med i flera veckor (månader?) är skräp och sätta igång med att slänga ihop ett nytt.




Och så kan man bestämma sig för att det är rätt skönt med det tjocka lager bubbelplast som en pseudonym innebär och att det därför är bäst att ge ut även barnböckerna under antaget (nåja) namn. Att det sedan innebär att man måste skaffa ny domän och flytta bloggen (inte den här, utan den andra) och en massa obegripliga datanördiga svartkonster som förmodligen syftar till att åkalla demonerna Dns och Cname behöver man ännu några lager bubbelplast för att orka med. 

Men nu är det bara två arbetsdagar kvar och sedan ska jag åka till Vimmerby och bara vara hon hela helgen, hon den där barnboksförfattaren som skriver rätt så kul böcker. Och den misslyckade översättaren lämnar jag hemma, tillsammans med den otillräckliga mamman och den bristfälliga hustrun och den direkt undermåliga husmodern. De får inte följa med! Och det stökiga skrivbordet får inte följa med och smutstvätten får inte följa med och den försummade odlingslotten får stanna hemma och hela den här förbannat slitiga och hostiga och hängiga influensavintern kan dra åt pipsvängen för här hemma vill jag inte ha den.

För den här veckan tänker jag banne mig ha en riktigt trevlig helg! Och för att verkligen dra ut på upplevelsen tänker jag börja med att vara på gott humör redan nu.

Inte nu, men ... nu.

Eller nu.

När som helst nu ...

söndag 17 april 2016

Och så rasar allt


via GIPHY

En liten knuff är allt som krävs. Så faller allt. Så faller jag. I bitar. 

Ingenting funkar. Ingenting går att laga. Ingenting går att rädda.

Eller så känns det i alla fall. 

En vecka utan ordentlig sömn, med för många måsten och för många misslyckanden. Det är allt som behövs. Det vet jag ju sedan tidigare. 

Om jag har varit här förut? Jojomensan. Hello darkness, my old friend.

Men så här för tusende gången känns det mest bara irriterande att ligga inklämd bland rasmassorna. Suck. Inte nu igen.

Kanske gråter man ungefär 4,7 liter, det är ok, det får man när allt har rasat. Men efteråt torkar man tårarna, tar en dominobricka och ställer den på högkant. Och en till. 

Och börjar om.

That's how we do it here on the dark side. I morgon är en annan jävla dag.

Men idag gråter jag mest.

En av många saker jag inte hunnit med i år är vykortsbytet Liberate Your Art. Men det var många andra som hann, som kunde, som vågade. Den här helgen är det avslut och Kat Sloma som håller i alltihop har satt ihop en video av korten som "befriats".

Kanske nästa år? Om jag någonsin blir klar med de där eländiga böckerna ...

onsdag 13 april 2016

Posttraumatiskt gnällbloggarsyndrom, kommer snart i en DSM nära dig!

Jag missade halva arbetsdagen idag för att vara med på en workshop på bibblan om eböcker. Jag visste inte så mycket om det innan jag åkte dit och det visade sig vara en miss. Som att jag inte visste bättre än att prova nya saker och våga bege mig ut i världen hur som helst. Suck.

Jag trodde nog att en workshop om eböcker skulle vara intressant för mig som är nästan uteslutande eboksläsare och dessutom eboksutgivare in spe. Men det var den inte. När vi ombads spåna om framtiden och brainstorma visioner för framtiden kom jag på mig själv med att hela tiden tänka "Men så är det ju redan", "Så funkar det redan", "Det finns ju redan". Kanske borde workshopen ha riktat sig mer till personer som läser eböcker? Kanske borde det ha varit tydligare i inbjudan vad de var ute efter, vad de förväntade sig av deltagarna? Kanske borde jag ha stannat hemma och jobbat istället som en duktig liten översättare?

Nu fick jag en fin goodie-tygkasse för besväret men jag tycker nog inte att det väger upp panikattacken jag fick när vi förväntades storyboard:a och spela in en film om våra jävligt retro visioner. Nu kommer jag att ha det där adrenalinspattiga, andnödiga, stirriga post-panik-illamåendet resten av dagen. Att jag aldrig lär mig. Gå inte ut!!!



De goda nyheterna är att jag fick Macincloud att funka i elfte timmen (hurra!) och kunde formatera om mina noveller i läckra Vellum (så fina de blev! med snöflingor och krusiduller och dropcaps!!!) och hann ladda upp de nya versionerna med backmatter och allt på Amazon med flera timmar till godo inför dagens gratispromo (jubel och applåder!). Nu gäller det att kunna koncentrera sig på något annat än den alldeles platta linjen på mitt diagram över nerladdningar. Jobbet kanske?

Eller nej.

Inte riktigt än.

(Det här är ett utmärkt botemedel mot PTGBS, tro mig!)

söndag 10 april 2016

Försöka igen? Nej tack.

Vissa veckor skulle man vilja göra om. Vissa månader, år. Liv.

Det finns en anledning till att Replay är en av mina absoluta favoritböcker, alla kategorier.


Finge jag göra om den här veckan skulle jag till exempel inte ägna timmavis med tid åt att försöka få en gammal skruttig Mac att uppdatera sig och köra nya och avancerade program. Dömt att misslyckas. Det ligger inte i Mac:ens natur att vara foglig och medgörlig och flexibel. Det är ingen dator. Och de timmarna hade jag kunnat använda till något bättre. Men det är inte lätt att veta innan man har försökt. Det hade varit väldigt bra om jag hade lyckats. Men nu gjorde jag inte det. Bortkastad tid.

Finge jag göra om hela månaden skulle jag inte ha kört min senaste gratispromo på en fredag. För då säljs det tydligen inga eböcker. Resultaten var nedslående, kan man lugnt säga. Men att ingen vill sitta hemma och läsa en fredagkväll kunde väl inte jag veta förrän jag hade försökt. Kanske är det inte min novell det är fel på? Det får vi se på onsdag när jag försöker igen.

Finge jag göra om hela året ... nej, nu börjar det bli svårt. För så fort jag ändrat på något på nyårsdagen så skulle allt som hände efter det bli olikt mitt första 2016, och då skulle jag ändå inte veta hur jag borde göra i varje given situation för att allt skulle bli bra.

Nej, det är kanske tur att vi bara får ett försök. Ett misslyckat år om året räcker.



onsdag 6 april 2016

Inga bollar i luften, tack

Mitt i veckan, mitt i livet, mitt i röran. Idag är en sådan dag då jag ska göra mer än en sak och det blir alltid stressigt. Jag är ingen multitasker, gillar inte att ha många järn i elden och alla bollar i luften. Jag har tidigare använt den här bilden för att visa hur det känns och den stämmer fortfarande.


Fixar jag jobbet och skrivet så blir familjen lidande. Hinner jag med att både tvätta och handla och bokföra firman så vissnar alla krukväxter. Bloggar jag fyra gånger i veckan så försvinner motionscykeln under en massa osorterad tvätt.

Trots vad reklammakarna försöker lura i oss så kan man inte göra allt. Dygnet har bara så många timmar. Och ju mindre man sover, desto sämre blir man på allt man försökte åstadkomma under de vakna timmarna.

Så nu låter jag än en gång ett gäng tallrikar falla och försöker att inte gråta över skärvorna. Jag släpper en kurs som jag knappt hunnit börja på trots att terminen är nästan slut. Krasch! Jag släpper skrivcirkeln som jag aldrig kommer iväg på ändå. Klirr! Jag lägger större delen av odlingslotten i träda och satsar på blommor och bärbuskar som inte behöver vattnas och gallras och pysslas med flera gånger i veckan. 


Och jag släpper på perfektionen. Nej, ingen kommer att ge mig nobelpris för mina romancenoveller, även om jag utplånar precis vartenda stavfel och aldrig headhoppar en endaste liten gång. Och nej, det gör inget om min första barnbok inte är den bästa barnbok som någonsin har släppts på marknaden. Ärligt talat hoppas jag att den blir den sämsta barnbok jag någonsin ger ut. Inte för att jag tycker att den är skräp. För det är den inte. Utan för att jag förhoppningsvis lär mig något för varje bok jag skriver och därför kommer varje bok att bli lite bättre än den förra. 

Betaläsarna har haft två veckor på sig. Om jag inte har hört av dem innan söndag så kör jag ändå.

via GIPHY

söndag 3 april 2016

Goda nyheter och dåliga nyheter och inget nytt under solen

Det har varit en emotionell berg- och dalbana den här veckan med upprymdhet och utmattning så tätt ihopflätat att jag ibland varit tvungen att se mig i spegeln för att veta om jag skrattar eller gråter. Euforin av att ha släppt en tredje novell avtog raskt när min gratispromo togs emot med en rungande likgiltighet. Den ville folk inte läsa.

Sedan blev det pirrigt och spännande igen när jag kollade upp en bekant på Goodreads för att se om hens bok fanns där, och inte kunde låta bli att söka på mig själv av bara farten. Då hittade jag alla tre romance-novellerna och en helt färdig författarsida som bara väntade på att någon skulle vilja "claim":a den. Så då gjorde jag det.



Det var ärligt talat rätt så häftigt att se att folk hade lagt till mina noveller på sina läslistor eller rent av läst dem och betygsatt efteråt (bara Valentine-novellen har fått betyg än så länge). Precis som riktiga böcker! ;-)

Det som var mindre roligt var att Goodreads slog ihop min privata profil med min pseudonyms författarprofil och avlöjade namn och födelsedag och precis allt jag läst de senaste tre åren för hela världen som tack och lov inte var ett dugg intresserad. Jag hade utgått ifrån att det funkade som på Facebook där det inte går att se att det är jag som har skapat min pseudonyms sida, men nej då. Det var lite stressigt innan jag fick dem att sära på oss igen, men nu finns vi på Goodreads båda två, både jag och mitt alter ego, men vi låtsas inte om att vi känner varandra.

Vi är ändå bara ytligt bekanta och umgås inte privat ...

Nu lägger jag allt som heter romance åt sidan ett tag för att skriva ihop något bra till textsamtalet vi ska ha på återträffen på Astrid Lindgrens Näs. Deadline på fredag, men jag vet vad jag ska skriva så det känns bara roligt.

Precis som Astrid har jag flyttat mitt skrivbord bort till fönstret för att kunna se våren och solen där utanför. Det är tveksamt om det ökar produktiviteten, ärligt talat, men kanske kommer inte årstiderna att smita förbi utan att jag märker det i fortsättningen.