söndag 6 mars 2016

Redan 26 år senare är inget sig likt

Så var det söndag igen efter en alldeles för kort vecka. Jag kan se på de slokande krukväxterna att läget inte riktigt är under kontroll men låtsas inte om det. Ok, det finns en vägg någonstans där framför mig som bara väntar på att jag ska gå in i den, som jag brukar göra så här års, men jag har lite kvar att ge innan det smäller. Bara att köra på, så gott det går. Så länge det går.

Det är oerhört frustrerande att inte komma i mål med något alls, trots månader och år av slit. I nästa vecka passerar jag den deadline jag hade satt upp för när jag skulle ha gett ut en bok, men jag kommer att göra det utan publicering. Romance-novellerna räknas INTE! (Trots att folk fortfarande läser Valentine-novellen!?!) Jag vägrar kalla mig författare förrän jag har gett ut en hel bok, en riktig bok. Allting tar så mycket längre tid än jag hade velat, och jag är så mycket sämre på alla aspekter av det här än jag hade velat, men snart är det dags att sluta vela och börja göra. 

Jag har fyra kapitel kvar av Konrad att jobba om. Det kommer att bli ganska massiva omstuvningar och omskrivningar här på slutet, och jag vet inte riktigt hur det ska bli, men hoppas att de förändringar jag har gjort hittills kommer att leda fram till ett bra slut som avrundar första boken på ett bra sätt utan att stänga dörren i nyllet på bok två. 

Jag är rädd att den nya versionen blir bättre på min bekostnad, på något sätt. Det jag hela tiden har gillat med Konrad-boken är att den ligger så långt ifrån mig, men nu blir det sida upp och sida ner skrivet i rent hjärteblod och det känns jobbigt. Jag kanske blir tvungen att vrida och vända och förvränga lite för att inte se mig själv i varje karaktär. Blir boken bättre eller sämre av att jag blir mer personlig? Och hur personlig kan jag stå ut med att boken är? I synnerhet om den inte kommer att släppas på svenska och inte kommer att läsas av mina nära och kära? Tål att tänkas på.

På tal om nära och kära är mars månad födelsedagsmånaden framför alla andra här i familjen och idag firades den första. Ikväll är det exakt 26 år sedan jag låg på Växjö lasarett med värkstimulerande dropp i armen och lyssnade med fasa på de nästan omänskliga vrålen av smärta och förtvivlan från de intilliggande salarna, ganska övertygad om att min sista stund var kommen. Jag hade förstås fel, som så många andra gånger i mitt liv. Grattis till min förstfödde på födelsedagen i morgon!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar